Vi mockade. Lastade av hö. Vägde upp hö. Öppnade stallet på morgonen. Stängde det på kvällen. Skottade sågspån. Målade hinder. Flyttade hinder. Fodrade hästarna. Lärde de mindre hur stallet fungerade och hästarna skulle tas om hand. Hade ansvar för en massa pengar på helgerna när vi organiserade ridningen. Skötte om hästarna under betet. Ja, listan kan bli milslång.
Oftast hade vi rätt så roligt under tiden och betalningen var - eehhh ja vad var den?
Ibland fick vi fika och det var stort. För en del av de här stordåden var förtjänsten ett delat skåp i omklädningsrummet. Jättestort.
Rida billigare eller t.o.m gratis? Åh nej.
Det här arbetet var förväntat av oss och i gengäld fick vi lära oss allt om ansvar, ledaregenskaper, plikt, vänskap, hårt fysiskt arbete, organisering, prioritering mm mm.
Jag måste undvika att det här inlägget glider in på temat: 'det var bättre förr' eller ännu värre: 'när jag var liten så gick vi fyra mil i snöstorm till skolan varje dag'. Vilket tyvärr kunde vara sant när man växer upp i Kiruna där snö på skolavslutningen är nästan mer en regel än undantag.
Allt detta växte jag upp med. Att hjälpa till och jobba hårt bland hästarna var en självklarhet.
Åh, vad jag önskade detta för Dottern när jag förstod att hon var hästbiten på allvar.
Ridskolan där vi började rida var nog så nära den situationen man kunde komma här. Tjejerna hjälpte till med att ta in och släppa ut hästarna, göra ordning hästarna till lektionerna när eleverna behövde hjälp och annat smått och gott. I mån av deras ridkunskaper och vilka hästar som behövdes motioneras så fick de rida extra då och då. När Dottern var 11 år så började hon jobba varje lördag eftermiddag och på så vis tjänade hon ihop en extra ridlektion i veckan.
Detta till min stora glädje.
Så när jag fick höra av Jan idag att hon gärna ger Dottern fler och svårare hästar att rida så delvis är det för att hon är en väldigt duktig ryttare, men också för att hon vet att Dottern inte är rädd för att ta i och jobba hårt om så behövs. Hon har förtjänat sina ritter.
Och för det klappar ett stolt modershjärta.
PS. Jag undrar, fungerar de svenska ridskolorna fortfarande så, på nästan helt ideell grund?
Vet inte hur det fungerar i våran moderklubb KRK men här nere i Skåne i tjejernas ridskola så skolas tjejerna/grabbarna in på samma sätt som vi gjorde när vi var små��
SvaraRaderaUnderbart att höra. Jag fick ett par kommentarer på facebook som tyvärr pekade åt andra hållet.
SvaraRaderaPå de ridskolor med kommunal finansiering så tror jag inte fenomenet "stalltjej" finns kvar. Nu är det föräldrar som förväntas vara med. På den största måste föräldrarna tom gå tre teorilektioner innan guldkornen får sitta upp. Tror inte att man utifrån svensk arbetslagstiftning får "utnyttja" arbetstkraft så längre. Och utifrån ett könsperspektiv...tänka dig att börja säga åt alla grabbar att sköta isladan själva...spola isen etc. På det privata stall hon rider är det lite högre krav på hur man måste ta hand om hästen och vill man hjälpa till lite med utfordring och så gör man det och har större möjlighet att vara stalltjej. I love det privata stallet för där kan dottern hålla på med hästarna och trixa själv med hjälp av de andra. Du såg vad som hände sist när jag skulle blanda mig i!! :) Anna
SvaraRaderaTiderna förändras.
RaderaSkolkade du från teorin????
På tal om killar som spolar isen, när jag bodde i New Orleans så var en kompis grabb med i en brottarklubb. De hade en grupp flickor som kallades 'Honey Bees' i klubben. De brottades inte, gud förbjude, men servade killarna med vatten, rena handdukar etc etc Man blir kräkfärdig. Det var ju iochförsig 20 år sedan, men vem vet?
Hahaha...Nej jag valde en annan kommunal ridskola till dotterns ena lektion. En mindre och där slapp man föräldrateorin. Men som du påpekar, jag borde nog ha tagit några.
SvaraRaderaOch f.ö. låter ju 20 år sedan som en lång tid men det var ju för fasen 1994 och då var man ju vuxen. Känns helt surrealistiskt, dock just inom genusdiskussionen tror jag nog att USA ligger ca en generation efter. -Anna