For 6 manader sedan. Eller. Om 6 manader.

Regn och slask. Ska det absolut vara vinter så får ju årstiden leverera. För en före detta Kiruna-bo är det här ju ett hån utan dess like. Jag väljer kallt och snö över slask och lera vilken dag som helst. Problemet är ju att man inte får välja väder. Inte en enda gång.
Men jag kunde välja att inte åka vattenskidor fast nerför idag.

Sonen och kompisen är sega som sjutton och är ute och slirar i slasket. Dottern vinkade hejdå från under täcket när vi åkte. Hon var väldigt nöjd med situationen.


Stugan, som också fungerar som svärföräldrarnas sommarbostad när Florida blir för hett, ligger väldigt vackert till med en fantastisk utsikt över en dal. 

Kortet ar taget fran balkongen. underbara
 sommar!

Huset är omgivet av enorma 'gräsmattor' så vi mutade in ett hörn och för två år sedan byggde vi ett litet stall där.  Harvey och Milla har haft sommarlov där under några veckor ett par somrar nu. Nu när Harvey har flyttat måste vi hitta en ny semesterkompis åt Milla. Men det löser sig nog.

Milla kan ga los om vi bara ar i narheten.

Dottern brukar mest rida på fälten runt stugan, men jag tycker om att gå upp på åsen bakom stugan. Man följer åsen förbi flera små stugor eller rättare sagt ruckel, som ser helt obeboeliga ut, men helt plötsligt fladdrar en gardin i ett fönster eller man hor hur en dörr slår igen...
Det är lite läskigt, det finns en hel del original häruppe i skogarna. Och björnar och coyotes.
Det man inte ser/vet har man inte ont av tror jag stenhårt på. Men naturligtvis var jag och Milla tvungna att bokstavligt talat springa på en björn i somras. Vi sprang åt olika håll men jag blev rejalt uppskakad.

Coyotesarnas (?) ylande hör vi på kvällarna. Ofta närmare än vad som känns bekvämt, även där vi är, inne i stugan. Ylandet riktigt vibrerar ända in i ryggmärgen. De små korta skallen som sedan följs av ett bytesdjurs skrik bidrar riktigt bra till myset.

Det ar sakert manga skogsvasen ute en
sadan har dimmig morgon...

Sa har sag det ut idag. Ett ensamt skjul och staket
stolpar som, liksom oss, vantar pa sommaren.

Sol i hjärta, sol i sinne....

Vi packade och gjorde iordning för julens stug- och skidresa idag, så det var snålt med tid för mig att rida. Men rida ville jag, för vi kommer nog inte tillbaka förrän på tisdag kväll. Om, och bara om, vädret och ungarna samarbetar. Annars blir det tidigare. Det är inte värt plågan. På något sätt.
Dottern lämnade jag av tidigt i stallet så hon fick beta sig igenom listan med hästar att rida.

Svullnaden på Kenzies framben, som var tjockt som en stock i tisdags, hade som tur var gått ner. Hon hade sprungit runt i hagen och lyckats få till ett rätt så djupt sår på frambenet och det hade tydligen blivit infekterat. Men idag red Dottern henne och hon haltade inte alls, utan var bara ovanligt vild eftersom hon hade stått inne ett par dagar.

Jag hade både bråttom och var lat så det fick bli barbacka ridning ut i skogen. Milla är så bekväm i både trav och galopp, det är en fröjd att rida henne barbacka. Jag kände hur all julstress bara gled av mig när hon sparkat bakut färdigt (även det relativt bekvämt) och hon tog fart upp över fältet mot det övre fältet och skogen. Där måste vi skritta för det alltid lika farliga tältet står precis där det brukar stå, som alltid packat med monster.

Jag kom på mig själv att sitta där och le fånigt i vårsolen. Fåglarna hade vaknat till och levde om, längre in bakom stenmuren. Tio plusgrader kändes skönt och jag blev till och med varm där jag red i en fleecetröja.
Vårsolen ja. Eller hur? Det kunde lika gärna ha varit Annandag påsk som Annandag jul.

Det kändes bakvänt att packa skidkläder. Men tydligen är det kallt nog häruppe i Catskills mountains, för omkring hälften av backarna är öppna.

För övrigt var det en stor dag för mig, jag har äntligen 32GB till mitt förfogande. Vilken frihet! Jag kan ladda ner vilket skräp jag än känner för, och det får plats. Jag undrar hur tankegångarna gick när det blev en 16 GB förra gången.
Ren och skär galenskap.

God Jul!!

En riktigt God Jul från Ponnymamman, Dottern och goa Caspian!!!

I tomtemors tjänst. Min julafton som kusk.

Jag, Tammis, Åsa och Lill-Mia, sicket gäng!
Vi fyra var tillsammans en julafton för många år sedan och det är nog mitt bästa julminne. Jag kan för mitt liv inte komma ihåg vilket år det var, var jag sjutton år kanske?

Det finns inget jag kan tänka mig som är mer mer fridfullt och stämningsfullt än att vara ute och köra häst och släde i mörkret på julaftonseftermiddagen. Två saker var självklara i det här fallet eftersom jag bodde i Kiruna; det var mörkret och snön. Underbar bjällerklang och snö som knakade under medarna gjorde att vi kände oss som om vi travade genom ett julkort av Carl Larsson.  

Jul!!!

Jag var kusk, Åsa var tomtemor och Lill-Mia var tomtenissa. Tammis, en av våra ridskolehästar, var hjälten i det projektet. Han hade rykte om sig att lägga sig ner mellan skaklarna om han blev less, så det var lite spännande att vara ute och köra honom. 

Vi hade vårt schema som vi hade provkört ett par dagar innan. Tomtetjänsten erbjöds mellan klockan två på eftermiddagen och klockan nio på kvällen (tror jag att det var). Tomtemorsan och tomtenissan hade cirka tio-femton minuter i varje hus. De hann överraska förväntansfulla barn, dela ut julklappar och äta julgodis som de bjöds på, och sedan skynda ut så vi kunde köra vidare. De äldre tomtarna fick ofta smaka glögg och annat värmande, så de kunde ofta bli väldigt, eeeehhh, underhållande ju längre kvällen led.

Åsa och Lill-Mia tog hand om den kreativa delen med ett uppträdande var tjugonde minut, jag skötte det praktiska som att ställa dem framför rätt hus på rätt tid. 

Men så naturligtvis hände det.
Jag skickade in dem i fel hus. Ojdå. De hittade säcken med julklappar enligt mina fina instruktioner, och definitivt överraskade familjen som bodde där!
Tänk vad jobbigt för föräldrarna som på något vis skulle förklara för barnen varför de körde iväg tomtemor. Det gör man ju bara inte...

Härliga minnen. Det var ju före selfie besattheten slog till med högkvalitets kameror på mobilerna. När jag tänker närmare på det så var det långt innan vi ens kunde tänka oss att ha en telefon i fickan. Som fungerar. Alltså, det som måste vara den gamla goda tiden.
Hursomhelst så har jag inga kort på oss eller på någon annan i Kiruna Ridklubbs tomteavdelning.

God Jul på er!!

Suddiga svansar. Glada svansar.

Vinny, Vine, Viola och Viking är ganska precis åtta veckor gamla nu och idag var det testdags för gänget. Då avgjordes det vilka som ska in i 'puppy program', alltså flytta hem till sin fodervärd, ingå i ett utbytes program med andra servicehunds skolor eller adopteras ut.

Jag hade lite 'peptalk'
med favoriten, Viola, innan
det var hennes tur.

Först in kom Viola.

Vad de vill se är hur följsam valpen är? Hur mycket kontakt den vill ha med personen inne i inhängnaden? Hur lätt det är att avbryta valpens lek och upptäckarlusta och få den att komma tillbaka till, och igen fokusera på personen. Och hur självständig är den?

Det är jättespännande att sitta och gissa vad den erfarna testaren, Helen, ser och hur hon bedömer valparna. Trots allt är de ju bara små valpar. Testet ta cirka femton minuter och på slutet märks det hur trötta de små är. Och allt de gör egentligen är ju bara att leka.

Naturligtvis måste det ju testas vad hunden
säger om att få på sig en sele.
Vine tyckte att det var hemskt otäckt
och blev helt paralyzerad.

Aldo, en avelshane, har ett lätt jobb.
Gå in och äta godis.
Under tiden kollas det var valpen gör,
 och framförallt hur villig är valpen 
att komma tillbaka
till test personen.

Hur duktiga är de på att slappna av och
hållas i famnen på det viset?

De får gå på obehagliga (?) underlag.
De har redan lärt sig att följa handrörelsen
och att med nosen peta på handen eller
andra objekt.

Hur modig är valpen? Törs den gå och
undersöka ett föremål som skrämdes
tidigare?

Och de har ju så roligt hela tiden! Jag har bara suddiga, viftiga svansar med på korten. 

Och att ta kort i ett halvdunkelt rum på svarta små labbklumpar är ingen höjdare. Med andra ord ber jag om ursäkt för kort kvaliteten. 

Som maken och jag anade så fick alla utom Vine godkänt och ska till sina 'puppyraisers'. Vine var inte vän med selen och tvärstannade, rörde sig inte ur fläcken. Med sedan lockades han med lite godis och började gå tveksamt. Inte ett bra tecken för en blivande ledarhund. Han ska få träna med selen ett par veckor så får vi se om han har vant sig. 

Många undrar om jag inte vill 'behålla' en valp, och om de inte passar i 'puppyprogram', ja då får jag väl den valpen etc.

Men det är ju så här. Sachi tillhör GEB och jag är hennes fodervärd. Alltså har jag inget att göra med hennes dräktighet eller valpar.

Det enda jag kan göra är att gulla och gosa med dem så länge som Sachi är kvar med dem på GEB. Och det är inte illa!

Ponnyer och hemliga tomtar.

Jag tror att varje ridskola har en av dem. Ponnyn som aldrig tar slut. 

När Dottern började rida var det Jenny Craig. När hon precis hade börjat rida undrade jag försynt om det inte var lämpligare att hon red på Jenny. Hon var mer i Dotterns storlek än Quincy, som var en Morgan. Då fick jag bara en huvudskakning och ett medkännande skratt till svar. 

Nej Jenny Craig kunde man inte lära sig att rida på. Det krävdes lite jävlar anamma för att rida henne. Det krävdes jävlar anamma för allt man gjorde med Jenny. Hon var inte elak, men hon gick vart hon ville när hon ville. Att leda henne genom vår väldigt långa stallgång gav upphov till uttrycket 'shoe surfing'. Om hon var ute i hagen med hennes bästis Grandy, en 175cm hög Hanoveranare, när det var lektionsdags, ja då ledde min pyttekorta Dotter Grandy, under tiden Jenny släpade iväg med mig på äventyr.

'Jenny Craig' är ett varumärke för bantningsproduker, ett helt koncept med möteslokaler och invägning. Lite som Viktväktarna tror jag. Mycket passande namn på den lilla kanonkulan! 

Här tävlar Dottern på Jenny Craig, i walk-trot-canter. Hon var själaglad för sina femteplatser för då fick hon rosa rosetter. Det är väl den bästa ide´n någonsin - att göra femteplatsen rosa, för vilken liten flicka vill inte vinna rosa rosetter? 

När vi flyttade in på Crossroads träffade vi på det här lilla trollet. En av tjejerna som ursprungligen flyttade dit med oss börjar närma sig trettio, och hon berättade att Oliver var med i tävlingscirkusen när hon var liten. Han har nog kört hårt i närmare tjugofem år. Förra året var han med på Joe Fargis cliniken!

Jag trodde knappt mina ögon. Liknande färg,
storlek och utformning som Jenny i det
gamla stallet.

Little Black Olive är inte många år från trettio. Han bor utomhus i ur och skur och kommer in för sina två-tre lektioner varje vecka. Senast i somras var han iväg på en tävling och skuttade runt en hunterbana, två fot hög. Inte högt, men ändock aktningsvärt. Dottern säger att han är lat, men det har han förtjänat tycker jag, och när han går så pinnar han på som bara den. En härlig grabb!

Julen närmar sig. Till min glädje kör stalltjejerna ett 'secret Santa' system till julen. Då slipper vi köpa presenter till var och en av kompisarna. Istället så drar de var sitt namn och behöver bara köpa bara en present till just den personen, sedan träffas de i stallet och byter klappar. Egentligen ska ju en utomstående dra namnen, och sedan säga till var och en vem de fick, så att de inte vet vem som köper åt vem. Då fungerar det bäst. En hemlis liksom.

Men det vore ju för bra.

Charlotte Dujardin.

Jag kikade precis på Charlotte Dujardins fantastiska freestyle från igår. 94.3%. Herreje, hur mycket närmare perfektion går det att komma? Jag trodde iochförsig att Edward Gal på Totillas med sina 92% var oslagbara. I rättvisans namn ska jag väl nämna att jag inte följer dressyren speciellt noga så det är möjligt att Edward Gals rekord hade brutits redan före gårdagens bedrift.

Charlotte Dujardin har en fin samling medaljer redan vid 29 års ålder. Det fick mig att undra om hon också skumpade runt på halvsega ridskoleponnyer i kalla ridhus vecka in och vecka ut, och hur hon lyckades ta sig så långt redan. Eller fanns det redan vid tidig ålder planer på att skapa en storhet inom ridkonsten?

Efter lite googling lärde jag mig att hon började rida redan vid två års ålder. Som treåring placerade hon sig tvåa på sin först hopptävling. Hur är det ens möjligt? Och kolla, där gick min första teori åt skogen verkar det som. 
Dottern började rida när hon var fem år. Alldeles för sent.
Tänk att jag slösade bort tre år av hennes ridkarriär!!

Charlotte har äldre systrar som också tävlade. Deras Ponnymamma finansierade flickornas ridning genom att köpa och sälja ponnyer som de dels red och tävlade på, men också sålde vidare för att få in lite kontanter. 
Om jag skulle satsa på samma sorts inkomstkälla så är det ju bara att inse att det är kört. 
Det där med att sälja ponnyer för att tjäna pengar, gick inte så bra med Harvey som vi praktiskt taget var tvungna att ge bort. Ett rejält stolpskott för oss. På den fronten.

Allvarligt talat. Så är det. 


Nu är det ju så här, att även om man inte är intresserad av dressyr, så är det värt att se Charlotte och Valegros otroliga uppvisning. Klicka och njut!

Charlotte Dujardins världsrekord freestyle.

Nu är jag tillbaka på hemmaplan igen!

Mitt sista Hippson inlägg.

Det här är näst sista Hippson inlägget. Det handlar om Karins intressanta jobb!!


Läs om min kompis Karin!

Avslutning på Joe Fargis clinicen.

Avundsjuk Ponnymamma önskar att hon också finge rida för Joe Fargis....

Kort rapport från första dagen med Joe Fargis.

Det är alltid lika intressant att lyssna på hans lektioner. Och att Dottern sedan avslutade med en Gangnam Style demonstration för Joe rundade av dagen perfekt!

Läs om IEA igen!

Jag hittas fortfarande på Hippson! Vi ses där.
Nu iväg till stallet och Joe Fargis clinic.

Tredje dagen på Hippson. Jag tror nog min Harvey-skrivterapi börjar gå mot sitt slut nu. Han är på plats och har det fantastiskt bra därnere i Florida. Vilken lättnad!

Om Harvey. Igen.

Dagens inlägg hos Hippson. Snyggt bonuskort på mig.

Hippson!!

Mitt första inlägg på Hippsons gästblogg!


Från och med idag tills den 17 december har jag den stora äran att gästblogga i Hippsons webbmagasin.

Så det blir lite återanvändning av en del texter jag redan har lagt ut, men följ med ändå!

Vi ses hos Hippson!

Hej då till en kär vän.

Ja, jag har visat det här kortet tidigare.
Det här är det första kortet på Dottern
och hennes Harvey.
Jag vet det för hon bytte rätt snabbt
ut hans lila grimma till en av många
limegröna sådana.

Det var dags idag. Känslor som sorg, glädje, lättnad och förväntan trängdes i bröstet och ville ut samtidigt.
Lösningen är den bästa tänkbara. En ny familj med två små tjejer, 6 och 8 år gamla, och en hästkunnig, Parelli intresserad mamma. Som dessutom har varit jockey, alltså kan man snabbt räkna ut att hon kommer iallafall aldrig att växa ur honom. 

Men hu vad sorgligt det var att lasta honom på det tomma släpet som rymmer fyra hästar. Att han sedan började gnägga när luckan stängdes gjorde ju inte saken bättre. Han skulle få sällskap en stund senare, när chauffören hade hämtat upp några från Europa influgna hästar som stod i karantän. Sedan skulle de lastas om i Pennsylvania och åka lastbil till Florida. Harvey beräknas vara i sitt nya hem imorgon eftermiddag. 

För mig var det inte bara Harvey som klev in i transporten, det var också min lilla Dotter med råttsvansar och glipa mellan framtänderna som åkte iväg. Nu är hon stor, satsar allvarligt på ridningen och målar inga hovar med glitterfärg. 
De otroliga, fnittriga, fantasifulla ponnyåren är definitivt slut nu. 
Och det är sådana tankar som får en känslosam Ponnymamma att skvala.

Hur tar Dottern det att Harvey åkte? Hon gjorde en jättesöt bok till hans nya flickor med massor av kort och och roliga tips om vad han tycker om och inte tycker om. Det ingick nog en hel del tårar i det projektet. Vi har väntat på den här dagen länge, så jag misstänker att saknaden övergår till lättnad rätt snart. 
Det var ju det med att snabbt riva av sig plåstret.

Nu är det snart dags att skiljas.

    Läs om hur Harvey kom till oss.

IEA andra dagen, Gardnertown, New York. Den längsta dagen. Någonsin.

Vi kom först. Vi åkte sist. Bokstavligt talat.

Femton lag. Över trehundra(!!) starter, inklusive grupp-
klasserna. Massor med folk som här tittar på uppvärmningen
och undrar vem de ska rida.

Jag slog personbästa i tid spenderad på tävling, och det i ett kallt ridhus. Ankomst halv sju på morgonen och hemgång klockan åtta på kvällen.

Två trötta tjejer som tittar på de sista hopprundorna

Den första klassen började strax före nio och den allra sista klassen som gick, började halv åtta på kvällen. Vi hade ryttare i båda. Det är ofattbart hur domarna klarar av att döma, och förhoppningsvis rättvist, så länge. Till slut ser de väl bara ett trassel av fyra ben och en hoppfull men frusen ryttare som skrittar, travar och galopperar runt. Och på det viset som dagen framskred så antar jag att alla som inte trillade av fick ett plus i kanten. Det var en hel del snabba och oplanerade avsittningar. Om dessutom inte ambulansen behövde komma så var vi alla vinnare. 

Det här med ambulansen var en väldigt obehaglig händelse på så många sätt.
På de här tävlingarna är det ju som sagt värdklubben som står för hästarna, ibland får de hjälp av andra klubbar som också tar med sig hästar. En flicka från en annan klubb höll på att värma upp en ponny de hade med sig, hon skulle alltså inte tävla själv, och red den så otrevligt. Hon satt och slet den i munnen i något bakvänt försök att få den på tygeln, vilket resulterade i att den tvärnitade och backade. Han hade inte den minsta lust att gå framåt. Vi tyckte inte om vad vi såg, där vi stod. Dottern och jag skojade om att de säkert kom från en klubb där vi vet att tränaren lär ut metoder vi inte riktigt håller med om. Så att säga. Sedan fick vi reda på att det naturligtvis var så. Svenska är fantastiskt bra vid sådana tillfällen.
När hon sedan skulle hoppa fram ponnyn fortsatte slitandet i munnen, och efter ett hinder tyckte ryttaren att ett spörapp var precis vad ponnyn behövde. Men då fick den nog och resolut bockade av tjejen. För en utomstående var allt det här ofattbart, ponnyn verkade göra sitt bästa trots vad den fick stå ut med. 
Det var då ambulansen kom. När alla ryktena hade surrat färdigt och vi fick reda på att hon inte hade brutit något och var mörbultad men OK, då återgick vi till att konstatera att ponnyn hade fått nog. Helt enkelt.

En av våra tjejer red ponnyn i fråga. Han hade kanske
inte den största framåtbjudningen, hmmm konstigt,
men skötte sig jättebra när han fick ha sin mun i fred.

Våra tjejer och vår kille skötte sig fantastiskt bra. Alla poängryttare i highschool laget placerade sig vilket ledde till att highschool laget tog andra plats och fick med sig fem poäng. De fem poängen läggs till de fyra poäng de fick på första tävlingen. Det behövs tjugo poäng för att gå vidare till Regions finalen. Vi har två tävlingar kvar, så kanske???
Tre av tjejerna har redan kvalificerat sig till Regions finalen individuellt.

Vår fantastiska tränare och två nöjda representanter från Highschool laget, med
andra plats rosetten och Dotterns rosett för flest poäng
under dagens tävling.

Jag kommer att skriva i Hippsons webbtidnings gästblogg från och med onsdag och en vecka framåt. Då är det möjligt att det blir lite favorit i repris här på blogspot.
Häftigt, tycker jag!

IEA. Första dagen, i Hebron Connecticut.

Tjejerna äter frukost, pladdrar och kollar in framridningen av hästarna som ska användas i dagens tävling. 
Lottdragningen görs senare så de vet fortfarande inte vem de ska rida.

Regn i oanade mändger. Massor av lera. Men glada ändå.

Det obligatoriska gruppfotot.

Fantastiska tränaren Rachel och Dottern hjälps åt att korta stiglädren åt en lagkompis inför flatklassen.

Dottern får hjälp upp på Baxter som hade fått totalt nog av IEA och uppförde sig inte önskvärt. Ingen placering i den klassen....

Taktiksnack under tiden den lataste, tjurigaste Tucker slaskar runt i leran.

Långa sporrar och visdomsord innan ritten på Latkorven (Tucker).

 ALLT hår måste pillas in. Ordentligt ska det vara annars banne mig kan domaren bli distraherad och inte gilla dig.

Båda lagen när allt är sagt och gjort. Middleschool laget kom in fyra av sex lag. Poäng till dem. 
Highschool laget placerade sig inte idag.












Och se vem som kom hem idag!!

TGIF? Inte riktigt säker på det.

Jag väckte Dottern klockan tjugo över sex med ett käckt, "det här är det längsta du får sova den här helgen". Det var nära att jag fick en rak höger. Om hon hade orkat lyfta armen alltså.

Ja, så blir helgen. Två IEA-tävlingar. Hela lördag och hela söndag. Vi bör vara på värdklubben halv sju imorgon för att kolla in framridningen av hästarna de ska rida. Och det efter en och en halv timme i bilen.
Väderleksrapporten undviker jag med en stark övertygelse. Men jag vet med säkerhet att det blir att frysa i dagarna två.

Sedan har vi med oss valda delar av laget hem för övernattning och sedan iväg alldeles för tidigt på söndag igen.

Den här Ponnymamman är värd en guldstjärna i Ponnymammaboken.

Igår och idag har ungarna 'halv dag'. vilket betyder att de släpps ut tio över tio. VA?! Skolstyrelsen behöver nog ta om basmatematikkursen tror jag. 

Hur dumt som helst tycker de flesta mammorna i skoldistriktet som får värdefull barnfri tid minskad med drastiska mått.

Jag och Dottern drar till stallet och kör dagskiftet där. 

Igår fick Harvey sina resedokument underskrivna och ett expertutlåtande om att han är för fet. Hade ingen aning om det. Alls.

Jag kom igång med lite, och då menar jag lite, julpyntning igår. Men först kokade jag ihop fyra liter glögg. Det borde räcka hoppas jag. Karin och jag gjorde en rejäl provsmakning igårkväll och den blev godkänd.

Bilden illustrerar inte riktigt sanningen för jag använde inte Glögg koncentratet igår. Men det får bli den praktiska lösningen om jag behöver mera glögg innan jul.

Popcornstunnan anlände igår. Varje jul får vi popcorn från en av Makens samarbetsfirmor (är det ens ett ord?). Ostpopcornen nere i högra hörnet är favoriterna.

Lyckan var stor när jag för några år sedan hittade en likadan stjärna som vi alltid hade hemma. Från IKEA kanske?

Förberedelser.

Paddy, hovslagaren, kommer imorgon på förmiddagen. Veterinären kommer lite senare imorgon på eftermiddagen.
Harvey reser självklart med nyverkade hovar. För att få föras över statsgränsen måste veterinären intyga att han är frisk och inte har feber. Egentligen, vad säger det? Eftersom intyget gäller i trettio dagar. Nåväl. Inte mina problem.
Harvey har sin biljett färdig och åker helt säkert nästa vecka. Vi har inte fått besked exakt vilken dag det blir, men ju tidigare desto bättre.
Det är ju bäst att liksom riva av sig plåstret snabbt med ett enda ryck och bli av med smärtan. 
För att sedan torka tårarna och gå vidare.

Jag är så blödig att jag blir trött på mig själv. 
Igår när jag hämtade Milla från hagen, kände jag hur Harvey kom upp bakom mig och försökte ta min mössa. Förvånad vände jag mig om och då stod han där och såg ut som en leksugen hundvalp. Då brast det för mig. Igen. Ja, han måste fara nu.

Första kortet på Harvey efter vi hade
köpt honom.

Vårt ridutbyte, Milla mot Kenzie, gick galant. Tösen som ska ta lektioner på henne fick galoppera för allra första gången och det på Milla. Hon var överlycklig. Perfekt minsann. Då kan Dottern disponera Kenzie nästan som sin egen. 
Äntligen är det full fart mot hoppning ('jumpers'), precis vad hon ville. 
Hoppa högt och rida fort.

Det är en typiskt grå decemberdag. Luften ligger tjock som en blöt yllefilt. Helst skulle jag vilja stanna hemma. Tända ljus och sådant som hör till. Gräva fram lite julpynt. 
Och vem vet, kanske till och med städa? 
Nä.

Viola, Vine, Vinny och Viking. Snart ska de ut i världen.

Imorgon är de fem veckor gamla. Vi har inte hälsat på dem så ofta som vi har velat. Sjuka valpar i kenneln och valpande tikar har satt stopp för flera av våra besök.
Men så är det, hundarnas väl och ve går naturligtvis först.

Idag fick vi iallafall hälsa på.
De hade flyttats ut till det stora rummet nu. Det betyder att om några dagar börjar de separera valpgänget från Sachi, lite åt gången. Min gissning är att de är avvanda till helgen och Sachi får komma hem så snart hon har sinat.

Sachi uppskattade flytten
till 'stora rummet' extra
mycket då det finns en massa
leksaker hon kan stjäla
från valparna.

När de är omkring sju veckor testas de och första utgallringen sker. Antingen blir det puppy program och då flyttar de hem till sin fodervärd (puppy raiser). De kan också bli utadopterade om det beslutas att de passar bättre som familjehundar.
På testdagen kommer jag att vara där. Absolut. Det är så intressant att se testen och sedan höra utlåtandena om dem.

Men innan och efter testen kommer de att åka hem till volontärfamiljer som tar emot småttingarna parvis. Då får de leva familjeliv i några dagar tillsammans med sitt syskon. Vid cirka nio veckor blir de placerade i sin värdfamilj ända tills det är dags för nästa test, vid arton månaders ålder, då det bestäms om de ska börja den "riktiga" träningen på hundskolan. När hundarna är färdigtränade är de värda upp emot $50 000. 
Men det bästa är att den person som efter godkänd ansökan blir utvald, får hunden och all träning gratis! 

Två av Sachis valpar från allra första kullen har testats och båda blev godkända. Den ena fick ett MVG och går nu igenom ännu mera tester för att möjligtvis bli avelshanne och den andra är nu på hundskolan och har börjat sin träning. Jag hoppas att jag kan gå och vara med om någon av valparnas "examen" med sin partner.

Och nejdå. Inga valpar blev strypta under
vårt besök...

Jaaa, jag har inte skrivit vem som är vem av valparna. Ärligt talat har jag inte en aning. De är alla svarta, tjocka och goa. Ser man underredet på dem så ger det sig rätt snabbt vem som är Viola men annars krävs det tjuvkik på deras halsband.

Ridhus vett och etikett. Eller inte.

Typisk söndag. Så många planer, så mycket som behöver göras och så lite som blev gjort.

Milla blev provriden av tösabiten som möjligtvis ska bli hennes helgryttare. Dottern var där och dirigerade lite så att märren visade sig från sin bästa sida. Hon har ju åsikter den där. 
Det lät som om hon (Milla) hade uppfört sig, jag får rapport av Jan imorgon. 
Jag måste säga att det kniper lite i snåltarmen, jag vill inte alls dela med mig av min lilla häst. Så var det sagt. 
Fast faktum är att så länge MegaMillion vinsten uteblir får vi vara kreativa i tänkandet. 

Sonen lärde sig att rida på Milla.
De vann några fina rosetter i en walk/trot
division.
Nu kanske hon får ge en till liten en den
glädjen?
Ja, jag försöker.... 

Jag stack in näsan i stallet i fem minuter när jag hämtade Dottern och kaoset som råder där mitt på söndagen är helt utmattande. Vintern är värst då alla ska samsas i ridhuset och det står hästar överallt som är i någon fas av iordninggörande. Oftast pågår det ett par olika lektioner i ridhuset, samtidigt. Plus de som rider på egen hand. 
Passera på vänster sida, eller ja - hålla till höger, låter fint i teorin. Om någon hoppar så skrittar vi längs väggarna på spåret, om ingen hoppar så skrittar vi på insidan, naturligtvis tar vi extra hänsyn till nybörjarna och eftersom de har oftast inte har koll på någon av de tre ovannämnda reglerna så råder det en (vänligt sinnad) anarki i ridhuset. 
Det krävs is i magen.  
Söndag eftermiddag då stallet är utrymt runt klockan tre är perfekt för min del. 

Förresten, helt oapropå, att rida utan lektion eller utan att hoppa kallas: 'hack' här. 
'Can you hack Milla for me today?' Låter lustigt.

Florida funderingar.

Jojo. Det går bra att se kaxig ut när bussen
till Florida går snart.

En säker gissning är att det blir dags om ett par veckor. Då får han en ny liten flicka att lära upp och en ny Ponnymamma att charma. Det blir oerhört sorgligt att vinka hejdå, men vi kommer ändå att glädjas åt hur den bästa möjliga lösningen uppenbarade sig. 

Fortsättning följer.

Två goda vänner packar nog för fullt just nu, för imorgon lastar de sina egna och sina kunders hästar och drar ner till Wellington i Florida. Där de likt 'snow birds' ska bo under vintern. 

Med tjocka mysfleecen på och en kopp hett te i handen, delar jag gärna med mig av min avundsjuka, jag vill för allt i världen inte sitta här och sura alldeles ensam. Så följ gärna Karin Persson i Welliworld...

Sju års erfarenhet har lärt mig att södra Florida helt klart är bäst på vintern.

Allvarligt talat. Det tog bara en vinter att inse den sanningen.

 

Happy Thanksgiving!

Idag är det Thanksgiving Day. Och imorgon 'Black Friday', årets största shopping dag som ibland tjuvstartar redan på Thanksgiving Day. Sedan är den helgade shoppingsäsongen i full fart.
Men nog är kontrasterna stora, först sitter vi och är tacksamma för allt vi har, under tiden vi stoppar oss fulla med kalkon (inte min favorit) och allehanda desserter (definitivt min favorit) för att sedan ge oss ut och slåss med massorna om ännu mera konsumtionsgods. Och ibland är det riktiga slagsmål och folk blir nertrampade i affärerna. Helt galet.
Tacka vet jag Amazon!

I vanliga fall samlas vi i stugan i Catskills. Svärföräldrarna kommer flygandes från Florida och svägerskan med familj kommer körandes från Queens. Men snöovädret igår satte stopp för alla sådana planer. Det hade varit helt vanvettigt att ge sig ut på en tvåtimmars resa i det vädret. 
Så idag kommer de alla hit. Huset är lagom städat och vi alla hjälps åt att laga mat. Jag hackar och skivar, det är vad min matlagningskunskap och mitt intresse tillåter. Förutom det, så provsmakar jag vinet och kommer med glada tillrop.

Naturligtvis är jag tacksam för familjen och dess goda hälsa, fina vänner både här och där, samt det senaste tillskottet till vår familj, Toby - poolhus katten som adopterade oss i juni.

Toby, nyfångad. Ca 6 veckor gammal.
Vi hade inte en chans. Han valde oss.

Ja, det är viktiga saker. Hälsa och vänner. Och igår träffade jag en vän som jag ser alltför sällan och hon hade med sig en guldgruva i en röd kasse. 
Kan man vara annat än tacksam? 

Hallelujah!!!

Idag får hästarna vila. Igår var vi där som vanligt. Dottern hade sovit över hos en kompis och kom dit tidigt. När jag äntligen slirade in på stallplanen (Volvo är bäst!) möttes jag av Jans hovslagare som berättade att det var nog bäst att jag inte såg Dotterns lektion på Kenzie. Det var ett par snäva svängar inblandat som de två hade klarat galant. Han förstår inte att jag är aldrig nervös när hon rider. 
Kanske för att jag rider själv och för att jag vet vilken kapacitet hon har? Visst ramlar hon av ibland och lyckligtvis har det bara blivit leriga kläder och blåmärken av det.
Jag lägger till ett 'peppar peppar' för säkerhets skull....

Som vanligt lyckades vi vara de sista i stallet under ett snöoväder. Det är så tyst och fridfullt och snön som faller dämpar alla vanliga ljud utifrån. Väldigt mysigt. Ända tills vi öppnade dörren och såg HUR mycket snö som hade fallit under tiden. Hoppsan! Vägarna var bedrövliga, snön föll fortare än vad de få plogbilarna hann knuffa undan. 
Snabbt fick jag fundera ut en väg att komma hem genom att undvika så många backar och småvägar som möjligt. 
Is i magen och lätt fot på gasen fixar det mesta i det läget.