torsdag 17 december 2015

Hejdå.

Det är dags. Att säga hejdå. 
Jag förstår att det blir ett tomrum för alla mina fyrtiosex läsare, varav en stadig fjärdedel av sidvyerna kommer från Ryssland. Jag kan inte sluta förundras. Jag kan inte. Hursomhelst är jag glad att ni som har följt har följt mig. 
Jag började skriva bloggen för att jag höll på att bubbla över av skrivklåda. Även om bloggen var relativt kortlivad har den bidragit med så många nya erfarenheter till mitt liv.
Jag fick gästblogga på Hippson och lyckades utan någon som helst erfarenhet få två artiklar publicerade av Hippson.
Skrivklådebubblet gav sig inte. Fast nu yttrade det sig som en kreativ kraft som tog ett stadigt tag i mig och föste in mig på kliniken The Art of Healing

Ha tålamod. Det här har definitivt med mitt hejdå att göra.

Jag började jobba som akupunktör igen. Där fick också min kreativitet utlopp. Jag började skriva en akupunktur relaterad blogg på engelska som jag använder istället för en traditionell websida. Det känns mer flexibelt på så vis.  https://pointsforhealing.wordpress.com/ Här hittar ni min akupunktur blogg som kommer att få mer liv här framöver.
En sak leder ofta till många andra, och har jag lärt mig något den senaste tiden så är det att ta möjligheterna när de dyker upp och helt enkelt KÖRA PÅ. 
Även The Art of Healing går igenom förändringar och hux flux behövde de flytta. Detta fick jag reda på i början på december. Inte direkt den bästa månaden att organisera om sitt liv på. Men. Det är bara att KÖRA PÅ. 

Nu sitter jag och väntar på att få reda på ifall namnet jag registrerade för mitt nya företag gick igenom. Blir det som jag vill kommer The Village Acupuncturist LLC att flytta in i en alldeles egen lokal i början på januari.
Jag har en massa ideer om hur jag ska ta akupunkturens helande verkan ner på en gräsrotsnivå så att många fler har möjlighet att läka kropp och själ på ett naturligt sätt. Mer om det på pointsforhealing. Jag väntar på svar från min blivande hyresvärd och företagsregistreringen innan jag uppdaterar den bloggen. Snart......

MillaShilling då?
Min gula lilla älskade envisa smarta märr.
I början av november flyttade jag henne från ridskolan till en liten gård, belägen i utkanten av ett enormt stort, vidunderligt vackert system av milslånga ridvägar i sagolik natur.
Jag har hunnit med många långa härliga ritter ensam och med vänner. Många gånger har jag tänkt, 'det här skulle jag har gjort för länge sedan', alltså flyttat. Den tanken är dock enbart bortkastad energi. Istället glädjer jag mig åt möjligheterna på Ives Farm. Perfekt för mig och Milla och vad vi vill göra.
På väg till Ives Farm. Vidunderlig utsikt.

I jakttider är vi så här snygga, den svarta rosetten gör ju
att man känner sig riktigt fin.

Min första ridtur ut från Ives. Min stigfinnarkompis, Eva,
och jag red tydligen in och ut ur Connecticut.

Här bor Milla. Ett litet tag till.
Hästarna får gå ut på gräs några timmar om dagen.
De har också vind och vilt väder skydd, som
Milla vägrar att använda.

Jodå. Men det tog 9 dagar innan jag red igen
efter den störtdykningen.

Bara så vackert.
Jag hoppas att komma tillbaka till Ives. 


Då kolliderade mina två världar. Starta företag, alltså satsa helhjärtat på något jag brinner för och dessutom spendera ett minimum av tre timmar med Milla var och varannan dag är helt enkelt en ekvation som inte går ihop. Alls. För tydligen har jag familj och hundar också...

Lösningen kom som ett sms från en god vän som förstod att sälja Milla var inte vad jag egentligen ville. Inte nu iallafall. 
'Låna ut henne', var hennes förslag. 'Ge dig själv tid att ta reda på vad du vill och kan göra med henne'.
Strålande tyckte jag. Jag pratade med Jan, som jag vet tycker hemskt bra om Milla. Men hon har just nu inte elev underlag för att kunna ta in henne.
Då frågade jag Kristin på Old Dalton Farm (jag intervjuade henne för en av artiklarna) och hon var intresserad. Det blir perfekt för Milla. Väldigt lätt lektionsverksamhet. Akupressur behandlingar varannan månad och en mängd ungar som gullar med henne. 
Kristin tar över alla kostnader och det blir ju definitivt en stor lättnad för mig.
Jag kan naturligtvis hälsa på henne när jag vill och även rida om jag bara säger till i tid!

Ja, det känns helt rätt. Även om jag är säker på att jag kommer att tjuta floder när det är dags att lämna av henne i början på januari.

Sedan får vi se. Helt enkelt.

Tack för mig.
-ellika

PS. Nina rider fortfarande för Jan på Crossroads. På lördag är det dags för tävling med Kenzie igen. Jag är nu 'bara' en vanlig stallmorsa som hämtar, lämnar och fryser på läktaren.