Tally-hoo! Ja faktiskt!

För ett par år sedan, på hösten, blev jag bjuden att följa med på rävjakt. Jajamän. Riktig rävjakt. Röda rockar, hundar, trumpet, traditioner och full fart. Det var det mest spännande och läskiga jag har gjort på hästryggen. Någonsin. Värre än, ja, det mesta.

Då var jag där igen. Översättningsproblem. En del termer låter inte riktigt rätt när jag översätter dem till svenska och jag kan inte hitta motsvarande termer på svenska så det får bli lite 'swengelska'.

En tidig tisdagsmorgon samlades vi på ett fält. Den här dagen var vi 15-20 ryttare. Jag fick låna en av min väns hästar och som tur var hade han varit med förr.

Det gällde att vara klädd helt rätt. Min vanliga ridstövlar t.ex som är 'hunter boots' med en dekorativ snörning vid vristen gick inte bra. Absolut ingen snörning när man jagar räv/coyote. Då fick jag ta mina klumpiga vinterridstövlar istället. Speciell ridjacka och väst så klart. Men det fick jag låna. 

Jag blev presenterad för alla. Där fanns kvinnor och män i vår ålder upp till några som helt klart var äldre, mycket äldre. Min vän förklarade de viktigaste reglerna för mig. Den viktigaste var att aldrig aldrig aldrig rida förbi jaktmästaren. Han ledde jakten och hade kontroll över hundarna. Han var också en av de röda rockarna, skötte trumpetandet och pratar med den skönaste irländska dialekten.

Hundarna (vet ej hur många, 15-20?) släpptes lösa och vi drog iväg. I vanliga fall finns det två grupper i jaktlaget. First flight och second flight. De i 'first flight' rider i täten, alltså bakom jaktmästaren och då är det bara att hänga på. Second flight tar det lite lugnare. Sedan finns det 'hill toppers', de följer efter på avstånd och hittar de en höjd så stannar de ofta där och följer jakten därifrån. Den här gången fanns det ingen second flight så vi hakade på. 
Det var en del skrittande men så helt plötsligt hörde vi ett 'tally ho', vilket betyder att en räv eller i det här fallet coyote, hade siktats. 
Det var nu jag var helt säker på att jag skulle dö en våldsam, hästrelaterad död. Som tur var så var min häst säker på foten, men att flyga fram i full fart genom stenig terräng i skogen på smala stigar med snäva svängar och raserade stenmurar här och där, det var otäckt.
Rätt snabbt drog jag, min vän och ett par andra medlemmar sig ur och mer eller mindre bildade en egen 'second flight'.

Efter ett tag hittade vi' hill topper' gänget. Det var väldigt skönt att hänga där med dem, att se jaktlaget och höra trumpeten och hundarnas skällande på avstånd. Ibland kom de farande förbi oss. Efter en stund anslöt vi oss igen och red lite fortare igen. 

När det hade gått ett par timmar så hade jag och min vän fått nog och red tillbaka till fältet där transporten var parkerad. Vi hörde senare att de andra hade fortsatt någon timme till. De hade sett coyoten 4 gånger under den här jakten, vilket tydligen var mycket för ibland ser de ingen alls.   
Nu hör det till saken att det är förbjudet att låta hundarna döda coyoten eller räven. Så hur det nu går att kontrollera ett koppel hundar så att de inte gör det är en gåta. Men jakten lades ner när de var rädda att coyoten började bli trött.

Det var verkligen en upplevelse på många sätt. Är det grymt mot djuret som jagas? Säkert. 
Men jag tackade ja ändå. Och ångrar mig inte.

Höstvaccinering.

Det är alltid lika trevligt att träffa Dr Dube. Fast oftast blir det så dyrt. Tyvärr.
Idag var det dags att vaccinera Harvey och Milla. 

Vi vaccinerar dem vår och höst. På våren görs det i två omgångar. 
Nu blir det svårt med översättningar. Sjukdomarna kanske har helt andra namn på svenska, men jag översätter så gott jag kan.

Vår:
Vid första besöket fick de vaccin mot Eastern/Western Encephalitis - attackerar centrala nervsystemet, kan vara dödligt, infektion av hjärnan
Tetanus - stelkramp, 80% dödlighet
Rabies - ja, det behöver ingen förklaring

Vid andra besöket fick de vaccin mot Influenza/Rhinopneumonitis - tja, influensa och förkylnings symptom
Potomac Horse Fever - från bakterier och de orsakar kolik
West Nile Virus - attackerar centrala nervsystemet, kan vara dödligt men många blir friska  
De blir också testade för Equine Infectious Anemia. Det så kallade Coggins testet görs varje år och ett negativt Coggins behöver ofta visas upp på tävlingar.

Höst:
Nu fick de en andra omgång av Influenza/Rhinopneumonitis och West Nile Virus vaccin.

Vi brukade avmaska dem varje månad och rotera de olika preparaten. Fast nu får de en daglig dos med Strongid i maten.

Ja, det var nog allt vi stoppar i dem när de är friska. När de är sjuka belånar vi huset och medicinerar mera.

Hur fungerar det i Sverige med vaccinationer och avmaskning?

Lagom lång i ponnymått mätt.

På Dotterns senaste läkarundersökning så beräknade doktorn ungefär hur lång hon skulle bli. Detta baserat på hennes tillväxtkurva hittills, min och ponnypappans längd, och min beskrivning av mor- och farföräldrar. 
Dr Garzia skruvade lite på sig när han skulle leverera domen. 
'Hmmm' sa han (alltså, det här är fritt översatt från en konversation som tog plats för 7 månader sedan), 'jag misstänker att du inte kommer att bli mer än 1.55m.'
Tydligen var det dåliga nyheter i hans värld, men Dottern sken upp som om hade vunnit högsta vinsten. Stackars Dr G blev helt förvirrad när hon glatt förklarade att då kan hon rida ponnyer resten av livet. 
'Ehhhh, jaha' var allt han fick ur sig. 

Dotterns ringa längd och fina ridkunskaper kom väl till pass häromdagen när Jan frågade om hon ville följa med till en tävling imorgon, söndag, och hjälpa till med att rida fram en ponny åt en liten tjej. Det är stort och Dottern är överlycklig, jag däremot räknar dagarna tills hon fyller 16 och vi kan ta itu med körkortet...hon ska levereras till stallet senast klockan 6.15.

På de här tävlingarna fungerar det så att de tävlande, eller de som värmer upp hästarna åt de tävlande, kan träna på tävlingsbanan med alla hindren. Ridbanan är öppen en timme på morgonen innan tävlingen börjar och ibland en stund mitt på dagen.
Det är ingen som 'går banan' på de här tävlingarna och hindren är inte numrerade eftersom de använder samma hinder i olika höjder och konstellationer till olika klasser.

Tillbaka till framridningen. Dottern ska alltså hoppa lille Fancy Feet tidigt på morgonen så att han har hoppat alla hindren och om han har extra bus i sig, förhoppningsvis få det ur honom för lill-tjejen är inte så duktig ännu. Och beroende på Fancys humör kanske Dottern behöver rida honom igen strax innan det är tävlingsdags.

Så här såg de ut i morse. Dottern,
Lill-tjejen och Fancy Feet.
Jag har inte hört hur det gick för dem.

Framridningen på morgonen är ett otäckt ställe. Inga regler gäller och is i magen är ett måste. Speciellt för ponnymammorna som tittar på. 

Hursomhelst, Lill-tjejens division heter Short Stirrup och att översätta det fungerar inte. Kort Stigbygel???
Det är den lättaste divisionen där hoppning är inblandat och ryttarna får inte vara över 12 år. Hindren är ca 50cm eller lägre. Banan består alltid av två hinder på varje långsida och ska ridas i två varv. En klass går i vänstervarv och en klass går i högervarv. Sedan ska ekipaget visa upp sig i en klass där de i grupp bedöms i skritt och trav, åt båda hållen. Till slut i en klass där de rider i skritt, trav och nu också galopp. Vinnare utses för varje klass och den ryttare som har mest poäng blir vinnare av hela divisionen, dvs CHAMPION.

Så jodå, nog får rida hon ponnyer alltid.

Hunter flätor är ingenting för veklingar.

Så mycket att lära sig. Inte ens flätningen är enkel när det är tävlingsdags. 

När vi ska iväg på större tävlingar kommer det en dam in och flätar hästarna antingen sent på kvällen eller okristligt tidigt på morgonen. Jag har ingen aning, jag har aldrig sett henne. Hon är som ett mystisk väsen som bara finns utan att synas, i stil med den amerikanska jultomten eller tandfen. 
Så var det ända tills idag. Då kom hon för att visa Dottern och hennes kompis hur man gör dessa konstverk till flätor.

Millas flätor på den senaste tävlingen.
Manen var nog lite för kort, flätorna
ska vara lite längre.

När tjejerna har tränat upp sig kan de tjäna bra med pengar. Vi betalar $60 för en flätning och då är inte svansen gjord. Det sparar vi till extrastora speciella tävlingar. 

Här är Nina, för tre år sedan, i traditionella tävlingskläder för barn. Water Lilys flätor är lite vingliga ser det ut som.
Egentligen skulle hon ha haft sitt eget hår flätat med enorma rosetter. Men. Det fanns gränser för mig....
Som sagt, det är mycket att lära sig.

Jag hade tänkt förklara hur man gör hunter flätor, i teorin är jag nämligen mästare på det, men varför uppfinna hjulet igen? Klicka på länken och se någon annan som orkat dokumentera processen (ja, det ÄR en process)!

Hunter flätor, steg för steg.

Banan och kranvatten.

De flesta dagarna är bara vanliga dagar. Prosecco, hunter pacing och VIP-filtar är skoj men det är ju de vanliga dagarna som är i majoritet trots allt. Dagar då jag trycker i mig en nästan övermogen banan och dricker pissljummet kranvatten på flaska mellan upphämtningar och avlämningar. Jag är nämligen taxichaufför också i detta bilburna land. 

Ungarna åker skolbuss till och från skolan. Fast oftast hämtar jag Dottern efter skolan, den ligger väldigt nära Crossroads. Då har jag tillbringat mina timmar i stallet redan. Ridit och/eller jobbat. I teorin kan hon gå till stallet, men med fara för sitt liv, vägen har nämligen ingen trottoar och det körs väldigt snabbt där. Så jag lämnar henne i stallet, och ibland plockar jag upp den yngre från skolan, annars tar han bussen hem. Sedan är det ofta någon sorts träning för hans del, baseball eller fotboll, och Dottern ska forslas hem. Köra köra köra.

Om ett och ett halvt år får hon, min lilla, börja köra själv. Det känns otäckt, men en liten del av mig hurrar iallafall.

Här är det förmiddag och jag ska ge mig iväg alldeles strax. En vanlig dag som sagt. Jag ska röja bort ogräs och annan ovälkommen växtlighet runt ridbanorna och hagarna. Perfekt att göra en vacker höstdag. Fast då måste jag se upp för giftig murgröna.

Hu. Där är den. Den ser så oskyldig ut. Men är SÅ lömsk. Du känner inte när du får oljan på dig. Inte förrän flera timmar senare. Då har du vattenblåsor att se framemot, de både kliar sanslöst mycket och dessutom gör ont. Flera dagar.
En del människor är känsligare än andra för oljan, som sitter på blad och stjälk på levande så som döda växter. 
För några år sedan fick jag en reaktion efter trädgårdsarbete. Jag var inte helt uppmärksam på det gröna som behövde rivas upp. Hela min kropp reagerade våldsamt och jag hade vätskande utslag överallt. Det krävdes en omgång med kortison för att lugna ner immunförsvaret. 
Jag undrar. Vad har den där vidriga plantan för funktion i vår herres hage? Giftig murgröna och fästingar, deras existens är livets stora gåta.

Crossroads Equestrian. Hem kära hem.

Varje dag, ett flertal gånger, svänger jag in på den här vackra uppfarten till Crossroads. Själva stallet och ridhuset ligger bakom träden, längst bort där vägen svänger.

Alltid hungriga.

                                                                                                       På Crossroads bor för närvarande 44 hästar, en get, en högljudd åsna, en enorm kanin och en miniponny. Jag har en känsla av att minin, Peaches, inte var inräknad i de 44. Ägaren Jan bor också där med sin familj och fem hundar. Fem hundar med otroligt dåligt minne, det spelar ingen roll hur många gånger om dagen jag parkerar där, jag blir alltid utskälld med en passion som inte är av denna världen.
Av dessa 44 är 28 privatägda hästar. Ett flertal av dem bor ute året om. 
Stallet i sig är byggt på ett intressant vis. Tre stallängor och ridhuset ligger parallellt med varandra, ihopkopplade i mitten. Det fungerar bra och ger stallet en känsla av att vara mindre.

                                       

Bästa utsiktsplatsen!

Här finns stora gräshagar och en mängd mindre paddockar. Bilden tog jag högst upp i backen, när jag kom tillbaka från en vända i skogen. Det ligger hagar på båda sidorna om vägen. Oh dessa backar! Allt är byggt på kullar i det här området.
Längst nere till vänster skymtar ridhuset bakom några träd. På andra sidan av träden skymtar den större ridbanan där vi hoppar.

Lektionerna är oftast privata eller i en mindre grupp. Lektionsverksamheten jag växte upp med, 6-8 hästar i en grupp, existerar inte. Inte här iallafall.
'Alla' stallen är stängda på måndagarna. Traditionellt får hästarna och tränarna ledigt då. Vilket passar bra då det ofta har varit tävlingar under helgen.

Tvärtomstyrning är inte min grej.

Strax efter att vi hade köpt Milla och investerat i både hovkrats, sadel och mängder av andra pinaler som behövs som hästägare, blev vi med transport. En Hawks, med rum för två hästar och det bästa av allt, ett litet utrymme längst fram där man packa in en stor del av alla dessa pinaler vi nu äger, men också använda som omklädningsrum. 
Det är en tung rackare så vår Chevy Tahoe har fått jobba hårt genom åren.

Tung ja, men inte tillräckligt tung för att man ska behöva något speciellt körkort. Snart kom den dagen då jag skulle för första gången köra det här åbäket till ekipage. Jag och ponnypappan for iväg till en parkeringsplats, stor nog för att jag skulle kunna träna lite svängande (bra att kunna) och backmanövreringar (har också visat sig vara positivt att kunna). Det största miraklet var att det inte blev skilsmässa efter den körlektionen. 
För nej, körningen gick inte så bra. Det där med baklänges och styra tvärtom funkade inte riktigt. 

Men det betydde ingenting, för nästa dag gav jag mig ut på min och Millas jungfrutur. Så länge färdriktningen var framåt gick det galant. Som tur var fanns det alltid någon vänlig själ som kunde backa mig ut ur trassliga situationer. Dvs alla situationer som krävde backande... 
Och (väldigt) sakta men säkert lärde jag mig, och nu, några år senare så hyperventilerar jag iallafall inte när jag lägger in backen. 

Milla hade stor självbevarelsedrift då för några år sedan. Hon bestämde sig för att det var bäst att inte åka transport. Och gode gud, tjuriga Milla är något av det envisaste som finns. Så för mig var det bara att lägga undan frustrationen och räkna till tio, många gånger, och träna om henne. Timmar och dagar av markarbete lade grunden till att hon nu, oftast, lastar sig själv. Jag slänger grimskaftet över halsen på henne och hon trampar upp i transporten. Med en suck. 

Hon är bäst.

PS. Tahoen kommer inte att vara med oss något längre. En sorglig historia fylld av trasiga bromsledningar(?), rost och en kaputt a/c. Att köra transport utan bromsar var spännande. Jag berättar om det en annan gång.
Vi funderar nu på att utöka familjen med en pickup av något slag. 

Stallråttor och värmande vojlockar.

När jag växte upp och tillbringade all min tid i stallet så gick vi under betäckningen 'stallungar' eller 'stalltjejer', men här kallas de 'barn rats'. Nu beror det förstås på vilket sorts förhållande man har till dessa vidriga gnagare om man tycker att det är gulligt eller inte. Men så är det. Stallråttorna kommer i alla åldrar tycker jag mig märka. Det är väl bara frågan om hur mycket tid man spenderar där i den diffusa dimensionen där tiden inte existerar längre. Alltså i stallet. 

Det finns alltid något att göra i stallet.
T.ex rida ut hästar till hagen, speciellt när
Ponnymamman vill åka hem på kvällen. 

Så mycket tid som jag spenderar där är jag den gråa (njaa) gammelmormor till stallråttorna. Den som aldrig försvinner. Jag hjälper Jan, stallägare tillika tränare, ett par timmar om dagen. Mitt sommarprojekt var att röja på vinden. Just det. Plus trettio och luftfuktighet man kunde ta på, så underbart. Jag försökte intala mig att det var renande för kroppen att svettas. Mycket. Så jag röjde, sorterade och organiserade. Svettades, drack vatten och blinkade förvirrat i solljuset när jag kom ut med spindelväv i hästsvansen.

Alla lådor skulle gås igenom, skräp skulle slängas och hundra miljoner hästtäcken plockades upp, kollades och veks ihop igen. Under tiden sorterade jag bort slitna vojlockar och benpaddar och lyckades få ihop en enorm sopsäck full med dessa. Jag hade nämligen en plan.

Varmt och gott för hundarna som inte blir adopterade.

Och idag gjorde jag slag i saken. Jag körde säcken till Putnam Humane Society. PHS är ett hund- och katthägn, där hamnar upphittade och bortlämnade hundar och katter. De, i motsats till många andra liknande organisationer, avlivar inte djuren efter en viss tid. Men usch, vad det är sorgligt att gå runt och se de ledsna hundarna i sina fållor. Jag vill ta hem dem alla. Eller nej egentligen inte. En helt ovetenskaplig gissning är att ca 90% av hundarna antingen är pitbull eller pitbullblandningar. Fel hund till fel ägare?

PHS lever på donationer, antingen pengar eller grejor de behöver. Och de behöver definitivt vojlockar och benpaddar att bädda med nu när det börjar bli kallare ute. Det är ju så här att om man donerar pengar eller varor till en 'non for profit' organisation så får man använda värdet på det donerade som skatteavdrag. Alla vinner.

Projektet Harvey.

Sötaste fina lilla Harvey kom till oss slagen och rädd. 

Han landade på ridskolan vi höll till på förut med en tråkig historia i bagaget. Han hade blivit importerad från Tyskland ett par år tidigare som en värdefull hopp/hunter ponny. Någonstans på vägen hade det gått helt åt skogen för Harvey. Han hade kraschat in i ett hinder, inte varit så intresserad av att hoppa efter det och med största sannolikhet blivit slagen för hans val att inte hoppa något mera. 
Han kom till oss för tränaren på den ridklubben var känd för att med ett enormt tålamod och kunnande lyckas gå till botten med de olika problem vi människor hade orsakat i hästarna. För oftast är det ju så.

Problemet var att Harvey ägdes av en hästhandlare som var väldigt intresserad av att sälja honom. Så med jämna mellanrum hämtades han för att visas och spendera en provvecka än här och än där. Jag tror inte att jag har helt fel om jag gissar att det 'glömdes' bort att nämnas att han inte hoppade, eller så ville alla testa ändå. Vad vet jag? Allt jag vet var att han kom tillbaka livrädd och stod skakande i sin box. Varje gång.

Priset gick ner drastiskt med varje visning. Hästhandlaren ville bli av med honom och tänkte ta med honom till en hästauktion och det kändes inte helt rätt. Nu var vi ordentligt fästa vid honom och Dottern red honom nästan dagligen. Så på något vis lyckades Dottern och jag övertyga ponnypappan i vår familj att projektet Harvey var något att satsa på. Tanken var att då kunde han tränas i lugn och ro utan traumatiska uppbrott. För att sedan säljas till den rätta köparen. 

En bild säger mer än 1000 ord....

Vi hade beslutat oss. Vi skulle köpa honom. Men under tiden vi höll på att bestämma oss hann hästhandlaren hämta honom och var nu på väg till auktionen. Han fick nyheten att vi ville ha honom och lovade att inte visa Harvey. Följande måndag skulle han komma tillbaka. 
Jojo. 

Hästhandlaren hade lyckats lasta Harvey på fel transport och skickat honom till Maine. Han var nu någonstans 8 långa timmar härifrån (vi mäter oftast avstånd i tid). Så det var bara att vänta. Och jag är inte så duktig på att vänta. Vintern var nämligen i antågande och jag misstänkte att om han inte kommer ner till New York innan snön faller, då kommer han inte förrän till våren. 

Frustrerad övertalade jag min kompis att följa med mig på ett räddningsuppdrag. Så långt ville jag inte köra själv, och motvilligt gick hon med på att köra norrut dagen därpå. DÅ ringde vår tränare och meddelade att Harvey hade helt plötsligt blivit avlämnad på ridskolan samma morgon! 

Framridning. 22 maj, 2014.

Ja, han hoppar igen. Lite. Han är fortfarande rädd och som det ser ut nu kan han inte säljas med hoppning som fokus. Dressyr? Ja med ordentlig träning. Sorgligt nog börjar även Dottern som inte är speciellt lång växa ur honom. Han behöver ett nytt jobb och ett nytt hem. Finns det någon därute som är intresserad?

Harvey fakta.
Han är en German Riding Pony. Han är märkt men vi har inte lyckats spåra ursprunget. Han är mörkbrun, cirka 130 cm hög och så himla söt. Tråkigt nog är han rätt så tuff att rida så mindre och oerfarna barn kan inte rida honom. Han är helt enkelt för liten för sin personlighet.
http://www.equine.com/horses-for-sale/horse-ad-3332185.html

Söndag är akupunkturdag för Milla.

En typisk söndag, utan tävlingar eller annat som ska göras (jag är ju inte bara Ponnymamma var det) så brukar jag rida Milla på eftermiddagen. Sedan är det akupunkturdags.

Tyvärr är nålhuvudena nästan
samma färg som Milla.

Som en del av er vet är jag utbildad akupunktör med den officiella titeln, Licensed Acupuncturist. Jag jobbar inte med det just nu, men sticker gärna min häst. För att få göra det 'på riktigt' måste man vara veterinär eller veterinär assistent(?), och det har jag inte energi till att utbilda mig till. Inte just nu iallafall.

Milla har lite trassel i bogen och fick en kortison/tuppkam spruta i den för några år sedan. Det höll bra men vi började märka att det besvärade henne i våras. 
Då hade jag sådan tur att Dr Schoen, en veterinär som bara koncentrerar sig på kiropraktik, akupunktur, örtmedicin och homeopati, skulle besöka Crossroads. Han undersökte Milla, gjorde ett par justeringar och injicerade några akupunkturpunkter med en lösning som innehöll örter och vatten. 
'Behandlingen håller längre då', förklarade han. Fast på engelska då.... Sedan var det bara att vänta och se. Inga löften.

Jag berättade för honom att jag var akupunktör, fast jag har inte licens för att jobba med djur. Men skulle han ändå vänligen vilja visa mig hur jag kan behandla henne? 
'Naturligtvis' svarade han, och inte bara det, han gav mig rabatt också. Oss proffs emellan eller liknande... Halleluja!

Milla älskar sina behandlingar. Hon glider rakt in i 'zonen'. Ögonen blir frånvarande, huvudet hänger, hon gäspar och det rycker i läpparna. Total avslappning.

Hunter pace - konsten att rida lagomt.

Hunter pace är skoj. Jag orkar inte ens tänka på en översättning, jag berättar hellre om det. 
Jag misstänker att det började som ett sätt att träna hästarna inför höstens rävjakter. Man rider i lag om två till fyra ryttare. Ritten går längs en märkt bana. Nu är det så att inte det snabbaste laget vinner, utan det gäller att komma så nära en idealtid som möjligt. Haken är att ingen vet vad tiden är. Av de tävlande alltså...  
Då är vitsen att rida så snabbt men också så klokt som möjligt. Skritta när underlaget inte är optimalt, ta det lugnt när hästarna blir trötta osv. Ibland finns det hinder att hoppa, men du har alltid ett val om du vill hoppa eller rida runt hindret.

Idag red jag och Dottern en hunter pace som anordnas i förmån till Akindale Thoroughbred Rescue som tar hand om förbrukade galopphästar. Det är många, men inte tillräckligt många, hästar som tränas och adopteras ut av organisationer som denna.

Vi red snabbt, det gick inte att undvika det, när bakom varje sväng fanns det ännu ett inbjudande fält eller bred skogsstig att galoppera på. Milla vaknade till och det var en hel del bockande och skuttande innan hon kunde fokusera framåt istället. 
Av misstag anmälde jag oss till juniorklassen som har en lite längre idealtid istället för hunterklassen som är den snabbaste. Vi insåg rätt snabbt att vi red för snabbt för juniorerna men strunt i det! Det var så roligt!

Genom skogar, över fält, längs med vägar, backar, bäckar, kossor, vackra hus, höstluft och höstlukt. Helt enkelt helt fantastiskt.

Tyvärr kan inte bilder göra verkligheten rättvisa.

Rittens sista halvtimme går igenom Akindale Farms marker där de födde upp fullblod, men nu används marken för räddningsorganisationen. 

Fölen och deras mammor.

Trodde jag, för titta vilka sötingar vi hittade!












Vi hade rätt, vi var alldeles för snabba. Sexton km på 1timme, 54minuter. Idealtiden för juniorlag var 2 timmar, 10 minuter. 
Vi blev femma av, ja, fem juniorlag... Men jag blev jätteglad för i lotteriet vann jag en fotografering av en professionell fotograf. Nu blir det många fina hästbilder!!!

Fina rosa femteplats rosetter...

Den bästa komplimangen.

Paddy kom idag. Han är min hovslagare och jag ser till att hans räkning alltid betalas först. Har man hittat en bra hovslagare, ja då banne mig släpper man inte taget.
Jag har flyttat några gånger här i USA och det svåraste, men också viktigaste som nyinflyttad är att hitta en bra frissa och en gynekolog som det känns OK att visa kroppsdelar där solen inte skiner för. En hovslagare som man känner sig trygg med ligger högt upp på samma lista. Nästa steg är att lokalisera närmaste Starbucks, nej äsch, det är nog nummer ett på listan när jag tänker efter.

Så när vi flyttade in på Crossroads för ett tag sedan var jag överlycklig när Paddy lovade att komma och ta hand om Milla och Harvey även i fortsättningen. Jag är iochförsig säker på att hovslagaren som ridskolan använder är fullt kapabel att sko Milla och verka Harvey men får jag ha min Paddy är jag nöjd. Så enkelt är det.

Beckys hov ryker och stinker
när Paddy passar den glödgade
skon mot hoven.

Han kör omkring med en mobil liten smedja i sin skåpbil så han kan hetta upp skorna och få till perfekt passform och ryka ner hela stallet med den härliga odören av bränd hov.
En dag i vintras när han kom hade han med sej två nya hjälpare/elever. Den ena unge mannen såg alldeles vild ut med hål och ringar på alla möjliga ställen i ansiktet och en tröja med trycket: 'not a gun-free zone'. Jahapp.
Det visade sig den andre killen kom från Texas, helt klart en förklädd cowboy. Han pratade med en urmysig utdragen Texas dialekt.

När det var Millas tur att bli skodd så skickade Paddy cowboyen till Millas box. När han öppnade grinden visslade han till och utbrast: "I LIKE THAT ONE. SHE LOOKS LIKE SHE COULD DRAG A COW TO DEATH!!!"
Bästa komplimangen någonsin. Jag skrattade där jag mockade grannboxen och tänkte på den stora tävlingen vi skulle på ett par dagar senare. Dottern och hennes cowdragger.

MillaShilling är ingen vanlig Alla hjärtans dagpresent.

Milla, den häftigaste lilla märren, har också ett officiellt namn som hon tävlar under. Kärt barn har många namn var det väl?
I United States Equestrian Federations (USEF) register heter hon No Ordinary Valentine.
Vi gav henne båda hennes namn och båda namnen är väldigt speciella för oss. När hon en dag för snart åtta år sedan stod där i stallet och väntade på att vi skulle komma in och lägga märke till hennes ovanliga färg, hette hon Cheerio. Det kunde ju inte fortsätta, tyckte vi efter att ha skrivit under kontraktet.

Jag ville att hon skulle heta Milla. Camilla, en kompis, och jag hade pratat i flera år om att en dag skulle vi ge oss ut på en skogsritt (eller vad man nu ska kalla en sådan ritt i södra Florida?) tillsammans. Det blev aldrig av för Camilla blev sjukare och sjukare. Och lite mindre än ett år innan vi hittade Milla dog hon av hudcancer. Så det blev Milla. Milla själv tyckte att namnbytet fungerade finemang, bara morötterna och pepparmintsgodiset serverades i en aldrig sinande ström.

Så det hände sig att det var i februari, 2007, vi fick ett erbjudande vi bara inte kunde säga nej till och vi bestämde, helt oplanerat att nu var det dags att köpa häst. Dottern var sju år och tog ridektioner varje vecka. Hon var fortfarande så liten att det var en fråga om hennes skänklar än hade rört vid hästens sida, det var nog sadeln som fick känna av hennes korta men bestämda ben. Jag hade ridit ett fåtal gånger under de senaste, låt se, 15-20 åren. Så att köpa en häst när vi inte ens ägde en hovkrats lät verkligen som en strålande ide! 

På Alla hjärtans dag, mitt i en redig snöstorm packade vi helt enkelt in ungarna i bilen och for iväg och köpte häst. Dottern var hemma från skolan, för så gör vi här när det snöar. Mycket eller lite snö spelar i stort sett ingen roll. Har skolbussarna svårt att ta sig fram i vår kuperade terräng då stängs skolorna. Denna Alla hjärtans dag snöade det rejält, det var nästan bara vi ute på de snöiga vägarna. 
Ja, Milla ÄR verkligen en ovanlig Alla hjärtans dagpresent så det fick bli hennes namn. 
No Ordinary Valentine.

Färgen heter 'buck skin' här.
Någon som vet vad det är på svenska?

Milla fakta. 
Vi gissar på att hon är en quarterhorse korsning, men alla gissningar är bra. Jag har funderat på bergsget och möjligtvis en släng av noshörning, hon är byggd som en mindre lastbil. Kompakt som bara den. Hon älskar uteritter och behövde hon inte se en ridbana till i hela hennes liv skulle hon vara nöjd. När vi tar fram tränset gäspar hon alltid stort, flera gånger, som för att signalera sitt ointresse för arbete. Hon är en riktig latmask och har väldigt bestämda åsikter om hur sporrar och ridspö ska användas. Hon har lärt oss precis hur mycket av vardera hon tolererar. Dottern och jag lyder blint. Milla är väldigt pratsam och gnäggar glatt och igenkännande varje gång hon får syn på oss. 

Om att se Bruce från VIP-filten en solig höstsöndag.

Bruce. Alltså Springsteen. The Boss. Fast det bör ju tilläggas att han inte var huvudpersonen utan hans dotter, Jessica, som kammade hem Grand Prix vinsten på $200 000 i American Gold Cup.

Här gör hon alltså sitt ärevarv på Vindicat W. Pappa Bruce står nere till höger i en brun mocka jacka. De riktiga coolingarna ser ni bakom Jessicas bak... I rött, min kompis och till vänster med solglasögon hamnade jag! På samma kort som The Boss. En vanlig söndag.


Ja ibland är det glassigt att vara ponnymamma. Då blir man bjuden av kompisarna från Stonebridge Sport Horses att sitta på deras VIP-filt och dricka ett glas prosecco. Men först blev Dottern och jag instruerade om hur vi skulle planka in eftersom gratisbiljetterna var slut. Där blev det ju lite grus i glassandet förstås.

American Gold Cup, som också är en del av uttagningen till World Cup, gick av stapeln i söndags på Old Salem Farm. OSF är en otroligt vacker gammal anläggning i det hästtäta North Salem. Där tävlar inte bara världseliten under två veckor i maj, eller i American Gold Cup på hösten, utan också Milla Shilling under vintersäsongen. Tänk, där trampar vi omkring på samma stallplan som Jessica Springsteen, McLain Ward eller Beezie Madden. Jag är hopplöst galen i kändisar. Det är bara att erkänna.

Jag nämnde ju olika tävlingsformer, hunter seat och equitation, men det här var 'vanlig' hoppning. Enkelt och bra. Riv inte, stanna inte, trilla inte av, hoppa rätt hinder och allt ordnar sig.
För de stora tävlingarna, två veckor i maj och nu Gold Cup, växer det upp en stor tältstad med stallar bakom anläggningen. Inför majtävlingen gissade jag att det var 100-150 hästar uppstallade i tälten.
Vad som är så extra trevligt är att OSF ligger så nära, tio ynka minuter hemifrån och tjugo minuter när jag kör med transport från stallet.

Hursomhelst är det jätteskoj att gå och se de stora tävlingarna, det är alltid massor av folk där, det picknickas, shoppas, minglas i en helt sagolikt vacker miljö med det enorma Grand Prix fältet som pricken över i.

Början av allt.

Mitt liv som ponnymamma började sent en sommarkväll år 2005, min då 5-åriga lilla tjej grät sej till sömns efter första dagen på ridlägret. Jag gick in i hennes rum och undrade vad som var fatt.
"Jag vill att Peanut ska vara miiiin" grät hon.
Japp då var det kört. Jag var härmed en ponnymamma.

Dottern och Peanut, 2005.

I rättvisans namn ska det väl nämnas att jag är lite mer än "bara" ponnymamma, men det är den delen av mitt liv som jag kommer att skriva om i den här bloggen.
När jag är hemma i Sverige finner jag att jag ägnar timmar åt att bl.a förklara skillnaderna mellan de olika tävlingsformerna vi utövar här, jämfört med i Sverige.
En enkel jämförelse är hur inches och feet relaterar till centimeter och meter. Eller i det här fallet hunter seat och equitation klasser i relation till hoppning och dressyr.  I min erfarenhet som inflyttad svensk känner jag samma förvirring inför båda företeelserna.
3/16 av en inch?? Ni fattar ju. Likadant känner jag inför ett tävlingsprogram när Dottern ska tävla. Schooling hunter eller maiden eq?? Just det ja. Sammanfattningvis: krångligt eller enkelt att förstå.
Eftersom Dottern började med det allra enklaste, walk-trot som det passande heter eftersom det är allt barnen gör, så har jag plockat upp lite kunskap under åren. Lite. Oftast så säger vår tränare, Jan, till mig var jag ska vara, när jag ska vara där och till vem checken ska skrivas, och sedan löser det mesta sig på vägen.
Som tur är, så är ju tävlingarna bara en liten del av vad vi gör.

Dottern och Harvey, 2014.