Hejdå.

Det är dags. Att säga hejdå. 
Jag förstår att det blir ett tomrum för alla mina fyrtiosex läsare, varav en stadig fjärdedel av sidvyerna kommer från Ryssland. Jag kan inte sluta förundras. Jag kan inte. Hursomhelst är jag glad att ni som har följt har följt mig. 
Jag började skriva bloggen för att jag höll på att bubbla över av skrivklåda. Även om bloggen var relativt kortlivad har den bidragit med så många nya erfarenheter till mitt liv.
Jag fick gästblogga på Hippson och lyckades utan någon som helst erfarenhet få två artiklar publicerade av Hippson.
Skrivklådebubblet gav sig inte. Fast nu yttrade det sig som en kreativ kraft som tog ett stadigt tag i mig och föste in mig på kliniken The Art of Healing. 

Ha tålamod. Det här har definitivt med mitt hejdå att göra.

Jag började jobba som akupunktör igen. Där fick också min kreativitet utlopp. Jag började skriva en akupunktur relaterad blogg på engelska som jag använder istället för en traditionell websida. Det känns mer flexibelt på så vis.  https://pointsforhealing.wordpress.com/ Här hittar ni min akupunktur blogg som kommer att få mer liv här framöver.
En sak leder ofta till många andra, och har jag lärt mig något den senaste tiden så är det att ta möjligheterna när de dyker upp och helt enkelt KÖRA PÅ. 
Även The Art of Healing går igenom förändringar och hux flux behövde de flytta. Detta fick jag reda på i början på december. Inte direkt den bästa månaden att organisera om sitt liv på. Men. Det är bara att KÖRA PÅ. 

Nu sitter jag och väntar på att få reda på ifall namnet jag registrerade för mitt nya företag gick igenom. Blir det som jag vill kommer The Village Acupuncturist LLC att flytta in i en alldeles egen lokal i början på januari.
Jag har en massa ideer om hur jag ska ta akupunkturens helande verkan ner på en gräsrotsnivå så att många fler har möjlighet att läka kropp och själ på ett naturligt sätt. Mer om det på pointsforhealing. Jag väntar på svar från min blivande hyresvärd och företagsregistreringen innan jag uppdaterar den bloggen. Snart......

MillaShilling då?
Min gula lilla älskade envisa smarta märr.
I början av november flyttade jag henne från ridskolan till en liten gård, belägen i utkanten av ett enormt stort, vidunderligt vackert system av milslånga ridvägar i sagolik natur.
Jag har hunnit med många långa härliga ritter ensam och med vänner. Många gånger har jag tänkt, 'det här skulle jag har gjort för länge sedan', alltså flyttat. Den tanken är dock enbart bortkastad energi. Istället glädjer jag mig åt möjligheterna på Ives Farm. Perfekt för mig och Milla och vad vi vill göra.

På väg till Ives Farm. Vidunderlig utsikt.

I jakttider är vi så här snygga, den svarta rosetten gör ju
att man känner sig riktigt fin.

Min första ridtur ut från Ives. Min stigfinnarkompis, Eva,
och jag red tydligen in och ut ur Connecticut.

Här bor Milla. Ett litet tag till.
Hästarna får gå ut på gräs några timmar om dagen.
De har också vind och vilt väder skydd, som
Milla vägrar att använda.

Jodå. Men det tog 9 dagar innan jag red igen
efter den störtdykningen.

Bara så vackert.
Jag hoppas att komma tillbaka till Ives. 

Då kolliderade mina två världar. Starta företag, alltså satsa helhjärtat på något jag brinner för och dessutom spendera ett minimum av tre timmar med Milla var och varannan dag är helt enkelt en ekvation som inte går ihop. Alls. För tydligen har jag familj och hundar också...

Lösningen kom som ett sms från en god vän som förstod att sälja Milla var inte vad jag egentligen ville. Inte nu iallafall. 
'Låna ut henne', var hennes förslag. 'Ge dig själv tid att ta reda på vad du vill och kan göra med henne'.
Strålande tyckte jag. Jag pratade med Jan, som jag vet tycker hemskt bra om Milla. Men hon har just nu inte elev underlag för att kunna ta in henne.
Då frågade jag Kristin på Old Dalton Farm (jag intervjuade henne för en av artiklarna) och hon var intresserad. Det blir perfekt för Milla. Väldigt lätt lektionsverksamhet. Akupressur behandlingar varannan månad och en mängd ungar som gullar med henne. 
Kristin tar över alla kostnader och det blir ju definitivt en stor lättnad för mig.
Jag kan naturligtvis hälsa på henne när jag vill och även rida om jag bara säger till i tid!

Ja, det känns helt rätt. Även om jag är säker på att jag kommer att tjuta floder när det är dags att lämna av henne i början på januari.

Sedan får vi se. Helt enkelt.

Tack för mig.
-ellika

PS. Nina rider fortfarande för Jan på Crossroads. På lördag är det dags för tävling med Kenzie igen. Jag är nu 'bara' en vanlig stallmorsa som hämtar, lämnar och fryser på läktaren.

Vackra vyer och tidig tävlingsmorgon.

Fredag. En sådan underbar, möjligtvis lite för varm, höstdag. Jag gjorde dagens goda gärning genom att rida min kompis ponny Rosie på en jättehärlig uteritt. Kompisen behövde testrida sin dotters tävlingshäst i skogen. Rosie och jag var med som lugnade inslag. "Larvigt" sa ZZ, och klev glatt iväg genom vatten och lera, över fält och timmerstockar. Inte ett så betungande jobb alltså. 
Som vanligt red vi vilse, men det löste sig på bästa sätt då vi hittade det här fältet högt uppe på en höjd. Sagolikt vackert.

Rosie är en underbar Connemara ponny. Hennes
färg kallas "Blue roan" och jag har inte en susning
om vad det blir på svenska. Vi kallar henne "the
purple pony".

Igår var det IEA premiär. Jag och Pam försökte lära oss hur man organiserar en sådan tävling för i oktober är det Crossroads tur för första gången.

Det är mycket pyssel för att få ihop det och följa alla regler, men det blir nog bra. Jag lyckades ge Nina felaktig information relativt stadigt hela morgonen eftersom jag såg vilka hästar hon skulle rida (men trasslade ihop det helt) och sedan hennes placering i en av klasserna. Helt fel. Till slut blev jag helt enkelt ålagd munkavle. 

David, tävlingsansvarige, delar ut hästar till ryttarna.
De tävlande var representerade med ett nummer så
han skrev helt enkelt ner en siffra bredvid hästnamnet.
Det var där jag inte fick ihop det och många förvirrade
textningar gick till Nina.

Vi vet ju vad som är viktigt i livet.

Hästarna väntar på sina ryttare som sitter upp,
hoppar sedan två hinder och därefter tävlar.
Jättespännande att titta på!

Första och andra pris rosetter för de
båda lagen. Tyvärr inget som vi fick med
oss hem den här gången.

Det blev en intressant situation när resultaten sammanställdes. Det fanns ett vinnarlag för highschool och sedan två lag på delad andra plats. Men det går inte utan lagen måste separeras. 

Först kollades det vilket av lagen som hade flest förstaplatser - lika många. OK. 

Nästa steg var att kolla vilket av lagen hade flest andraplatser - lika många. OK. 

Till slut handlade det om vilket av lagen som hade flest poäng i hoppklasserna - lika många. Ojdå!

Då fick det bli krona eller klave för att avgöra vilket lag som blev tvåa eller trea!

När föräldrar lägger sig i.

Då går det käpprätt för ett lovande baseboll lag.
När det visar sig att ett lag som inte är del av det lokala föreningslivet utan ägs av ett föräldrapar (tänk, det här handlar om tolv-åriga pojkar...), har två makthungriga, egotrippade småfurstar vid rodret - ja, då är det bäst att hoppa av i tid. Det är inte helt uppbyggande av småkillars självkänsla att ha en sarkastisk skitstövel som tränare. 
Det insåg vi som tur var i tid för för vår grabb så att han kunde gå tillbaka till laget i vår lilla stad. Nästa sommar är det nämligen dags för en veckolång baseboll turnering och det är varje tolv-årig baseboll fantasts dröm. Då gäller det att vara del av ett etablerat lag under hösten redan, för det är nämligen redan då anmälningarna ska in till denna turnering för lag från hela landet.
Herreje så mycket drama. Och så skönt att släppa dramat och se framåt.

När föräldrar lägger sig i....
Då blir flickor uteslutna ur en gemenskap som egentligen borde bygga på glädjen att rida och ha skoj med likasinnade i samma ålder. 
Egotrippade mammor som är arga på andra mammor straffar deras döttrar. 
Allvarligt. Är vi tillbaka på högstadiet eller?
Det måste vara jobbigt att vara vuxen och så osäker att när känslan infinner sig att man förlorar "makten" över någon som inte orkar med en överväldigande uppslukande personlighet - då attackerar man den personens barn. 
Fascinerande. 

Ett gott råd. Lev era egna liv och låt ungarna vara.

Nina och Maeve red en hunterpace i söndags. Man rider en snitslad bana i terrängen, hoppning är valfritt, på tid. Trixet är bara att det inte är den snabbaste tiden som vinner, utan det laget som har en sluttid närmast en idealtid. Idealtiden är en tid som har bestämts i förväg och är hemlig, den reflekterar en snabb men också ansvarsfull ritt.

Kvar vid start och målgång satt två mammor och var avundsjuka. 
Nästa gång är det vår tur!

Nina/Milla och Maeve/Rosie på väg till
starten.

Målgången efter 1 timme 25 minuters intensiv ridning.

Det kan vara tröttsamt att rida så fort så
länge. Bra att ha med soffan.

Tjejerna efter målgången. Hästar och ryttare helt
genomsvettiga och hemskt nöjda.

En välförtjänt andraplats. Kompisens lag kom in på
sjätte plats.

Sommarlovets sista (nästan) vecka.

Om två dagar börjar skolan igen. Barnen sörjer. Ponnymamman längtar efter rutiner. 
Jag behöver mer tid för att kunna satsa helhjärtat på jobbet. Nog visste jag att det skulle gå på halvfart under sommaren, det var egentligen inte optimalt att börja då jag började. Men vad spelar det för roll? Jag har fått värma upp stickar fingrarna lite lagom fort.

Sachi är en utmärkt assistent. Hon behöver också ett
jobb som håller henne sysselsatt mellan kullarna...

 En annan ponnymamma bor vid en sjö, så dit fraktade vi en hög ungar så de fick åka innertub(?) efter båten en varm eftermiddag.

Sista rundan på sjön. Med alla 6 staplade
på varandra.

I fredags åkte jag och Ben till Dutchess County Fair. Jag visste inte riktigt vad jag kunde förvänta mig.
Där fanns massor med kossor, getter, får, kaniner och marsvin som bedömdes och fick priser. Som på en hundutställning. Vi stannade och kikade på get och ungnöts tävlingen en lång stund. Hur roligt som helst!
-Yes, this doe is comparable with the other one, but she wins because her mammary glands are more developed than the other one's.
Där ser man. Bröststorleken vinner även i djurvärlden.
Där fanns också massor av shopping, karuseller och så onyttig mat man kan tänka sig. Friterat allting. Från kyckling till varmkorvar eller Twix (Raider??). Mumssssss...

Den här kalven är bara några minuter gammal. Han föddes
i en utställningslokal där flera ko-mammor i varierande
status av dräktighet var placerade. Tanken var nog att det skulle
födas en kalv om dagen inför intresserade.

Roligast av allt tyckte vi, var gris loppen. De sprang en kort
bana mot fållan där maten väntade. 

Nina har åkt fram och tillbaka till Saugarties och HITS i fyra dagar. Först för att hjälpa Jan få i ordning där i torsdags, och sedan för att tävla Peach och Bella. Peach är en medium ponny (C-ponny?) som hon försöker kvalificera till Pony Finals för nästa år. De kom inte riktigt fram den här gången men det var också första gången hon tävlade Peach. Bella är en ung Hannoveranare som ska lära sig Jumpers. Ninas (och sedan Jess) uppgift var att tävla henne för att ge henne goda erfarenheter av tävlingssituationen. Nina tyckte det var jätteroligt för det fanns ingen stress om att rida fort och ge allt (Kenzie...) utan att rida samlat och lotsa henne runt banan i ett lagom tempo.
Igår följde jag med upp för att titta, heja på och hjälpa till. Förutom den okristliga uppstigningen kvart över fyra var det jätteroligt. Ett klart plus var att jag kunde sova i baksätet både fram och tillbaka... Det tackar jag Damien för. Jättemycket!

Peach är flätad och fin. Hon kollar in hur
Nina fixar hårnätet.

På väg till tävlingen. Första klassen var
en så kallad Model klass. Ponnyerna
visas upp på samma sätt som hundar på en
hundutställning. Eller getter på en County Fair.

Och då blev det mitt jobb att cykla runt med
sadeln.

Jan tipsar Nina om hur hon ska ställa
upp och visa Peach på bästa sätt.
De kom trea i den klassen.

Hon tävlade i Model, under saddle (visa upp gångarterna på ponnyn - hunter bedömning) och i fyra hoppklasser. De två ponnyerna med högsta poäng är automatiskt kvalificerade till Pony Finals 2016 i Kentucky.
Bättre lycka nästa gång.

Ja, hur gick det då?

Jag förstår ju att ni har suttit med andan i halsen och väntat på resultatet från Pony Finals. Ledsen att ni har fått vänta. 

Läs om Pony Finals!!!

Dagen när hoppklassen, vilken var den sista och avgörande klassen, gick var det en högtidsdag för mig av helt andra orsaker. 

ROB THOMAS konserten. Halleluja.
Här får ni en länk till den allra första RT sången jag föll för. Den rösten.....

Rob Thomas och Carlos Santana - Smooth

Nina och jag på Beacon Theatre i NYC.
Vi väntar på att konserten ska börja.

Just det. Pony Finals. Så var det. Jag blir alltid susig i huvudet när det är fråga om Rob Thomas. 

Annie och Fancy låg på 88:e plats efter de två första klasserna. Inte så optimistiskt läge direkt. Detta av 120 startande ponnyer. 
Hoppningen gick till så att de började bakifrån och jobbade sig framåt i resultatlistan. På så vis hade de en vinnare så snart ekipaget med högsta poäng hade hoppat.
Men tro på sjutton om inte Annie red en mästerlig runda och fick så höga poäng att hon klättrade spikrakt upp i resultatlistan! 

Det var SÅ spännande att Nina och jag
var klistrade vid direktsändningen på tåget
mot NYC och KONSERTEN. När vi väl
mött våra kompisar bad vi om ursäkt för det var
bara ett par ekipage kvar och Annie låg så
bra till! Vi var tvungna att se hur det gick.

Det slutade med att hon och Fancy blev 15:e totalt och 6:a i hoppningen! Från 88:e plats....
Så till min stora förvåning och glädje kom Fancy tillbaka till oss för ännu ett år med Annie!!

Då kör vi igen då.

Semestern är över. Sommarlovet inte. Men snart. 

Vår semesterresa började i Munchen. Jag åkte dit utan förutfattade meningar. Varken positiva eller negativa och blev glatt överraskad. En väldigt vacker stad, stilen på byggnaderna (som säkert har ett tekniskt namn) påminde väldigt om Göteborg och vann redan där massor med poäng.
Våra vänner Christoph och Stephanie hade bilat ner från Hamburg och mötte fyra hålögda jetlaggade turister på hotellet. Det blev middag på den första av många beer gartens vi besökte. Hett som skam var det så den bayerska ölen smakade extra utmärkt. Sedan var det bara att släpa sig hem till hotellet där vi la oss tidigt i vårt stekheta rum. Tänkte att det var ju bra eftersom vi skulle upp tidigt för att besöka Dachau nästa morgon.
Jojo. Vid elva-tiden drog partyt på gatan igång. Så går det när man bor två kvarter från järnvägsstationen. Full fart till klockan fyra på morgonen. Varje natt.

Dachau. Ett av (om inte det) de första koncentrationslägrena. Ja vad ska jag säga? 
Det finns liksom inga gränser på människors grymhet när de kan rättfärdiga vad de gör.
Vi gick igenom "omklädningsrummet" vidare in i gaskammaren sedan ut till krematoriet. Nu var det så, av någon okänd anledning, att just den här gaskammaren inte hade satts i bruk. Men det spelar ingen roll. Tanken fanns där.
Ondskan levde kvar. Förtvivlan och smärtan. Allt fanns där i solskenet.

En ung man från Michigan var vår guide på cykelturen runt några av Munchens sevärdheter. Ett otroligt trevligt sätt att ta sig runt storstadens kaos och få i sig lite kultur på ett underhållande sätt. Han lyckades till och med inspirera Nina att be om att få gå in i en kyrka för att se satans fotspår. Inte illa.

Jag for till Göteborg. Hade fem underbara dagar i solen med syrran och de bästa tjejerna. 

Och nu börjar allt om. Hästar, tävlingar, jobb(!!), höst, vinter, skola. 
Men först ska vi svettas lite till för så är det här. Hett som fan.

För att lättare kunna skriva om akupunktur på The Art of Healings facebook sida har jag börjat skriva en blogg. På engelska den här gången. Läs gärna den också!

Arbeit macht frei.
Vilket hån.

Vallgrav och sedan högt stängsel. Och ett
löfte om att bli skjutna ifall fångarna lyckades
ta sig så långt.

Sagoslott i alperna.

Naturligtvis....

Hoppsan. Helt plötsligt i Göteborg. Bästa vännerna.

En sådan dag! På Styrsö.

Trångt på Marstrand.

Vackra Marstrandsön.

 

Tillbaka i Tyskland. Cykeltur. Mycket roligare.
Med tanke på Dachau som vi besökte tidigare.

En halvmeter lång varmkorv i korvarnas förlorade land.

Allvarligt?

Tio dagar utan snus på en öde ö. Eller hur det nu var.

Först är det min (och tyvärr många andras) date med Rob Thomas ikväll. Det blir en rolig kväll med Nina, en likaledes RT gillande kompis och hennes dotter som är Ninas kompis.

Sedan packar vi och drar på semester imorgon. Tyskland och Prag/Göteborg väntar.
Är tillbaka den 17 augusti.

Ha det gott!

Ponnymammadröm blir uppfylld.

Ponnymamman Cyndi rapporterar från Kentucky att där vet de hur ponnymammor ska behandlas.
Från klockan 14 varje dag serveras champagne i spa-miljö.
Endast ponnymammor är välkomna. 
Hallå! Old Salem Farm????

Ponnyer så långt ögat kan se. Om man är i Kentucky alltså.

Pony Finals. 
Lexington, Kentucky.
Fyra magiska ord i vår hästvärld. 

Lexington i Kentucky är epicentrat av allt i (törs jag säga) USAs hästvärld. Där gick World Equestrian Games av stapeln 2010. Där ligger Churchill Downs där Kentucky Derby avgörs varje år. Rolex stora fälttävlan avgörs där i april varje år. Dressyr mästerskap och hopp mästerskap avlöser varandra.

Nu är det dags för vår lilla Annie att tävla i Pony Finals. 
Pony Finals Pony Finals - jag har hört de där orden och insett att det är något stort men inte riktigt orkat engagera mig mer än att heja på Annie i hennes outtröttliga kämpande med Fancy. Först och främst för att förbättra sin ridning (den här tösen var nybörjare förra våren) och sedan kvalificera sig för dessa Pony Finals.
Allt jag visste var att det var stort och fantastiskt, och att Nina blev medbjuden för att hjälpa och stötta Annie som hon har gjort hela vintern. Men tyvärr, då är det semesterdags för oss. 
Jag har däremot, med handen på USEFs regelbok, fått lova och svära att nästa år ska jag kolla med Jan innan vi bokar någon tid längre än en eftermiddag iväg från stallet.
Så får det bli.

Under en vecka tävlar omkring 600 ponnyer, uppdelat i sex divisioner, om vem som är den bästa av de bästa hunter ponnyerna. 

Hunter. Alltså är det ponnyn det handlar om. Vilket har medfört att en ryttare kan kvalificera flera ponnyer under året. Jag kan ju se fortsättningen på det, alltså om du har en ryttare som hemskt gärna vill ta en genväg till mästerskapet så finns det en hel del ponnyer att hyra för Pony Finals. Reglerna säger att en ryttare får bara tävla en ponny i varje division. Alltså om någon har lyckats kvalificera ett antal ponnyer i samma storlek (small, medium, large) kan hon bara tävla en. Trassligt. 
En annan intressant regel är att från och med när första klassen i en division startar är det endast tävlingsryttaren som får rida ponnyn. Vilket skiljer sig från de vanliga tävlingarna då väldigt ofta är det tränaren eller en duktigare ryttare som värmer upp innan tävlingsryttaren rider klassen. Men i Finals får de klara sig själva. Äntligen lite sunt förnuft!

Den första klassen heter Model. Ryttaren visar upp ponnyn för hand. Poäng sätts beroende på utseende, sundhet, och till viss del uppförande.
Den andra klassen heter Under Saddle. Ponnyn rids i en grupp på tolv ryttare och visas upp i alla tre gångarterna.
Den tredje klassen heter Over Fences. Hoppning. Naturligtvis. 

Tre klasser och cirka hundra medtävlande. Konkurrensen är inte att leka med. Det gäller att göra ett otroligt gott intryck. Hela tiden.
Fancy Feet är ett proffs. Han har varit med förut. Förra året placerade han sig på tjugosjätte plats. 
2008 blev han utsedd till (orkar inte översätta....) Horse of the Year Grand Champion Pony Hunter.

När jag kollade igenom placeringarna tre år bakåt i tiden kände jag igen massor med namn. Det var samma ponnyer som placerade sig med (troligen) olika ryttare år efter år.
De flesta av dem är Welsch ponnyer i någon tappning. 

I lördags kom lastbilen och hämtade Fancy för transport ner till Kentucky. Då vinkade vi hejdå till honom, för efter Pony Finals lämnas han tillbaka till sin ägare. 
Om han och Annie gör bra ifrån sig, kommer det nog vara lätt att hitta en ny liten tjej (eller kille) som vill satsa på Pony Finals 2016. 

Produktiv i hettan. Eller. Tack och lov för ac.

Åskan mullrar och gode gud jag hoppas att den rensar bort luftfuktigheten och cirka tio grader av hettan.
Tack vare den tryckande hettan har jag lyckats att få färdigt en liten artikel till Hippson igen. Den var seg att få till, mest för att sommarlovet bjuder på mycket spring och skjutsande fram och tillbaka. Det är inte utan att jag ser fram emot höra de gula fina bussarna skramla uppför backen. Barnen behöver rutin och och massor med lärdomar som enbart kan hämtas från ett kvavt klassrum... Ja, all den här friska luften och motionen kan ju helt enkelt inte vara helt bra. 

Artikeln är skriven och skickad. Det är en makalös känsla att äntligen göra något jag har drömt om så länge. Nu är det bara ROMANEN som behöver se dagens ljus. 
Nåjo.

Förra hösten bildade Crossroads sina första IEA-lag lite sent omsider, säsongen var redan igång. Tjejerna hoppade glatt in i tävlingsserien och gjorde riktigt bra ifrån sig under tiden de lärde sig hur själva tävlingsformen fungerade.
I år är vi betydligt mer organiserade. Förra veckan drillade Rachael de två lagen i ett IEA träningsläger som närmast gick att beskriva som ett bootcamp under stekande sol. Vilken Marinsoldat som helst hade kroknat efter de två-tre timmar långa lektionerna med många hästbyten. De bytte hästar för att förbereda sig på tävlingarna då de blir tilldelad en häst och då är det bara att rida in i ringen och prestera. 

Här är laguppställningen. Nästan alla är närvarande.

Ett härligt gäng som har kul tillsammans!

Så här fungerar IEA.

Make-over måndag!

Fram till i juni hade Jan en hästskötare som fixade med klippandet och ryckandet. Innan tävlingarna ska hästarnas öron, mule och ben klippas, om nu inte hela hästen behöver det förstås. Manarna bör ha perfekt längd så flätorna blir bra.

När Bernado slutade så insåg Jan att hon har den bästa och billigaste arbetskraften precis under näsan. Tjejerna! De behöver absolut lära sig alla aspekter av hästeriet och tävlandet. Nu var det ju så att Nina lärde sig allt det här i det andra stallet för tre-fyra år sedan, men det skadar inte med en uppfräschningskurs.

På måndagarna rider vi inte, endast lägerdeltagarna. Men det stoppar inte Nina och Phina (ja, de två kompisarna heter så....), stallet drar. Varje dag. 

Efter att ha hjälpt till med lägerhästarna ifall det behövs, börjar "make-over Monday". Långa manar rycks, lurviga ben och öron trimmas på alla pensionärerna och ridskolehästarna. 

Gamlingarna sträcker på sig och får stolt lite extra spänst i steget. 

Baby Jack, den lurvigaste av uteliggarna
blir supersnygg! Han undrar nog vilka
klasser han ska tävla i.
Fast det var länge sedan han var ute på
sådana äventyr.

En Ponnymammas rapport från revanschen i Saugarties...

När man räknar en tävling som lyckad bara ryttaren kommer hem utan spräckt hjälm och oskakad hjärna, då känns det som om man är på plussidan redan innan hästen är lastad för avfärd.
Med den optimistiska inställningen styrde vi norrut halv sex igår morse.
Vi skulle tillbaka till HITS-on-the-Hudson, i Saugerties. Det är en tävlingsserie som pågår hela sommaren. Vi var där i slutet på maj och det var då Nina stöp i backen så snöpligt. Hon har naturligtvis ridit och tränat Kenzie sedan dess, men inte tävlat henne. 
Det kändes väldigt symboliskt att starta dem där det hände. På en fredag liksom då. Samma tävlingsbana. Samma klasser. Samma hinder (annan bana förstås). 

Fast det höll på att bli en kort resa. Det visade sig att bestämmelserna har ändrats. Hästarna måste vaccineras var tredje månad för att få tävla på de här större tävlingarna. Vi hade inte riktigt hängt med i de svängarna. Men efter en massa telefonsamtal fram och tillbaka till vår hemmaveterinär, som skulle faxa över allehanda intyg, och till tävlingsveterinären löstes det så att Fancy, Mimi och Kenzie fick promenera över till veterinären och få sina sprutor. 
Nu frågar sig säkert mina alerta läsare vad det var för vaccinationer. Och nej. Det har jag ingen aning om.

Först tävlade Nina och Mimi i Pony hunter. De jobbar på att ge Mimi den rutin hon behöver. De har inte varit iväg på tävling på över en månad så hon blev väldigt till sig och la in överväxeln. Hunter - lugnt och vägvinnande... Nå, när de kom till den tredje klassen flöt det riktigt bra.

Sedan var det dags för Kenzie. Hon var vildare än vanligt på framridningen. Som vanligt blev hon extra het inne på banan. På de här höjderna är jag jag vanligtvis inte nervös när Nina hoppar men med tanke på hur det gick förra gången var jag rejält nervös igår. Vilket är oväsentligt. Det viktiga är att Nina å andra sidan, red in och styrde runt virvelvinden med bravur. Jag vet att hon har Kenzie under kontroll. Typ. Men ibland slår hjärtat dubbelslag iallafall. Mitt hjärta alltså.

Gul är tredje plats! De slog 58 ekipage
med den ritten.

Nästa klass var Level 1. Revansch dags. Efter en fantastisk ritt kom Nina ut med ett leende från öra till öra. De var tillbaka!! 

Ren och skär glädje hos dem båda.

Vi var dyngtrötta så vi for hem.

Med tanke på att vi redan hade fyllt våra
kriteria för en lyckad tävling, och det med
råge tack vare tredje plats
placeringen, var det här en extra
fin överraskning!
Startfältet var 46 ekipage.

Kenzie. En sådan underbar häst. Svår att rida. Ryttaren måste kunna lita på henne och inte hålla i henne för mycket vilket är lätt hänt när hon tänder till. Och det ofta. Ändå måste hon ridas hela tiden. Och då hoppar hon. Allt. Med glädje. Nina och hon har klickat. 

Samtidigt som hon tänder på alla cylindrar och det till 110 procent så efter en klass när hon fått skritta av sig, ställer hon sig och lutar huvudet mot den som håller henne och halvsover. Och det i värsta kaoset med hästar, golfcarts, mopeder, ungar, hundar, cyklar....

"När kommer latten egentligen?"

Fancy och ponnypappan, Damien, har en
mysstund mellan klasserna. 

Lucas!!!

Less is more eller lagom är bäst. Bra att komma ihåg.

Sommaren går vidare. Den är oändlig och samtidigt rusar tiden iväg. Det är rätt skönt de dagarna jag måste stanna till och fundera på vilken veckodag det är.

Idag vet jag att det är onsdag för jag var och jobbade. Jag hade en ny patient och en som hade avbokat sin behandling. Det svider. Min allra första patient innan vi for till stugan drabbades av något som kallas healing crisis, alltså han mådde riktigt dåligt efter behandlingen. Det känns ju inget vidare. Speciellt inte för patienten.
Han var där idag och blev behandlad av Bills cold laser. Vi pratade och jag förklarade att jag hade missbedömt hans energinivå och hade gett honom en alldeles för kraftfull behandling. Vilket först kändes helt ruttet och misslyckat, men sedan insåg jag än en gång hur effektiv akupunktur verkligen är. Nu slog det ju åt fel håll och där fick jag mig en stark påminnelse om att less is more - lagom är bäst. 
Det var en mycket nyttig läxa för mig. Skynda långsamt. Ha tålamod. Lita på min intuition.

Likt en ryttare som bör sitta upp på hästen snarast efter en avfallning ville jag ge den här patienten en behandling illa kvickt. Han tvekade. Ville förstås inte bli sämre igen. Jag kan ju inte klandra honom för det tycker jag. Men jag lyckades förklara och övertala honom att ta emot en väldigt enkel behandling. Det gjorde han och beställde sedan en ny tid för nästa vecka. 
Jag ska bygga upp det här en patient år gången. Skynda långsamt. Ha tålamod. Lita på min intuition. Då kommer det att gå.

Här är några sommarkort från förra veckan.

Pippi försökte spöa upp grannhunden.
Inte helt bra när det till råga på allt var
grannen som har dammen vi har
fiskat och badat i. Här är fredsgåvan.
 

Vi paddlade kajak.

En eftermiddag klättrade vi längs med
ett vattenfall.

Nina och Leah.

Helt ok vackert i Catskills.

Hundarnas morgonrusning.

Med mutor om Gifford glass och fotografering
 lyckades jag lura upp dem på
Belleayre där vi åker skidor under kallare dagar. Att klättra UPP
för en dubbelsvart backe var en upplevelse.

När jag äntligen lyckades få ut kontakten efter hemkomsten
var den i tre delar. Det ska inte vara enkelt, eller hur?

Två hemskt nöjda ponnypappor vinkar
iväg en buss fylld med tjejer och
ponnymammor. Taylor Swift väntar.
Jag fick en livstid av TS musik i mig.
Det finns inget behov av Bad Love eller
Classic någonsin igen.

Tjaaa, jag tror att det var Taytay där nere.
Men vem vet? 

LUCAS!!! Tre veckor.

Såååå himla söt!