En Ponnymammas rapport från revanschen i Saugarties...

När man räknar en tävling som lyckad bara ryttaren kommer hem utan spräckt hjälm och oskakad hjärna, då känns det som om man är på plussidan redan innan hästen är lastad för avfärd.
Med den optimistiska inställningen styrde vi norrut halv sex igår morse.
Vi skulle tillbaka till HITS-on-the-Hudson, i Saugerties. Det är en tävlingsserie som pågår hela sommaren. Vi var där i slutet på maj och det var då Nina stöp i backen så snöpligt. Hon har naturligtvis ridit och tränat Kenzie sedan dess, men inte tävlat henne. 
Det kändes väldigt symboliskt att starta dem där det hände. På en fredag liksom då. Samma tävlingsbana. Samma klasser. Samma hinder (annan bana förstås). 

Fast det höll på att bli en kort resa. Det visade sig att bestämmelserna har ändrats. Hästarna måste vaccineras var tredje månad för att få tävla på de här större tävlingarna. Vi hade inte riktigt hängt med i de svängarna. Men efter en massa telefonsamtal fram och tillbaka till vår hemmaveterinär, som skulle faxa över allehanda intyg, och till tävlingsveterinären löstes det så att Fancy, Mimi och Kenzie fick promenera över till veterinären och få sina sprutor. 
Nu frågar sig säkert mina alerta läsare vad det var för vaccinationer. Och nej. Det har jag ingen aning om.

Först tävlade Nina och Mimi i Pony hunter. De jobbar på att ge Mimi den rutin hon behöver. De har inte varit iväg på tävling på över en månad så hon blev väldigt till sig och la in överväxeln. Hunter - lugnt och vägvinnande... Nå, när de kom till den tredje klassen flöt det riktigt bra.

Sedan var det dags för Kenzie. Hon var vildare än vanligt på framridningen. Som vanligt blev hon extra het inne på banan. På de här höjderna är jag jag vanligtvis inte nervös när Nina hoppar men med tanke på hur det gick förra gången var jag rejält nervös igår. Vilket är oväsentligt. Det viktiga är att Nina å andra sidan, red in och styrde runt virvelvinden med bravur. Jag vet att hon har Kenzie under kontroll. Typ. Men ibland slår hjärtat dubbelslag iallafall. Mitt hjärta alltså.

Gul är tredje plats! De slog 58 ekipage
med den ritten.

Nästa klass var Level 1. Revansch dags. Efter en fantastisk ritt kom Nina ut med ett leende från öra till öra. De var tillbaka!! 

Ren och skär glädje hos dem båda.

Vi var dyngtrötta så vi for hem.

Med tanke på att vi redan hade fyllt våra
kriteria för en lyckad tävling, och det med
råge tack vare tredje plats
placeringen, var det här en extra
fin överraskning!
Startfältet var 46 ekipage.

Kenzie. En sådan underbar häst. Svår att rida. Ryttaren måste kunna lita på henne och inte hålla i henne för mycket vilket är lätt hänt när hon tänder till. Och det ofta. Ändå måste hon ridas hela tiden. Och då hoppar hon. Allt. Med glädje. Nina och hon har klickat. 

Samtidigt som hon tänder på alla cylindrar och det till 110 procent så efter en klass när hon fått skritta av sig, ställer hon sig och lutar huvudet mot den som håller henne och halvsover. Och det i värsta kaoset med hästar, golfcarts, mopeder, ungar, hundar, cyklar....

"När kommer latten egentligen?"

Fancy och ponnypappan, Damien, har en
mysstund mellan klasserna. 

Lucas!!!