Idag fick Rugger hjälp med att komma till sin sista vila.
Han var en fantastisk liten häst och Maries bästa vän i säkerligen tjugo år. För ett tag sedan pratade jag med henne om hur länge hon hade haft honom, och naturligtvis kommer jag inte ihåg vad hon sade.
Men jag kommer ihåg att jag tänkte, "det kan vara MillaShilling och jag om tjugoplus år". Ett härligt par, de två.
När jag såg honom idag var han bara ett skal. Han hade alldeles precis slutat andas.
Vila i frid Rugged Edge.
tisdag 31 mars 2015
söndag 29 mars 2015
En rolig utmaning!
Milla är en tjurig en.
Hennes ögon blir smala springor, näsborrarna får rynkor och öronen pekar ut åt varsin sida. Hennes donkey ears är en klar signal att nu har vi bett henne alldeles för intensivt att göra något hon inte är sugen på.
Henne säger man inte till vad man vill att hon ska göra utan det handlar om att få henne att välja det. Inte lätt alla gånger eftersom jag inte har hela Parelli/natural horsemanship verktygslådan med mig. Egentligen har jag bara en ytlig förståelse om vad det handlar om.
Så när hon började tjura vid lastningen, då fick jag leta efter nya lösningar. Eftersom jag var tvungen att räkna med att jag kanske var ensam vid lastningen så tillförde det en extra dimension på problemet.
Svaret på en hemskt frustrerande fråga hittade jag och en kompis på en häst mässa för en massa år sedan. Mässan innefattade ALLT som har med hästar att göra. Det fanns shopping i mängder, massor med clinics, uppvisningar och demos. Då valde vi en demo som visade hur det gick att lära en häst att lasta sig själv på en timme.
Det var väldigt intressant. Mannen var klädd i hela cowboy uniformen så det blev vårt eget namn på tekniken. Vi lärde oss alltså att "cowboy lasta" våra hästar.
Det handlade om att visa för hästen att det var väldigt jobbigt att inte vara i transporten och i transporten fick den lugn och ro. Så enkelt.
Nå, vår cowboy gjorde det på en timme men jag insåg att eftersom jag inte kan läsa av hästen på samma sätt som han kunde och inte har självförtroendet att jag helt (eller alls...) vet vad jag gör så får det ta längre tid.
Jag åkte hem och spenderade ett par dagar med att lära Milla "forward", "back" och "stand" från marken med ett långt grimskaft och dressyrspö. Stand var alltid vila. Jag jobbade henne först helt utan transporten ens i tanken och sedan runt transporten med rampen nerfälld.
Sedan, steg för steg, jobbade vi forward och back tills det var naturligt för henne att sätta en hov på den nerfällda rampen bara för att den var där när hon skulle gå framåt. Där vilade vi och sedan backade av och fortsatte jobba fram och tillbaka.
Till slut förstod hon och trampade glatt in in med grimskaftet hängande runt halsen och hade jag velat hade jag kunnat stänga luckan och klappa mig på axeln för lyckat arbete. Men vi var inte färdiga.
Känslan för transporten behövde befästas i huvudet på henne så jag fortsatte ett par dagar till med att faktiskt stänga luckan och lämna henne därinne och sedan lasta på och av ett par gånger.
Det var helt fantastiskt att kunna åka iväg med henne och veta att jag kunde sköta lastningen helt utan hjälp.
Känslan av att slänga grimskaftet över halsen på henne och bara styra henne mot rampen är ren lycka!
Idag är det dags för ponnyn Mimi att börja lära sig samma sak. Det blir spännande att jobba med henne. Hon har blivit svårare och svårare att lasta.
Alla som har åkt med hästar till en tävling vet hur stressigt det är på morgonen och då tålamodet tryter.
Sedan är det dags att åka hem och märkligt nog, har inte har hästen helt plötsligt lärt sig att åka transport under dagen. Då visar det sig att det finns så många hjälpsamma människor med lika många intressanta teorier om hur en besvärlig lastning ska fixas.
Helst på samma gång.
Hennes ögon blir smala springor, näsborrarna får rynkor och öronen pekar ut åt varsin sida. Hennes donkey ears är en klar signal att nu har vi bett henne alldeles för intensivt att göra något hon inte är sugen på.
Henne säger man inte till vad man vill att hon ska göra utan det handlar om att få henne att välja det. Inte lätt alla gånger eftersom jag inte har hela Parelli/natural horsemanship verktygslådan med mig. Egentligen har jag bara en ytlig förståelse om vad det handlar om.
Så när hon började tjura vid lastningen, då fick jag leta efter nya lösningar. Eftersom jag var tvungen att räkna med att jag kanske var ensam vid lastningen så tillförde det en extra dimension på problemet.
Svaret på en hemskt frustrerande fråga hittade jag och en kompis på en häst mässa för en massa år sedan. Mässan innefattade ALLT som har med hästar att göra. Det fanns shopping i mängder, massor med clinics, uppvisningar och demos. Då valde vi en demo som visade hur det gick att lära en häst att lasta sig själv på en timme.
Det var väldigt intressant. Mannen var klädd i hela cowboy uniformen så det blev vårt eget namn på tekniken. Vi lärde oss alltså att "cowboy lasta" våra hästar.
Det handlade om att visa för hästen att det var väldigt jobbigt att inte vara i transporten och i transporten fick den lugn och ro. Så enkelt.
Nå, vår cowboy gjorde det på en timme men jag insåg att eftersom jag inte kan läsa av hästen på samma sätt som han kunde och inte har självförtroendet att jag helt (eller alls...) vet vad jag gör så får det ta längre tid.
Jag åkte hem och spenderade ett par dagar med att lära Milla "forward", "back" och "stand" från marken med ett långt grimskaft och dressyrspö. Stand var alltid vila. Jag jobbade henne först helt utan transporten ens i tanken och sedan runt transporten med rampen nerfälld.
Sedan, steg för steg, jobbade vi forward och back tills det var naturligt för henne att sätta en hov på den nerfällda rampen bara för att den var där när hon skulle gå framåt. Där vilade vi och sedan backade av och fortsatte jobba fram och tillbaka.
Till slut förstod hon och trampade glatt in in med grimskaftet hängande runt halsen och hade jag velat hade jag kunnat stänga luckan och klappa mig på axeln för lyckat arbete. Men vi var inte färdiga.
Känslan för transporten behövde befästas i huvudet på henne så jag fortsatte ett par dagar till med att faktiskt stänga luckan och lämna henne därinne och sedan lasta på och av ett par gånger.
Det var helt fantastiskt att kunna åka iväg med henne och veta att jag kunde sköta lastningen helt utan hjälp.
Känslan av att slänga grimskaftet över halsen på henne och bara styra henne mot rampen är ren lycka!
 |
| Milla är nöjd i sin transport. |
Idag är det dags för ponnyn Mimi att börja lära sig samma sak. Det blir spännande att jobba med henne. Hon har blivit svårare och svårare att lasta.
Alla som har åkt med hästar till en tävling vet hur stressigt det är på morgonen och då tålamodet tryter.
Sedan är det dags att åka hem och märkligt nog, har inte har hästen helt plötsligt lärt sig att åka transport under dagen. Då visar det sig att det finns så många hjälpsamma människor med lika många intressanta teorier om hur en besvärlig lastning ska fixas.
Helst på samma gång.
torsdag 26 mars 2015
Palt och vin i dåtid. Fast inte ihop. Hästakupunktur i nutid.
Efter en vecka i Sverige fylld av släktingar, vänner, kanelbullar, vin och palt är jag tillbaka i Brewster. En sådan härlig paus från vardagen!
Vädret var naturligtvis åt skogen, förutom en dag då storasyster och jag tog oss in till Göteborg. På min önskelista stod nämligen en vin lunch. Det är få saker som känns så dekadenta som att dricka vin till lunch.
Då fick det ju bli så.
Jag kom hem rätt så sent igår kväll så jag hade tänkt stanna hemma och greja idag. Alltså slappa och möjligtvis tvätta kläder eller något som inte tar för mycket energi i anspråk.
Men då fick jag veta att Dr Schoen skulle komma till stallet idag. Han var där igår och behandlade Milla så jag vill gärna prata med honom om min tjuriga märr.
Dr Schoen är en veterinär som har gjort sig känd inom den alternativa veterinär medicinen. Han är en eftersökt kiropraktiker, akupunktör, homeopat och örtmedicinare.
Han är alltid fullbokad så det är hopplöst att få en tid hos honom, men Jan har tre stående tider inbokade, de gånger han är i området. Han kommer i mars, juni och november.
Idag kom han och gjorde återbesök hos Rugger. Fina gamla Rugger sjunger på sista versen. Åldern har tagit ut sin rätt och hans njurar hänger inte riktigt med.
Usch och fy för att behöva ta de sorgliga, men nödvändiga besluten. :-(
Vädret var naturligtvis åt skogen, förutom en dag då storasyster och jag tog oss in till Göteborg. På min önskelista stod nämligen en vin lunch. Det är få saker som känns så dekadenta som att dricka vin till lunch.
Då fick det ju bli så.
 |
| Den här fantastiska skapelsen, tillverkad av stärkta skjortor (!!) stod i entren till Dorsia, en restaurang och hotell där mera lunch vin intogs. Ett makalöst ställe!!! |
Jag kom hem rätt så sent igår kväll så jag hade tänkt stanna hemma och greja idag. Alltså slappa och möjligtvis tvätta kläder eller något som inte tar för mycket energi i anspråk.
Men då fick jag veta att Dr Schoen skulle komma till stallet idag. Han var där igår och behandlade Milla så jag vill gärna prata med honom om min tjuriga märr.
Dr Schoen är en veterinär som har gjort sig känd inom den alternativa veterinär medicinen. Han är en eftersökt kiropraktiker, akupunktör, homeopat och örtmedicinare.
 |
| Enormt bra bok. Den största delen handlar om hästar och hundar, men även den hågade papegoj- akupunktören får sin nyfikenhet stillad. |
Han är alltid fullbokad så det är hopplöst att få en tid hos honom, men Jan har tre stående tider inbokade, de gånger han är i området. Han kommer i mars, juni och november.
Idag kom han och gjorde återbesök hos Rugger. Fina gamla Rugger sjunger på sista versen. Åldern har tagit ut sin rätt och hans njurar hänger inte riktigt med.
 |
| Dr Schoen går igenom Ruggers akupunktur punkter och konstaterar att han inte är lika reaktiv som igår och att hans ben inte är lika svullna. |
onsdag 18 mars 2015
Luft under vingarna.
Idag flyger jag till Sverige, närmare bestämt till Göteborg.
Jag är som vanligt sen med packning och andra förberedelser men som vanligt kommer det att gå alldeles fantastiskt bra. Om bara Norwegian Airlines håller tiden och har ett flygplan åt mig. Det har ju varit lite si och så med den saken har jag förstått.
Det är en sen avgång, klockan 11 på kvällen. Jag har aldrig flugit ut så sent, men det känns som en bra ide. Då kan man verkligen sova sig över Atlanten.
Det blir en vecka fylld med syskon och kompisar. Helt fantastiskt roligt. Som det sig bör svänger vädret, den tidiga våren ger plats för blötsnö och kyla.
Så är det när jag kommer. Men det är lugnt, jag stannar bara en vecka så vitsipporna kan fortsätta blomma nästa onsdag.
På återseende!
Antingen från Nol, Halmstad eller Brewster.
Jag är som vanligt sen med packning och andra förberedelser men som vanligt kommer det att gå alldeles fantastiskt bra. Om bara Norwegian Airlines håller tiden och har ett flygplan åt mig. Det har ju varit lite si och så med den saken har jag förstått.
Det är en sen avgång, klockan 11 på kvällen. Jag har aldrig flugit ut så sent, men det känns som en bra ide. Då kan man verkligen sova sig över Atlanten.
Det blir en vecka fylld med syskon och kompisar. Helt fantastiskt roligt. Som det sig bör svänger vädret, den tidiga våren ger plats för blötsnö och kyla.
Så är det när jag kommer. Men det är lugnt, jag stannar bara en vecka så vitsipporna kan fortsätta blomma nästa onsdag.
På återseende!
Antingen från Nol, Halmstad eller Brewster.
måndag 16 mars 2015
Lördagen gick i blått, gult och röd-blå-gult!! De bästa färgerna.
I lördags var det var nog första gången jag missade en tävling. Men med tanke på hällregnet som höll oss alla blöta och frusna hela lördagen, så kändes det inte så hemskt att vinka iväg transporterna på lördag förmiddag.
Att jag dessutom hade en konsert med sonens skolband att se fram mot, gjorde att det var helt ok att stanna hemma.
Det var en viktig konsert för honom och hans trombon, han hade blivit utvald att spela i en All County konsert. Det är ett samarbete mellan skolorna i vårt "län".
Nina åkte glatt iväg i blötan. Det är också en vemodig signal att hon inte behöver mig lika mycket. Det börjar bli dags att sakta klippa navelsträngen. Så är det. Med tanke på hur självständig och tuff hon är, så är det inte jättehemskt. Bara vemodigt.
Iväg for de. Hon skulle tävla Mimi igen i Schooling Hunter. Bedömning på hästen, ni kommer väl ihåg? Schooling Hunter håller den respektingivande höjden av närmare 70 cm. Det var mycket bra träning för Mimi.
Mycket träning gav resultat. Nina och Kenzie börjar bli ett väldigt samspelt par och de vann alla deras klasser.
Att jag dessutom hade en konsert med sonens skolband att se fram mot, gjorde att det var helt ok att stanna hemma.
Det var en viktig konsert för honom och hans trombon, han hade blivit utvald att spela i en All County konsert. Det är ett samarbete mellan skolorna i vårt "län".
Nina åkte glatt iväg i blötan. Det är också en vemodig signal att hon inte behöver mig lika mycket. Det börjar bli dags att sakta klippa navelsträngen. Så är det. Med tanke på hur självständig och tuff hon är, så är det inte jättehemskt. Bara vemodigt.
Iväg for de. Hon skulle tävla Mimi igen i Schooling Hunter. Bedömning på hästen, ni kommer väl ihåg? Schooling Hunter håller den respektingivande höjden av närmare 70 cm. Det var mycket bra träning för Mimi.
Så här gick det. Inte det mest stilfulla fotografi men det berättar om två förstaplatser (hoppning och markarbete) och en tredje i hoppning. Alltså, Champions i divisionen!
Det var också dags för Kenzie och Nina att tävla i banhoppning (jumpers). Det var deras andra tävling på den här höjden.
 |
| Någon annans fotoblixt lyser upp dem! |
Naturligtvis är det uppmuntrande att vinna blå rosetter och det är också ett kvitto på att det har gått bra; men som Nina påpekade att mest av allt var hon nöjd med att hon inte var lika nervös som förra gången och kunde rida därefter.
Dagen därpå var hon tillbaka i Gardnertown för att hjälpa Annie med Fancy Feet.
Hästarna håller verkligen henne sysselsatt. Perfekt.
söndag 15 mars 2015
Hur är en del människor funtade egentligen??
Ja, jag undrar.
Sex hästar hittades svältande i ett stall en bit härifrån.
Två fick avlivas på plats eftersom att äta sin egen avföring tydligen inte var så bra för dem. En mini-ponny blev adopterad på en gång så den var nog inte i så dåligt skick.
De andra tre, alla hingstar efter vad jag förstår, varav två stora ponnyer och en Quarter horse, transporterades till hästkliniken som ligger alldeles i närheten av Crossroads. Två av dem var i också i riktigt dåligt skick men klarade sig.
Hur kunde det ske? Varför låter man bli att mata och se till sina hästar? Tyvärr är det inte ovanligt och det gäller ju inte bara hästar utan även andra djur som är beroende av människornas omvårdnad. Eller för all del, andra människor - oftast barn- i beroendeställning. Men det lämnar jag till någon annan att skriva om.
I det här fallet försvarar stallägaren sig med att hennes privatliv blev för mycket i början av året, så hon hade inte besökt stallet. Stallet ligger en bit från hennes boningshus, fast på hennes tomt. Hon hade låtit en man stalla upp sina hästar (de tre hingstarna) mot att han tog hand om hennes tre (mini-ponnyn och de två som avlivades) och hans egna. Hon sade att mannen hade varit där och sett till hästarna ett par gånger varje dag.
Så en dag hörde hon en massa oljud från stallet och hade tydligen tid att gå dit. Där hittade hon en av sina egna hästar, där den låg på sidan och inte kunde komma upp. Hon ringde en veterinär som insåg att det fanns inget att göra för hästen och den behövde avlivas på plats. Veterinären ringde sedan polisen och rapporterade eländet.
När polisen och stallägaren gemensamt gick till stallet upptäckte de stallägarens andra häst också den liggande i avföringen utan att kunna ta sig upp ta sig upp. Polisen tillkallade en veterinär som inte såg någon annan utväg än att avliva även denna häst.
Nu började det hända saker. Djurskyddspolisen kallades till stallet och allting dokumenterades; det fanns ingen mat åt hästarna, utan de åt sin egen avföring, de vattenhinkar som hade vatten var frusna, strukturellt var byggnaden under all kritik och två av de fyra kvarvarande hästarna var svultna och uttorkade. Naturligtvis blev de omedelbart flyttade till hästkliniken.
De ska nu kastreras och adopteras ut.
Min vän Bernadette har tagit de har tre hästarna under sina vingar. Hon har startat en insamling på gofundme och har lyckats få ihop en hel del som ska täcka veterinär kostnaderna.
Och om jag har förstått allt rätt är det en möjlighet att fuxen och skäcken hamnar hos oss på Crossroads. Det blir spännande isåfall!
Sex hästar hittades svältande i ett stall en bit härifrån.
Två fick avlivas på plats eftersom att äta sin egen avföring tydligen inte var så bra för dem. En mini-ponny blev adopterad på en gång så den var nog inte i så dåligt skick.
De andra tre, alla hingstar efter vad jag förstår, varav två stora ponnyer och en Quarter horse, transporterades till hästkliniken som ligger alldeles i närheten av Crossroads. Två av dem var i också i riktigt dåligt skick men klarade sig.
Hur kunde det ske? Varför låter man bli att mata och se till sina hästar? Tyvärr är det inte ovanligt och det gäller ju inte bara hästar utan även andra djur som är beroende av människornas omvårdnad. Eller för all del, andra människor - oftast barn- i beroendeställning. Men det lämnar jag till någon annan att skriva om.
I det här fallet försvarar stallägaren sig med att hennes privatliv blev för mycket i början av året, så hon hade inte besökt stallet. Stallet ligger en bit från hennes boningshus, fast på hennes tomt. Hon hade låtit en man stalla upp sina hästar (de tre hingstarna) mot att han tog hand om hennes tre (mini-ponnyn och de två som avlivades) och hans egna. Hon sade att mannen hade varit där och sett till hästarna ett par gånger varje dag.
Så en dag hörde hon en massa oljud från stallet och hade tydligen tid att gå dit. Där hittade hon en av sina egna hästar, där den låg på sidan och inte kunde komma upp. Hon ringde en veterinär som insåg att det fanns inget att göra för hästen och den behövde avlivas på plats. Veterinären ringde sedan polisen och rapporterade eländet.
När polisen och stallägaren gemensamt gick till stallet upptäckte de stallägarens andra häst också den liggande i avföringen utan att kunna ta sig upp ta sig upp. Polisen tillkallade en veterinär som inte såg någon annan utväg än att avliva även denna häst.
Nu började det hända saker. Djurskyddspolisen kallades till stallet och allting dokumenterades; det fanns ingen mat åt hästarna, utan de åt sin egen avföring, de vattenhinkar som hade vatten var frusna, strukturellt var byggnaden under all kritik och två av de fyra kvarvarande hästarna var svultna och uttorkade. Naturligtvis blev de omedelbart flyttade till hästkliniken.
De ska nu kastreras och adopteras ut.
Min vän Bernadette har tagit de har tre hästarna under sina vingar. Hon har startat en insamling på gofundme och har lyckats få ihop en hel del som ska täcka veterinär kostnaderna.
Och om jag har förstått allt rätt är det en möjlighet att fuxen och skäcken hamnar hos oss på Crossroads. Det blir spännande isåfall!
 |
| Nä, han ville inte vara med på bild. |
 |
| Millas lillebror? |
 |
| Bernadette. En ängel bland oss. Alla donationer går till hästarnas veterinärvård och mottages med djup tacksamhet. |
måndag 9 mars 2015
Glada pensionärer.
Det här är Rainbeau.
Han är omkring tjugofem år. Tyvärr har han fång, så det är en fråga hur mycket tid han har med oss.
Som en del av mitt stalljobb på Crossroads så har jag pysslat med gamlingarna. De hästar som blir ridna blir ju borstade och pysslade med, men de här som är lite till åren hamnar lite på sidan om.
Rainbeau och jag blev goda vänner, det var något med den här tufsiga Welsh korsningen som jag fastnade för. Han gillar mig antagligen för att ingen annan tar sig tid att klia honom på precis det där stället på halsen. Det värmer när han gnäggar glatt när jag kommer.
Barney är enögd. Han blir riden ibland när det behövs en snäll nybörjarhäst. Han står alltid och väntar så tålmodigt tills jag tar ut honom.
Nicholas är också så snäll och försynt. Han tycker mycket om när jag går igenom hans chakras.
Fonzie. Krävande och kaxig. Men med världens snällaste ögon.
fredag 6 mars 2015
Ingen fuskare kommer undan USEF.
När vi är på tävlingar som anordnas under USEFs (United States Equestrian Federation) flagga, då får vi betala en drogavgift. Sexton dollar. Väldigt irriterande för tillsammans med kontorsavgiften läggs närapå femtio dollar på tävlingsnotan innan framridningen ens har börjat. På riktigt stora tävlingar betalar vi dessutom en ambulansavgift också.
Förra helgen fick vi en inblick i vart drogavgiften (konstigt det låter) tar vägen. Nina följde med Lill-tjejen och Fancy till Old Salem. Fancy behövde en (nästan bokstavligt talat) kick i baken som Lill-tjejen inte riktigt har skänklar och timing för. Så när jag kom för att hämta Nina hade Fancy blivit utvald för drogtestning. Det var första gången jag har varit med om det.
Om USEF veterinären inte misstänker någon speciellt så väljer de hästar/ponnyer att testa helt på måfå. Fancy placerade sig i mitten i alla klasserna så det var ett på måfå val.
De drog blod och sedan var det bara att vänta på urinprovet. Men den ponnyn är ett sant proffs, tio minuter i en box och sedan lät han det flöda.
Tur var det för det var (som vanligt) snorkallt.
Båda proverna delades upp i två olika burkar/provrör. A-proverna och B-proverna. A-proverna testas först och kommer de tillbaka positiva så kan tränaren begära att B-proverna också testas.
Det är fredag kväll på den här sidan Atlanten, imorgon ska Nina och Jan till Old Salem redan halv sex, så det blir avfärd härifrån senast halv fem. Jag ska försöka hålla mig i ett halvsovande tillstånd så jag kan ramla i säng direkt när jag kommer hem och låtsas att körningen var en obehaglig dröm och inget annat.
Och varför så okristligt tidigt? Jo, för mellan halv sex och halv sju får de tävlande träna på alla hinder på själva banan.
MELLAN HALV SEX OCH HALV SJU! Alltså.
Nina ska tävla Mimi, och Mimi är grön och behöver vänjas vid tävlingarna och alla hinder. Jag börjar vänja mig vid tanken på att Nina kör själv... Snart sexton!
Förra helgen fick vi en inblick i vart drogavgiften (konstigt det låter) tar vägen. Nina följde med Lill-tjejen och Fancy till Old Salem. Fancy behövde en (nästan bokstavligt talat) kick i baken som Lill-tjejen inte riktigt har skänklar och timing för. Så när jag kom för att hämta Nina hade Fancy blivit utvald för drogtestning. Det var första gången jag har varit med om det.
Om USEF veterinären inte misstänker någon speciellt så väljer de hästar/ponnyer att testa helt på måfå. Fancy placerade sig i mitten i alla klasserna så det var ett på måfå val.
De drog blod och sedan var det bara att vänta på urinprovet. Men den ponnyn är ett sant proffs, tio minuter i en box och sedan lät han det flöda.
Tur var det för det var (som vanligt) snorkallt.
Båda proverna delades upp i två olika burkar/provrör. A-proverna och B-proverna. A-proverna testas först och kommer de tillbaka positiva så kan tränaren begära att B-proverna också testas.
 |
| Fancy Feet kan leverera när det behövs. |
Och varför så okristligt tidigt? Jo, för mellan halv sex och halv sju får de tävlande träna på alla hinder på själva banan.
MELLAN HALV SEX OCH HALV SJU! Alltså.
Nina ska tävla Mimi, och Mimi är grön och behöver vänjas vid tävlingarna och alla hinder. Jag börjar vänja mig vid tanken på att Nina kör själv... Snart sexton!
onsdag 4 mars 2015
Home sweet home.
Jag har ägnat all tid som inte tags upp av stall, hundar, barn, hämtmat (så illa är det ibland) eller skotta snö till att skriva på mitt projekt som förhoppningsvis kommer att synas framöver. Igår bestämde jag att det var klart.
Ack känslan av frihet!!
Ack känslan av frihet!!
Att skriva här är som att komma hem. Allt är lugnt och tryggt för på den här sidan regerar jag. Mina ordinarie fyra eller sju läsare känner mig och jag kan vara lite politiskt okorrekt. Iallafall lite. Om jag vill. Jag skriver ju ingen debattblogg eller uppviglings och upp-till-kamp blogg. Den här är tänkt mer åt kaffe latte hållet, något att smutta på under en lugn stund.
Ibland underhållande och ibland upplysande och jag är säker på att det är gånger då det liksom blivit för mycket mjölk i latten och det smakar tunt och blaskigt.
Det är ju gånger espresson/krutet sinar i bloggosfären.
Det suckas och klagas över vintern vi har. Tydligen slås det alla möjliga snö, is och köld rekord. Jag måste erkänna att jag är fullständigt, otroligt, vansinnigt dödsless på att frysa. Det är ju det där med kalla stall. I eftermiddags började det snöa igen så de skickade hem ungarna en timma tidigare från skolan. Då var det ju bara att snabbt omorganisera dagen för hundratals mammor (ja så är det - mammor). Jag misstänker att de inte hinner röja i tid för skolstarten imorgon så då ringer det klockan 6 och meddelas vad planen för dagen är. Stängd skola eller försenad start?
Sedan väntar vi en ny laddning på torsdag.....
Sicken vargavinter. Det tycker de två coyotes som tillbringar nätterna på eller mellan höbalarna på bilden. Allt för att få värme. Det var bra tänkt av Millie, geten, som vägrade gå ut efter snöstormen som inte hände för en månad sedan. Hon hade nog blivit coyote mat. Hennes hage ligger i längan på bilden.
När jag kom ut för att se om jag såg coyotisarna, så låg en där till min stora förvåning! Telefoneländet tvärvägrade dock så det blev ingen bild. Coyoten låg lugnt kvar där medan jag stängde av och satte på telefonen men så fort jag var färdig och försiktigt började närma mig så stack den iväg.
Den var stor som en Bordercollie och hade en väldigt vacker yvig päls.
Fast visst är det otäckt att ha dem på så nära håll.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)