Hennes ögon blir smala springor, näsborrarna får rynkor och öronen pekar ut åt varsin sida. Hennes donkey ears är en klar signal att nu har vi bett henne alldeles för intensivt att göra något hon inte är sugen på.
Henne säger man inte till vad man vill att hon ska göra utan det handlar om att få henne att välja det. Inte lätt alla gånger eftersom jag inte har hela Parelli/natural horsemanship verktygslådan med mig. Egentligen har jag bara en ytlig förståelse om vad det handlar om.
Så när hon började tjura vid lastningen, då fick jag leta efter nya lösningar. Eftersom jag var tvungen att räkna med att jag kanske var ensam vid lastningen så tillförde det en extra dimension på problemet.
Svaret på en hemskt frustrerande fråga hittade jag och en kompis på en häst mässa för en massa år sedan. Mässan innefattade ALLT som har med hästar att göra. Det fanns shopping i mängder, massor med clinics, uppvisningar och demos. Då valde vi en demo som visade hur det gick att lära en häst att lasta sig själv på en timme.
Det var väldigt intressant. Mannen var klädd i hela cowboy uniformen så det blev vårt eget namn på tekniken. Vi lärde oss alltså att "cowboy lasta" våra hästar.
Det handlade om att visa för hästen att det var väldigt jobbigt att inte vara i transporten och i transporten fick den lugn och ro. Så enkelt.
Nå, vår cowboy gjorde det på en timme men jag insåg att eftersom jag inte kan läsa av hästen på samma sätt som han kunde och inte har självförtroendet att jag helt (eller alls...) vet vad jag gör så får det ta längre tid.
Jag åkte hem och spenderade ett par dagar med att lära Milla "forward", "back" och "stand" från marken med ett långt grimskaft och dressyrspö. Stand var alltid vila. Jag jobbade henne först helt utan transporten ens i tanken och sedan runt transporten med rampen nerfälld.
Sedan, steg för steg, jobbade vi forward och back tills det var naturligt för henne att sätta en hov på den nerfällda rampen bara för att den var där när hon skulle gå framåt. Där vilade vi och sedan backade av och fortsatte jobba fram och tillbaka.
Till slut förstod hon och trampade glatt in in med grimskaftet hängande runt halsen och hade jag velat hade jag kunnat stänga luckan och klappa mig på axeln för lyckat arbete. Men vi var inte färdiga.
Känslan för transporten behövde befästas i huvudet på henne så jag fortsatte ett par dagar till med att faktiskt stänga luckan och lämna henne därinne och sedan lasta på och av ett par gånger.
Det var helt fantastiskt att kunna åka iväg med henne och veta att jag kunde sköta lastningen helt utan hjälp.
Känslan av att slänga grimskaftet över halsen på henne och bara styra henne mot rampen är ren lycka!
 |
| Milla är nöjd i sin transport. |
Idag är det dags för ponnyn Mimi att börja lära sig samma sak. Det blir spännande att jobba med henne. Hon har blivit svårare och svårare att lasta.
Alla som har åkt med hästar till en tävling vet hur stressigt det är på morgonen och då tålamodet tryter.
Sedan är det dags att åka hem och märkligt nog, har inte har hästen helt plötsligt lärt sig att åka transport under dagen. Då visar det sig att det finns så många hjälpsamma människor med lika många intressanta teorier om hur en besvärlig lastning ska fixas.
Helst på samma gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar