Halloween och härliga damer.

Happy Halloween! Jag basar över godisutdelningen här hemma, resten av familjen är utspridd. Det är stendött. En del år tar godiset slut och det är en himla trafik men i år är det ingen här. Jag som har på mig snygghatten å allt. 

När en av de få grupperna kom och knackade på, levde jag mig in i Halloween stämningen och slängde upp dörren och väste elakt åt de stackars barnen. En liten flicka blev jätterädd. Ojdå.
Jag pratade senare med vår granne som varje år drar på sig sin apkostym med aphuvud och allt. Han brukar smyga runt sin garageuppfart i mörkret och skrämmas. I år var det en liten flicka som ilade upp på vägen i vild panik när han hoppade ut. Samma flicka. Så dumt.

Ibland känns livet för jobbigt. Det kan vara höjda mjölkpriser, giftig murgröna, uteblivna lotterivinster, vin som har blivit dåligt (det är ju förstås sällan det händer) etc etc Men. Hur segt det än känns så blir det bättre när jag rider. 

Milla var väldigt bestämd idag och stegade iväg åt vänster innan min bakdel hann möta sadeln. Jaha, då skrittade vi ner mot vägen. Sedan ville hon gå tillbaka och helst in i stallet men det var jag inte med på så vi diskuterade situationen och jag bestämde lite, så vi gick uppför långa backen mot skogen istället. Då ville hon bestämma, alltså galopperade vi upp. Så fortsatte det och jag kunde inte låta bli att skratta åt henne. Att vara konsekvent och hålla på sitt ledarskap tar jag en annan dag.

Jag hoppas att jag kan fortsätta att rida tills det är dags. Vi har några äldre damer som kommer och rider på Crossroads. Idag var två av dem där. Passande red båda två Barney. Han är enögd och har sett bättre dagar själv, är lite tufsig liksom. En av damerna rider ett par varv i ridhuset och när vädret tillåter, ett par varv ute, runt stallet. Den andra travar runt lite iallafall, men hennes favorit sysselsättning är ändå att ta med sig Barney ut och låta honom beta.
Sedan är det Marie, en underbar gammal dam som äger en häst. Han är runt de trettio och hon har haft honom sedan han var fyra år tror jag. Han går inte att rida på något mer, men hon själv red ända tills i vintras. Nu kommer hon och tar hand om sin vän och har med kaffe åt oss så ofta hon kan.
Är det jag om tjugo år? Vi har haft Milla sedan hon var fyra. Och jag är ju inte direkt purfärsk heller.
Jag blir så glad när jag ser de här damerna. 
Vi kan så länge vi vill. 

Tjejkrafter.

Vi mockade. Lastade av hö. Vägde upp hö. Öppnade stallet på morgonen. Stängde det på kvällen. Skottade sågspån. Målade hinder. Flyttade hinder. Fodrade hästarna. Lärde de mindre hur stallet fungerade och hästarna skulle tas om hand. Hade ansvar för en massa pengar på helgerna när vi organiserade ridningen. Skötte om hästarna under betet. Ja, listan kan bli milslång.

Oftast hade vi rätt så roligt under tiden och betalningen var - eehhh ja vad var den? 
Ibland fick vi fika och det var stort. För en del av de här stordåden var förtjänsten ett delat skåp i omklädningsrummet. Jättestort.
Rida billigare eller t.o.m gratis? Åh nej. 
Det här arbetet var förväntat av oss och i gengäld fick vi lära oss allt om ansvar, ledaregenskaper, plikt, vänskap, hårt fysiskt arbete, organisering, prioritering mm mm.

Jag måste undvika att det här inlägget glider in på temat: 'det var bättre förr' eller ännu värre: 'när jag var liten så gick vi fyra mil i snöstorm till skolan varje dag'. Vilket tyvärr kunde vara sant när man växer upp i Kiruna där snö på skolavslutningen är nästan mer en regel än undantag. 

Allt detta växte jag upp med. Att hjälpa till och jobba hårt bland hästarna var en självklarhet. 
Åh, vad jag önskade detta för Dottern när jag förstod att hon var hästbiten på allvar. 
Ridskolan där vi började rida var nog så nära den situationen man kunde komma här. Tjejerna hjälpte till med att ta in och släppa ut hästarna, göra ordning hästarna till lektionerna när eleverna behövde hjälp och annat smått och gott. I mån av deras ridkunskaper och vilka hästar som behövdes motioneras så fick de rida extra då och då. När Dottern var 11 år så började hon jobba varje lördag eftermiddag och på så vis tjänade hon ihop en extra ridlektion i veckan.
Detta till min stora glädje.

Så när jag fick höra av Jan idag att hon gärna ger Dottern fler och svårare hästar att rida så delvis är det för att hon är en väldigt duktig ryttare, men också för att hon vet att Dottern inte är rädd för att ta i och jobba hårt om så behövs. Hon har förtjänat sina ritter.

Och för det klappar ett stolt modershjärta.

PS. Jag undrar, fungerar de svenska ridskolorna fortfarande så, på nästan helt ideell grund?

Valpar!!!

I söndags lämnade vi av Sachi på Guiding Eyes for the Blind. Hennes valpning var beräknad till idag, men för säkerhets skull vill de ha tikarna där ett par dagar innan det är dags.
Eftersom vi sade till dem att ringa oss så snart det började så fick vi ett samtal tjugo över tolv igår natt. Eller tidigt imorse. Iallafall, då var första valpen född. De lovade att ringa oss senare när hon var färdig.
Det samtalet kom 9 timmar senare. Sachi hade fött 5 stora valpar, tyvärr så var det en som inte klarade sig. Så nu har hon 3 svarta hannar och 1 svart tik att ta hand om.
Vi var förvånade för på ultraljudsundersökningen såg de 7 valpar. Men jag har full förståelse för att de såg fel. Det är inte lätt att få ihop de grå och vita ränderna till valnötsstora blivande labbar.

Vi var också förvånade för vi tyckte att hon var större än de tidigare gångerna. Men vi som har varit med förr vet ju att med andra och eventuellt följande graviditeter så är det ju bara att dra på strechbyxorna direkt efter att ha kissat på testpinnen. Putandet börjar omgående.

Tredje kullen gillt. Förhoppningsvis får hon vila ett löp nu.
Hennes valpar delar födelsedagar med väldigt speciella människor. 
Första kullen och monarkins högsätes lillprins, George, har samma födelsedag. Kullen fick bokstaven 'G' av en händelse! Jag hoppades att den förstfödde hannen skulle få heta George, men så blev det inte. Jag fick den stora äran att döpa Gustav iallafall, en tjock och sävlig gul hanne som hellre satt på sin valprumpa än att springa efter larviga bollar under valptestningen. Han lever nu ett lojt liv i en familj någonstans. Troligen på en soffa.

Andra kullen och Ponnypappan delar bemärkelsedag. Den kullen fick bokstaven 'N'. Vi lyckades få in en Nils och Niola. Sachis mamma heter Iola, så då lade vi till N och det blev Niola. Niola testade in sig i en annan hundskola. Så där försvann hon och blev dessutom omdöpt till Bonnie. Men jag ger inte upp.

Tredje kullen och Sonen delar födelsedag. Det blev en 'V' kull. Nu gäller det att övertyga valpnamnschefen Janet att tiken MÅSTE få heta Viola.

Två svartingar från första kullen, för
allvarligt talat så ser de ju likadana
ut allihopa i den storleken.

Man kan alltid prata om vädret.

Idag var vi mest upprörda över vädret som komma skall. Här har vi härliga 20 varma grader just nu på tisdag eftermiddag. På lördag, då vi vill att mängder med folk ska besöka vår Fall Festival och tävling, då blir det 7 grader, nordlig vind och mest troligen regn. Eller, ja det beror ju på om vi ser glaset som halvtomt eller halvfullt. I det här läget känns det halvtomt med läckage. Pissväder. 

Men varför?????????

Det skulle läggas ut pumpor uppe på fältet och så kunde ungarna få åka vagn efter traktorn upp till fältet och välja ut sin pumpa för att senare dekorera den. Men nej då. Precis på lördag behöver naturen slå till med säsongsriktiga temperaturer. Sedan blev damerna så upphetsade över lördagsvädret så nu helt plötsligt så var det snö på gång till på söndag. Jag misstänker att det var lite 'storfiskaren' över det. Mera mera. Värre värre.

Lillebror i huset fyller år imorgon. Förra året var lugnt. Det enda som hände var att han föråt sig på Fluff. Lätt hänt. Fluff är en seg marshmallowsmet som äts på macka tillsammans med jordnötssmör. Det river i ett svenskt modershjärta när båda barnen vägrar äta tårta på sin födelsedag men vill ha Fluff. 
Året innan slog orkanen Sandy till. Vi klarade oss relativt bra härute på vischan och barnen var överlyckliga för skolorna var stängda en vecka.
Året dessförinnan, på hans födelsedag igen, drog en enorm snöstorm genom området. Massor med elledningar drogs ner och de missade skolan ett par dagar (kommer inte ihåg exakt-försöker nog förtränga det minnet). 

För övrigt så fick Milla en mycket försenad akupunktur behandling efter vår lektion. Vilket hon uppskattade. Gick sedan raka vägen ut i hagen och la sig i leran. 
Tack för det Milla.

Ridlektioner med Larsson.

 Jag och min älskling, Cavat.

Jag var 9 eller 10 år när jag började rida. Jag gick i fyran, det kommer jag ihåg. Jag följde med några tjejer från klassen som redan hade skrivit upp sig på ridlektioner. 

Vi tog stigen som utgick från bortre vänstra hörnet på skolans fotbollsplan, den ledde ner mot elljusspåret och sedan till stallet. Det var så spännande och jättenervöst.

Ni är ju några stycken som kommer ihåg 'det gamla stallet'. Rund manege och med nutida mått mätt så var nog allt med det stallet, ett gammalt renhållningsverk, inte bara utdaterat och opraktiskt, utan också helt hälsovådligt. Men herreje vad vi hade roligt där! 

Där fanns den svarta stallkatten Moltas, städerskan/kanslisten/kassörskan/uppfostraren av kaxiga stallungar Jullan, och så Mäki förstås.
Och horder av stalltjejer. Dessa bråk om att sköta om hästarna. Nu pratar vi inte ens om att rida, utan om att få borsta en halv älsklingshäst. Då gällde det att bli kompis med de 'stora' tjejerna. De var säkert 12 år eller så. 

Här är några kort jag hittade. Vad snygga vi var!

Ja här är han. Det argaste russet någonsin. Loffe...

Kiruna Ridklubbs nuvarande stallchef!!
Lägg speciellt märke till det massiva klockarmbandet.
Och, ja. Hon rider på Loffe. Min och många andras
första stora kärlek.

Ute på tävling någonstans. Ensign med halsring.
Hur tänkte vi då??????

Jag började rida varje måndag eftermiddag. Min ridlärare var Larsson. Hon var jättegammal, jag gissar på 15, och jag var så rädd för henne. Inte bara hade hon ett öga som inte lydde det andra ögat men hon var alltid så barsk mot oss småtjejer.

Men som ridlärare var hon jättesnäll och lagomt sträng. Efter att ha kommit över den första chocken när jag fick reda på att hon skulle bli min ridlärare så insåg jag att jag tyckte riktigt bra om henne. Hon var min lärare i två år och andra året bad jag om att ha henne.

Sorgligt nog finns hon inte med oss något mera. Men jag glömmer henne aldrig. 

Hopp om ärevarv.

Hästarna kommer och går. Det är nästan alltid någon ny på prov. Till än den ena, än den andra klienten. Eller till en klient som ännu inte är upplyst om att hon behöver en häst. Eller bara för att. Den var billig. Den var fin. Billig och fin? Fast då undrar vi ju förstås vad det är för fel på den. 

Idag var det Bella med de stora öronen som skulle provridas av Dottern. Eftersom Jan har en fransk bulldog som också heter Bella, också med stora öron, så blev hästen genast omdöpt till Belle. Allt för att förhindra förvirring. 

Att döma av den här
bilden så ser bakbenet
ut att vara av samma
storlek som öronen.

Se gårdagens inlägg 'Kommunikationer'....
Bulldogs-Bella var ju trots allt först på plan.

Kommande lördag har vi stora klubbtävlingar med förhoppningsvis många tävlanden. Allt överskott går till en familj vars 9-åring avled för någon månad sedan och de behöver hjälp med att betala sjukhusräkningarna som inte är av denna världen.
Idag var det hindermålning på gång. Det kändes hemskt tråkigt att jag kom för sent. Hemskt tråkigt.
Men Milla och jag ska bidra genom att deltaga i Hunter Derby. Jag är inte riktigt på det klara med vad som förväntas mer än att det är hoppning och jättestora rosetter inblandade. Sådana som hängs runt halsen på hästen så att den kan fladdra i vinden under ärevarvet. 
Jajamän. Vi tar våra tävlingar och ärevarv på ytterst allvar.  

Kommunikation.

Kommunikation del ett. 
Varje dag när vi kommer till stallet går vi till kommunikationscentralen. Alltså whiteboarden eller den vita svarta tavlan så att säga. Där skriver Jan ner alla lektioner och vilka hästar som ska ridas extra och av vem.

Det är inte så mycket action där för mig, jag rider min Milla när jag gör det och det är inte så mycket mer med det. Men nyfikenheten styr mig dit ändå och samtidigt har jag då lite koll på Dotterns aktiviteter den eftermiddagen. 

Och stallskötarna har då också koll på vilka hästar som ska sadlas. Det finns olika nivåer på stallhyran, beroende på hur mycket hjälp du vill ha. Mockning, matning och utsläpp ingår alltid. Sedan kan du välja att få din häst helt omhändertagen så allt du behöver göra är att låta Jan veta när du kommer. Och sedan sitta upp. Och av. Och åka hem.

Men så gör inte vi. Det är ju mysigt att pyssla med dem och en viktig del av att ha häst. Fast nu har vi en ny stallskötare som heter Sherpa (vi tror han heter Sherpa, vi har hört ett par olika versioner). Och han vill så gärna. Vi får säga ifrån medan vi borstar och han kommer och ska hjälpa till att 'nej tack, det här fixar vi'. Fast på spanglish. 

Igår hade jag kollat in att Dottern bara var uppsatt på att rida Caspian, motionsridning (här kallas det 'hack').  
Men när hon kom in i stallet så stod Milla där färdigsadlad av en otroligt stolt Sherpa. Inte för att hon fanns på den vita svarta tavlan men han tyckte tydligen att det var en bra ide!

Så Dottern var helt förvirrad för Jan hade helt plötsligt bestämt att hon skulle ha lektion klockan 3 fast på Caspian. Men som vanligt glömt att tala om det för oss.  
Så är det. Ibland vet vi och oftast inte. Hur Milla blev inblandad i det hela framkom inte. Och det blev hon som gjorde lektionen. 

Kommunikation del två.
Jag upplevde en helt otrolig 'bumerang konversation' igår.
Personen i fråga hade en extrem talang på att rikta allt tillbaka till sig själv. Hon tog kommando över konversationen på en gång och sedan riktade frågor eller kommentarer till oss (om vi var) värdiga och - BOOM! 180 graders vändning och direkt tillbaka till henne. Hela tiden. Fascinerande.
Jag tycker inte om att armbåga mig fram i en konversation, kanske till och med för avslappad så att jag blir överkörd men vafan? Ofta finner jag det irriterande med sådana människor som måste ta plats hela tiden. Men igår överskuggade hennes talang allt och jag var road. Det var bara att luta sig tillbaka med ett glas vin, lite kronärtskock dipp och bli underhållen.

Nu ska jag skura badrum för tyskarna kommer.

Och för det tackar jag Brewster Little League.

Tack vare de ovanligt nitiska baseball lige arrangörerna kunde vi åka hem till Sverige i
somras. Det låter märkligt, men det var också därför Sonen och jag spenderade en av de regnigare och blåsigare dagarna den här hösten inne i stan.
Han har spelat baseball med Little League i flera år. Men helt plötsligt inför sommarserien så krävdes det födelsebevis och en massa papper som bevisade att vi är de vi är och bor där vi bor. Byråkratin togs till en helt ny nivå. Intressant.

Så när jag grävde fram födelsebeviset så fick jag för mig att kika på våra pass. Man vet ju inte.
Och herreje. Båda mina och Sonens pass var utgångna. De amerikanska, som trots allt är viktigast, gick att fixa rätt så snabbt men det svenska tog tid. Jag bokade tid på konsulatet i mitten på juni och idag var den första tiden de hade. Halv fem. 
Vilken tur att vi hade en hel dag på oss för naturligtvis behövde han ha ledigt från skolan för ett sådant nationalviktigt uppdrag.

Vi har alla viktiga papper i ett kassaskåp. Utom vigselbeviset. Och det behövdes idag på konsulatet. För det viktiga pappret hade jag lagt undan på ett speciellt ställe tillsammans med papper från min tid som svetsare på SAAB. Postiljonsutbildningsbevis och ett certifikat från en särdeles värdelös datakurs som jag tog 1994 i New Orleans fanns också bland guldkornen. Det kändes riktigt fint med en liten adrenalinkick så på morgonen innan tåget gick. Det otroliga är att de grå cellerna helt plötsligt bestämde sig för samarbete och styrde ner mig i källaren till den dammiga, väldigt viktiga pärmen.

På schemat stod självklart ett besök i NHL affären. Jag spöade honom i ett hockeyspel och det är ju som det ska vara. Tycker jag. 

Sedan fick jag mitt dagliga hästbehov tillfredsställt. Månne lite råare än vanligt?
Vi gick till en utställning på Discovery Channel Museum och såg Body Worlds: Pulse. Människokroppar och delar av riktiga människor bevarade av kemikalier och sedan uppklippta och poserade på olika sätt för att visa de olika musklerna och organen. Så intressant och Sonens reaktion inför den första snoppen var värt allt. Är han så amerikaniserad?

Hästen, med tre ryttare var den enda
som var tillåten att fotograferas. Med tanke
på mitt massageprojekt så var ju
den här guld värd!

Lycka var att kliva av tåget ute på vischan igen.
Jodå, passen är beställda och kommer om ett par veckor.

Onsdag är rosa.

Häromdagen kom jag att tänka på att Dottern håller på att bli stor nu. Tills för bara ett år sedan hade Harvey ständigt olika limegröna accessoarer. Hon höll på att driva vår tränare till vansinne med allt glitter, ponnypaint och illgrönt ALLT. Tränaren Sissy ville ha det enkelt, klassiskt och stilrent.
Naturligtvis blev det inte så, förutom på tävlingar så klart.

Vojlockar behövdes i alla färger, ju grällare desto bättre. De matchades ofta med vad som kompisarna enades om eller vilka ridbyxor som stod på menyn just den dagen.
När vi hittade det gröna quarter sheet i Sverige en sommar kunde hon inte bärga sig förrän vi var hemma och stackars Harvey fick vara modell i 32 gradig hetta OCH Sissy fick en smärre hjärtattack. Hon bad nog många böner för en mild vinter så att hon skulle slippa se eländet.

Naturligtvis är grimman av samma glada kulör.

Med tanke på att vi har högar lite här och där här hemma med dessa vojlock samlingar så frågade jag henne om hon ville bli av med dem. De kan lätt införlivas med stallets vojlockar.

Förresten.
Är det förresten inte intressant hur stallet på något sätt sprider sig in i huset? Benpaddar och lindor på matsalsbordet. Fungerar bra som servetter vid större middagar. Och katten älskar att sova begravd i dem. Millas quarter sheet ligger på en barstol, och jag är rätt säker på att det inte mellanlandade i tvättmaskinen. Nu fungerar det som stolskudde. Hur bra som helst.

Iallafall, svaret var att vissa vojlockar - de med hennes namn och initialer - ville hon behålla. Sedan är det ju så att hon fortfarande har en dröm om att ha vojlockar i regnbågens alla färger, alltså behöver vi spara de färgglada. Utifallatt. Liksom.

Och den fulla insikten om att hon inte är riktigt stor ännu kom idag när alla ponnyerna hon red, dvs Caspian, Harvey och Fancy hade rosa vojlockar och benlindor. 
Men varför undrade jag??
Svaret var enkelt. "För att det är onsdag."

Ibland vet jag helt enkelt inte.

Spandex var svaret.

Tre dagar på prednisone och jag kan ha byxor på mig längre än 45 minuter åt gången. Sedan kom jag på att med träningsshorts under tightsen så räcker jag i tre timmar. Men sedan åkte de av. 
Imorgon ska jag våga mig på att rida igen.

Men jag var i stallet iallafall. Mitt massage projekt behövde jobbas med och är jag hemma så får man ju en känsla av att man behöver städa och tvätta och sådant. Som jag hellre gör i stallet. Märkligt fenomen. Men välkänt sådant av de flesta av oss hästbitna.

Jag ska skriva ihop ett brev och skicka kort till en dressyrtränare som antagligen inte vill köpa Harvey men lovade att hålla ögon och öron öppna om hon hör något. Jag har börjat få kramp i tummarna av allt hållande. 
"Det finns en person därute som är rätt för honom" försöker jag muntra upp Dottern med. Som säger med en suck, "men vad händer om den personen bor i South Dakota och inte hör talas om honom?"
Det finns inget svar på det.
Jag och dressyrtränaren hade ett intressant samtal där hennes franska brytning totalt skar sig med min svenska brytning. Vi insåg rätt snabbt att bokstavera en e-mail adress var helt lönlöst och för övrigt bör vi sköta all kommunikation via text eller e-mail. Om vi ska förstå varandra.

Hur kan man inte köpa den
finingen?????

Imorgon är det en vecka kvar till nedkomsten av 7-8 små labbklumpar, framtidens ledarhundar. Sachi har nu äntrat valross stadiet och har det jobbigt verkar det som. Valparna är helvilda och slår volter därinne. På söndag ska jag lämna av henne på Guiding Eyes for the Blind. Vi får antagligen hälsa på henne ett par dagar efter valpningen. 
Fast de ringer och talar om för oss hur det går och vad det blev. Jag hoppas på en 'black and tan'. De ser underbart häftiga ut, med sin Rottweiler färg och märkning.

Fievel, här 5 veckor.
Nu i träning.

Då får vi också BOKSTAVEN. Det roligaste av allt är att hitta på namn åt valparna. Vi som är fodervärdar får lämna förslag och sedan väljer Janet, alla valpars mormor, namn åt dem.

Noble, från förra kullen, tog
sin första selfie.         

Ny julgran?

Så här på höstens kallaste dag kan man göra som min kompis Karin på kpdressyr.blogspot.com, alltså börja sin nedräkning inför vinterflytten till Florida.  
Och det skriver jag avundsjukt helt utan att skämmas.

Eller hur?

Jag däremot ser tillbaka till i somras då vi tog med oss Milla och Harvey på stugsemester. 

Vårt lilla sommarstall. Milla går ofta lös.

Tillsammans inne i stallet.

Milla är bäst.

Underbar utsikt på ridturen i
Catskills Mountains.

Det känns dock skönt att veta att affärerna är redo med allehanda julpynt inför det stora firandet om 2 månader och 5 dagar....

Om att skylla sig själv.

Jag skrev om giftig murgröna för ett tag sedan. Hur fasansfullt vidrig den är.
Men sedan blev jag kaxig och tänkte att jag känner igen den, så jag kan undvika den fast jag har varit armbågsdjupt in i buskagen som omger dessa hagstaket. Och visst jag har haft lite utslag på armar och ben de senaste veckorna. Inget värre än att det har kliat lite.
Men så i onsdags var jag lat och satt ner medans jag klippte ner buskar och måste ha suttit på murgrönan. Sedan använde jag samma jeans följande dag och kände hur det började klia bak på låren. 
På fredagkväll fanns det inte i min värld att ens prova ha jeans på mig. Nu hade det spridit sig. Gårdagen var plågsam. Klåda, sveda och t.o.m skarp smärta gjorde att det var hemskt synd om mig.
Så imorse hade jag fått nog och åkte till en vårdcentral med hopp om kortison i min nära framtid. Sköterskans min när hon såg hur det såg ut, gjorde mig trygg i förvissningen att prednisonet inte var långt borta. 
Jag inbillar mig att det börjar släppa redan. Det sista som överger oss är hoppet har jag hört.

Dottern och en kompis jobbar på en höstfestival idag. De var överlyckliga för de skulle få bra betalt och det här är deras första ¨riktiga¨ jobb. De tog hand om hoppslottet(?) och jag antar bestämde hur många ungar som fick hoppa på samma gång eller något åt det hållet. Den delen av dagen var det närmaste ponnymammaskap jag kom, när jag skjutsade två ponnyungar, en egen och en lånad till Adams i Wappingers Fall.




Sedan upplevde jag dagens otäckaste halvtimme när Sonen var målvakt en halvlek. Han är riktigt duktigt men det är hemskt nervöst att vara Fotbollsmålismamma.

Kanske är byxor en möjlighet imorgon? Kjol är inte riktigt min grej.

Biten av Hickstead, den största lilla hingsten.

Hickstead behövde parkeras någonstans efter World Equestrian Games i Lexington, Kentucky. Året var 2010 och han åkte från WEG med titeln "Best Horse in the World".

Istället för att skicka honom hem till Kanada, för att sedan ett par veckor senare flyga honom till Europa, så fick han två veckors välförtjänt semester i min kompis stall. Det var ungefär halvvägs att köra honom till New York istället för Kanada. Så Hickstead och hans skötare bodde på landet hos min vän.

Naturligtvis åkte vi på besök. Och den lilla fina, 160 cm, hingsten bet mig. Det kändes som en ära men sorgligt nog blev det inget ärr som jag kunde ha som minne.

 
Hickstead och hans ryttare, Erik Lamaze, var närapå oslagbara från ungefär 2007 och framåt. De vann individuellt guld och silver i laghoppningen i Peking, 2008. Vid WEG 2010, blev Hickstead som sagt korad, "Världens Bästa Häst" efter att ha hoppat fyra felfria rundor med fyra olika ryttare i finalen. Det händer inte så ofta. Han gav verkligen allt.

Precis allt. 
Året efter WEG, närmare bestämt 6 november 2011, kollapsade han med en brusten aorta efter ännu en felfri runda med Erik Lamaze. Han dog nästan omedelbart på banan i Verona.

Varför jag vill vinna Mega Million lotteriet. Och varför jag inte kommer att göra det.

På bilden ser ni en stor anledning till att jag skulle behöva vinna på Mega Million ikväll. Sist jag kollade så var potten uppe i 180 miljoner dollar. OK, lite går till skatt och väljer du att ta ut allt på en gång så går det bort lite till. Så det kalaset slutar på kanske 100 miljoner?

Lacey. Sju år och så enormt vacker. Dessutom till salu. Dottern får rida henne tills hon är såld eller uthyrd. Och mest troligen inte till oss, för jag har redan förbrukat all tur jag var tilldelad under min tid på jorden. Mer om det längre ner.

 
Och titta! Hon älskar skräpmat. Doritos är smaskens!
"Det", sa Dottern, "är ett tecken!" 
Jag är dock inte riktigt säker på vad.
Fast då kommer jag att tänka på Water Lily.

Water Lily som Dottern tävlade på under en säsong var helt tokig i mat. Kyckling quesadillas och varma ostmackor var favoriterna efter munchkins (små doughnuts bollar). Jag stod och höll henne allra första gången vi var på tävling, medan vi skyndade oss att vänta som vanligt, då kände jag hur hon började dra iväg. Innan vi visste ordet av höll hon på att knycka en bacon+ägg+ost macka ur handen på en man bakom oss.
Så det kanske är ett tecken?





Och hur förbrukar man en hel livslängd med tur då? 
Förra hösten hjälpte jag en kompis att flytta runt några hästar. På väg tillbaka från en urlastning för att hämta den sista, ett ovanligt -när hon vill- besvärligt sto, så känner jag att bromsarna på Tahoen kändes konstiga. Mjuka liksom, inget motstånd. När vi kommit av motorvägen går pedalen i botten och alla bromsar är slut. Så bara. Sakta rullade jag närmare och närmare framförvarande bil och stannade millimetrar ifrån den. 
Alldeles i närheten fanns en bensinmack så när trafikljuset blev grönt så gav jag så lite gas jag kunde och vi rullade in på parkeringen. Höll tummarna våldsamt och hoppades på att stanna innan byggnaden stannade oss.
Det gick också bra. 
Och jag tackade alla goda makter att det här hände när transporten var tom och knasiga stoet inte behövde lastas om på en parkeringsplats vid en trafikerad väg.

Så. Inga Mega Millions för mig. Tyvärr.

En sån där dag.

Hösten. Den bästa årstiden. Så här såg det ut innan jag hoppade in i bilen i eftermiddags och körde hem från stallet.

Det regnade idag och det mest händelserika var nog när jag lyckades tappa skeden full med yoghurt över mina jeans och som sedan landade i stallgången. En del dagar är sådana. 

Jo. Min polare Sunny. Han börjar sin avslappning med raka rör in i 'zonen' bara jag kommer in i boxen nu. Tuggar, suckar, gäspar. Han har ju inte så mycket att sysselsätta sig med under läkningstiden så det behövs inte så mycket för honom.

Jo det förstås. Hoppade med MillaShilling och det bestämdes att jag skulle genast sluta att fega och vara med på våra hemmatävlingar den 1 november. 
Jag blir nervös bara jag tänker på det. Men jag har hört att det är bra att kliva ur 'comfort zone'. 
Okejrå.
Men om jag överdoserar på Valeriana Forte, då skyller jag på Jan.....

Jag har tävlat i ett par gånger. Och överlevde, så jag misstänker att jag lyckas igen.

Kortet är ett par år gammalt, från en Hunter Trial. Då hoppar man en bana på ett enormt fält.
Helt enkelt skitkul. Milla vaknar till liv och går som en kanonkula.
Och varje gång MillaShilling bestämmer sig för att vara med, ja då får man glädjas.

Jag blev påmind om en kofta idag.

Jajamän. Det var 21 år sedan jag landade i New Orleans. Sedan blev det Annapolis i Maryland, Weston i Florida och nu till slut, Brewster i New York. En himla massa tid inte spenderad i Sverige. Och ändå är det 'hemma'. Alltså Sverige.

Vi är mitt i oktober och det är så varmt! 22 grader som varmast idag. Märkligt. MillaShilling som har ägnat de senaste månaderna åt att inleda anläggandet av vinterpäls (heter det så på en häst??) var inte så nöjd med mitt beslut att rida upp för en massa backar. I relativt sakta mak, men ändå.

Hon äger en hemskt tjusig höstkofta som hon hade på sig på Halloween förra året. Då var Milla och Dottern matchande tanter.

Tidigare förra året utmanade jag en kär vän som är riktigt duktig på att sticka.
På skoj alltså. Trodde jag.
Hon ägnade en hel massa tid åt sticka koftan åt Milla. På lördagarna, då jag oftast inte kom till stallet, var det koftprovningsdags. Perfekt passform är a och o.

Detaljerna som inte riktigt kommer till sin rätt på kortet är enastående. T.ex. volangerna på benen, förlåt - ärmarna, och runt halslinningen som är stickade och perfekta.





Jag nominerade Sunny som har en höftskada och inte får gå ut att bli mitt massageprojekt. Tänkte att han behöver lite sällskap och omväxling. Han var inte alls med på att jag tog på honom bakom öronen i början men har redan nyfiket börja acceptera behandlingen. Det är suveränt roligt. 

Dottern är nu anmäld till IEAs lagtävling. Det gjorde vi online, men var tvungna att skriva ut 6 sidor med varningar om hur farlig hästsporten är och sedan fick både jag och hon skriva under att vi läst dokumentet och att vi förstår farorna som lurar. Till slut var jag tvungen att få underskrifterna bevittnade. PUHHHH. 

Jättejättejättespännande!!

I hästvärlden vet vi ju att tyvärr är det pengarna som till stor del styr hur resultatlistan ser ut efter en avslutad tävling. 

Det går ju inte att förneka att i de flesta fall så lyckas en dyrare häst bättre än en ekonomiversion. Då utgår jag förstås från ryttare av samma kaliber på de två olika hästarna.

Tänk om det kunde göras på ett så rättvist sätt som möjligt? 

Hur bra vore inte det?

Och nu ska vi prova på en form av tävling som är så rättvis det går att göra en tävling! Crossroads Equestrian har startat ett lag som ska tävla i något som heter Interscholastic Equestrian Associations lagtävling (väldigt kreativt översatt, lagtävling alltså). 

Lagen kommer från skolor eller ridklubbar, de är uppdelade i två grupper; middleschool (årskurs 6-8) eller highschool (årskurs 9-12). I kort så fungerar det så att lagen tävlar hos varandra på hemmalagets hästar. Vilket betyder att det blir relativt rättvist. Alla tävlar individuellt och innan tävlingen börjar för dagen väljs en ryttare ur laget ut, som poängryttare. Den ryttaren representerar laget för den tävlingen. De som kvalificerar sig, individuellt eller laget, får åka på zonfinal och vinnarna där åker sedan på final med ryttare från hela USA.

Vår zon innefattar tre stater; New York, New Jersey och Pennsylvania.

Det här är perfekt för det förbereder också tjejerna inför college om de vill rida på ett equestrian team då. Men då är det uttagningar som kan vara rätt tuffa har jag förstått när tjejerna från stallet har försökt, och ibland inte kommit med även om de har varit gräddan hemma i stallet.  

Det är häftigt att det finns colleges, rätt många faktiskt, som har equestrian team likväl som football, baseball eller vilken sport det nu kan vara. 

Då är det samma upplägg som IEA.

Naturligtvis förstår ni att jag talar om Hunt Seat Equitation??

Där bedömningen ligger på ryttaren.

Så skoj för dem att tävla i lag!

Ännu en nyans i mitt ponnymammaliv!

Columbus Day. Det måste betyda hopptävling?

Idag var jag hemskt nöjd med att Ponnypappan ville köra jungfruturen med vår nya transportdragare, Yukon Denali. Speciellt när det var han som släpade iväg med tjejerna

klockan kvart i fem eller liknande. Jag fortsatte sova med kudden på huvudet. 
Här är den.

Jag dök upp på tävlingen strax efter tio, väldigt trevligt. Men jag körde hem pärlan. Jajamän, mycket starkare än Tahoen. Och större. Det kändes som att landa moderskeppet i Stjärnornas Krig när jag skulle navigera med den på de slingriga små vägarna.

Gänget hejjar på
en kompis.

Det var inte så många som tävlade idag, men det var helt ok för då kom vi hem i någorlunda normal tid. Är bara vädret bra så är det ändå rätt mysigt att vara ute en dag. Vi är ju ungefär samma gäng från olika stall som dyker upp på tävlingarna så det blir väldigt trevligt när man lär känna varandra lite.
Och naturligtvis mina amerikanska ponnymamma kollegor från Crossroads. Vi ses ju inte heller så ofta, det är ju mest hämta och lämna under veckorna.

De fick hjälpa till att dela
ut rosetter.

Dessa tävlingar, ett evigt väntande. Naturligtvis tävlade Dottern allra sist idag. Hon tävlade på ponnyn V-Jay i Large Hunt Pony. Alltså bedömningen låg på ponnyn. Eller rättare sagt, på hur ryttaren får ponnyn att hoppa banorna. 
Men så vägrade kompisens ponny (i samma klass) vid ett hinder och tösen föll framåt och gjorde illa näsan. Och vips satt Dottern på Titus.

Hur var banan nu igen??
Titus.

Hon tävlade alltså mot sig själv! Komihåg det är ponnyn som blir bedömd och eventuella poäng för placering går till hästen och inte till ryttaren.
Titus var i högform idag, lite för mycket kanske, så det var tre snabba vändor och en tredjeplats för dem.

Men sedan var det dags för V-Jay. Hon slog sig själv på Titus... Undrar hur det kändes? 

Det kändes nog rätt så bra.

Aristotle. Eller som han heter till vardags, V-Jay.

Med det slutar jag. Skönt att få skryta lite så här på en måndags eftermiddag... 
Imorgon är det massageträningsdags och staketrensningsdags. Tillbaka i vardagen efter en ovanligt hästig helg.

Idag var S9 vinnaren.

Klockan åtta i morse började vi. Med att fika.
Alldeles lagom tempo på en söndag morgon tyckte vi alla. 

Igår avslutade vi med manken så nu fortsatte vi att jobba oss bakåt. Jag undviker att trassla in mig i musklernas namn, de är på latin och jag orkar inte ens tänka på översättning. Så strunt i dem. Muskelnamnen alltså.

Huvudlösa Dexter och vår
instruktör, Doris.

I vilket fall som helst så var området under främre delen av sadelkåpan, där ryttarens lår och knä vilar (ja, vilar och vilar...), väldigt känsligt på vår demo häst Dexter. 

Rudy, vår massagepartner även idag, överträffade sig själv. Han var med överallt. Han tuggade på pennor, jackor, grimskaft, kursmaterial, bara för att nämna några saker han trasslade in sig i under tiden vi tryckte, klämde och knådade, med andra ord ignorerade oss totalt.

Sissy behandlar S9
på Rudy.

Men när vi hittade något som behövde behandlas så gled han direkt in i lyckozonen. Och just när vi viskande undrade om vi kommer att kunna läsa av hans kroppsspråk när han kände sig färdigbehandlad, då lyfte han yrvaket huvudet och grep tag i pennan i Sissys hand som om ingenting hade hänt. Sedan var det full fart igen.
Precis bakom bogbladet ligger en punkt som kallas Stress point 9, eller S9, den palperar man med direkt tryck på punkten. Och den speciellt gillade han. Han måste ha haft en sadel som klämde i hans tidigare liv.

Myofascial release.

Jag var också med och observerade när Ron och Doris behandlade Connie. Hon har hängt med ett tag, och har lite krämpor att dras med. Det var intressant att se hur de jobbade. Vi fick ju lära oss ett protokoll med olika hållpunkter, det måste man ju nästan ha i början när man lär sig. Men de valde mellan olika metoder och använde vad som passade Connie just då. Jag fick se 'vanlig' massage, massage enligt Masterson metoden, tui na, craniosacral therapy och myofascial release. 
Det vill jag också kunna när jag blir stor.




Nu är det bara att träna massor och förhoppningsvis hjälpa några hästar under tiden. Jag är hemskt sugen på deras fem dagar långa kurs. Till våren kanske?

Här i USA har vi ledigt imorgon. Det är Columbus Day. Då är det tävling på Chase Meadows Farm. Dottern ska rida Aristotle, eller V-Jay som han kallas, i Children's Hunter Pony. 
Och ja. Ännu en ny division för mig att förstå. 
Återkommer om det imorgon. 

Equissage, dag 1.

Lärdom ger definitivt mersmak. 
Idag har jag avverkat första dagen på en intensiv två-dagars kurs i hästmassage. Den här helgen fungerar mest som en introduktion, eftersom det krävs mer tid för att lära sig anatomin och att gå igenom hela kroppen. Men kursen ger oss tillräckligt för att åtminstone kunna göra en grundgenomgång av hästen.
Men som sagt, nu vill jag lära mig mera. 

Jag absolut älskar att se hästarnas kroppsspråk när man hittar det 'rätta stället'. Jag och Sis jobbade med Rudy som var väldigt upptagen med den sociala aspekten av masserandet, men så träffade en av oss rätt och han blev alldeles stilla, ögonen 'mjuknade' och han suckade. Allt det lyckades han hålla i cirka 10 sekunder innan det var dags att tugga på min tröja igen. 

Problemet är de larviga lagarna här i New York som inte tillåter sådana som mig att praktisera utan att vara utbildad veterinär eller veterinär assistent(?). Samma regler som gäller för akupunktur.
Eftersom jag är så präktig och följer regler så kan jag ju inte jobba med det här i New York. Om jag nu inte törs glida under radarn?

Milla och Harvey kommer iallafall att få nytta av kursen. 

Fredagsmys.

Vår nya Denali som ska ta oss till och från tävlingarna bland annat, behövde preppas inför måndagen då det bär av till Chase Meadows. Chase Meadows är en av många stall där vi tävlar på här i närheten.
Vrålåket behövde en bromsdosa för den elektriska bromsen till transporten. Ponnypappan installerade en och åkte sedan till stallet för att koppla upp den till transporten för att se till att allt fungerade. Det är inte så bra för morgonhumöret att upptäcka att den inte fungerar klockan 6 på morgonen, tävlingsdagen. Och tur var det ju att han åkte, för inte fungerade den.

Några väl valda ord senare, så var den ute ur bilen. Dags för en ny dosa. Som inte heller den fungerade. Iväg till bilmekanikern med truck och transport. Frustrations nivån ar hög nu. Då visade det sig att det var en liten sladdrackare som hade glömts bort på fabriken redan, den behövde anslutas till någon annan sladdrackare. Vad vet jag? Men nu fungerar både bromsar och ljus. 

Då var det dags att byta dragkrok två gånger för att riktigt kolla att stressnivån var på topp. Men nu, nu är den redo för jungfruresan på måndag.

Imorgon och på söndag ska jag vara med på en hästmassagekurs med Equissage. Det ska bli jätteskoj och vansinnigt intressant att lära sig lite tricks så jag kan hålla MillaShilling glad och nöjd. Vilket gör att mitt och Dotterns liv blir lite enklare. När Milla är nöjd alltså.