Siffrorna i mitt liv.

Inte för att det nu spelar någon roll. Egentligen. Men ändå!
10 115 sidvyer när jag skriver det här. Nu tog det ju omkring åtta månader att komma dit, men vafan! Jag är väldigt nöjd.

Det är ju det här med att mäta allting. För att liksom få grepp om verkligheten. Så man kan jämföra om något är bra eller dåligt. Stort eller litet. Få eller många. 
Jag har en kompis som alltid frågar, "hur många kom till festen/hur många var ni" om jag berättar att antingen har jag varit ute på partaj eller anordnat fest hemma. Och när hon får det numret kan hon antagligen värdera om det var en rolig tillställning eller inte. 
Så är det. Whatever floats your boat.

Siffror är viktiga. Jag älskade matte, ända tills derivatan misslyckades med att ta sig in i mitt liv. Så var det med den kärleken. Ganska begränsad kärlek insåg jag sedan när jag inte kunde hjälpa Nina med matten redan i 7:an eller om det var 8:an.

Så ställer man sig på den där förbannade vågen. Siffrorna lyser ofta hånfullt. Vad den än visar är det för mycket. Så jag har slutat att väga mig helt enkelt. Detta i rent förnekande av den sorgliga situationen som uppenbarar sig där man står utan en tråd på kroppen, nykissad på morgonen och drar in magen - som om det skulle hjälpa - och aldrig blir nöjd. Jag låtsas att batteriet är dött. Att jag undviker vågen har inget att göra med mognad eller någon slags jag-älskar-mig-som-jag-är-insikt. Icke. För såpass med insikt är jag beskaffad med.

Ålder. Femtiokrisen kom som ett brev på posten. Va?! Det trodde jag inte om mig. Jag seglade ju lätt genom fyrtio-årsdagen. Inga problem.
Fem Noll, de blev mina fiender.

Nu lyssnar jag på Måns. Jag hade inte hört hans bidrag alls förrän facebook exploderade under lördag kväll. Då blev jag riktigt nyfiken. Början på Heroes är beroendeframkallande. Sedan är det mest en upprepning. 
Jag är säker på att Måns var väldigt nöjd med hur siffrorna gick hans väg i lördags. Ett klart mått och erkännande på honom som artist.

Igår blev siffran 1 intressant. Sachi hade sitt ultraljud för att kolla dräktighetsstatusen. 
Vi såg EN enda valp! Mycket ovanligt.
Den här gången blev hon inseminerad två gånger med fryst (tinad?) sperma. Då räknar de med ett lägre nummer valpar, men EN? Jag fick lära mig att frusen sperma kan leva 2-6 timmar i livmodern så det gäller att pricka in ägglossningen. Detta i jämförelse med färsk sperma, placerad i livmodern genom insemination eller på naturlig väg, som kan överleva i livmodern upp till 8 dagar. Lite skillnad.
Det är svårt att ta Sachi på allvar nu när hon pustar sig upp för backen och har sin mest hungriga blick. En valp? 
Allvarligt Sachi.

Jahapp. Ingen blödning i hjärnan. Det är glädjande nyheter en fredag natt.

Nina och Kenzie, innan det blev platt fall.

Anledningen till en sådan glädjande rapport började mitt på dagen. Det var i fredags då jag igen ansåg att prioriteringen hopptävling över skola var klar som korvspad. 
Så Nina, Kenzie och jag for norrut till den lilla staden Saugarties, där det är tävlingar hela sommaren med början förra veckan. Jag skulle ta hem Kenzie efter utförd hoppning och Nina skulle stanna och tävla Mimi resten av helgen. En bra plan, tyckte vi.

Nina och duktiga Mimi.

Nina och Kenzie. De två tillsammans.... 

Efter att ha värmt upp samtidigt på samma framridningsbana som hennes förebild, McClain Ward (han tävlade en 1.40 hoppning, lite högre än Nina), red hon in och lyckades bli femma i stor konkurrens. Mycket bra ridet av någon som är grön vad det gäller banhoppningens snabba tempo jämfört med hunter tävlingarna.

Oh Kenzie. Hon är av eller på. Tydligen
behövde hon slumra lite efter att ha
tagit alla kurvorna på två hjul. Så att säga.

Jan, Kenzie och Nina lär sig banan.

Nästa klass var lite högre, svängarna snävare och ingen omhoppning, alltså på tid från början. Den stora frågan var om hon skulle våga sig innanför ett hinder som alla red runt. 

Vinna eller försvinna... 

Naturligtvis ville hon prova. Tyvärr lyckades hon inte balansera upp Kenzie helt i svängen så det blev lite kråkhopp av det hela och Nina singlade av i landningen av det andra hindret i kombinationen. Platt fall på rygg och bakhuvudet. Och där tog den tävlingshelgen slut. 

Efter att ha sorterat ut alla symptom hon hade genom att sova, äta och dricka kände hon fortfarande tryck i huvudet på kvällen, så då for vi till akuten.  

Vår härliga granne Freya tjänstgjorde som akutläkare, det var skönt att hon tog hand om oss. 

En lindrig hjärnskakning var domen och eftersom Nina kände tryck på sidan av huvudet tog Freya det säkra före det osäkra och beordrade en CT scan för att utesluta blödning.

Ninas hjälm skötte sig utmärkt med andra ord. Men kan inte användas något mer för den sprack litegrann. 

Två veckor utan ridning och nya hjälmen obrukbar. Huvva.

Men nu har hon tid att lära sig flätningens konst. Hunterflätningen är verkligen en konstart i sig. På de stora tävlingarna går speciella flätare runt och tjänar $100 på en flätad man, pannlugg och svans!

Om Nina kan lära sig det, vilket hon har tid att träna på nu (!!), kan hon lätt tjäna ihop till en ny hjälm och sina tävlingar.

Om hunterflätor.

Det finns en mening med allt. Eller hur?

Damien och Cyndi organiserar den
obligatoriska skrytväggen.

Skrytinlägg av en stolt ponnymamma. Ni är varnade.

Jag slänger fram det på en gång. Så att det är gjort.
Nina gjorde sin första "catch ride" igår!! 
Jag vet inte ens hur jag ska börja att översätta det. Existerar det ens i Sverige? Jag har ingen aning.

Så här var det. Hon höll på att värma upp Mimi inför hoppningen på Old Salem Farms stora vårtävling. Då kommer det en tränare fram till henne och Jan och undrar om Nina möjligtvis kunde tänka sig att rida den här ponnyn i den första klassen av divisionen. Ponnyn behövde hoppa runt på banan en runda så att ryttaren (ägaren?), en liten tjej, kunde få en trevlig runda utan, förhoppningvis, några problem.

Naturligtvis gjorde hon det. Det hade gått bra ända till de sista två hindren då ponnyn hade hoppat lite långt. Men det viktigaste var att ponnyns ryttare red nästa runda och då gick det jättebra. Jag vet inte om de placerade sig, men tränaren var väldigt nöjd med Ninas insats. 

Nina var jätteglad över erbjudandet och det börjar visa sig att hårt arbete betalar av sig. Catch riding är ett fantastiskt sätt att få erfarenhet och bli sedd på tävlingsbanorna.

Allt detta fick jag per telefon när jag satt och väntade på att Bens baseball match skulle börja. 
Ben spelade bra, han var catcher igår (tydligen dagens tema) och skötte sitt jobb med bravur i hettan. Fast laget förlorade båda matcherna. Vad som gladde mig extra mycket var att jag hörde hur han hela tiden var uppmuntrande och hejade på de andra i laget. 
Det värmde modershjärtat.

Så här der det ut när han är catcher.

En sådan där dag. Den behövs ibland.

När det inte finns någon tid att passa och solen kommer fram efter morgonregnet, då är lördagen som bäst.

Ingen som ska hämtas från skolan klockan prick tjugo över, inga hundar som sitter med benen i kors, ingen middag som ska planeras och hoppsan, jag red visst en häst till.

Gudagott. 

Tånaglar som någon annan stackare får betalt för att måla. Blåa som vanligt. Alltid blåa. Det passar till allt eller inget. Perfekt.

Det är skönt att bara vara. Att ibland faktiskt säga nej till något som jag inte har lust med, fast det är så enkelt att glida med och tänka "vad spelar det för roll?". När det faktiskt spelar roll. Kanske ingen stor världsomvändande roll, men dock en roll. 

Det var min lördag. 

Nu hoppas jag på ett glas vin hos grannen. 

Här är Cecilia och Ed, far och dotter, som jag och
Milla var i ute i skogen och lufsade med.
 Den nästan smärtsamt gröna försommargrönskan
tävlar om uppmärksamheten med alla väldoftande
blommande buskar, hade det bara inte varit för
myggen så hade det varit PERFEKT.  

Läs om Karin på Hippson!

Länken till mitt allra första alster. Jätteskoj att kunna sälja något jag har jobbat med. Timlönen blev inte så hög direkt....men vad gör väl det?

Ödet var med och styrde.

Idag tackar vi president Woodrow Wilson för hans upprop den 9 maj 1914, "mothers need to be celebrated". 
Jovisst är det trevligt med presenter, kaffe på sängen och uppvaktning från till och med baseball tränaren med ros och godis. Men speciellt idag tänker jag på det klockrena händelseförloppet som ledde till att en skogsbrand i närheten av stallet hittades innan den var helt ur kontroll.

I USA lider Mors dag mot sitt slut. På morgonen åkte Nina som vanligt till stallet för att rida. Jag däremot firade Mors dag med att titta på baseball i fyra timmar och glädjas över att inte vara på hopptävling som omväxling.

Hursomhelst. Nina ringde och berättade att pga Mors dag var det nästan ingen i stallet, alltså nära på obegränsat med hästar att rida. Hon satte igång att beta av listan, hann med åtta stycken (!) och var väldigt trött sent på eftermiddagen. 
Då ville Jan att hon skulle ta en tur upp på fältet med Kenzie. Trött eller inte så gjorde hon naturligtvis det. 
Och tur var ju det.
För där uppe såg hon rök i skogen, bakom det övre fältet. Hon red dit för att se vad det var. Mycket riktigt. Buskarna och snåren brann. 

Vintern försvann efter många om och men, sedan hade vi vår och lövsprickning i ungefär 45 minuter innan sommaren slog till. Alltså är det väldigt torrt i markerna nu och det har varit en väldigt varm dag idag, närmare 30 grader, med en härlig bris.... Inte så bra alltså.  

Tre olika brandkårer och en ambulans kallades in. Under tiden hade elden tagit sig ordentligt och den var stor som ett par fotbollsplaner. I väldigt snårig terräng. 

Alltså. Hade det inte varit Mors dag, med lite folk i stallet och många hästar att rida, då hade Nina ridit Kenzie tidigare och då hade den brasan hunnit få riktig fart innan den blev upptäckt. Huuu.

Jag får en känsla av att det finns en mening med mycket som sker. Det är inte första gången direkt, men varje gång jag upplever något liknande så slås jag av hur saker och ting faller på plats ibland.
Den allra första gången jag hade en sådan upplevelse var när jag hade gått ut femman. Jag och en kompis skulle åka på ridläger tillsammans (ta tåget övernatt själva - det var tider det!) och hela den här speciella dagen var vi på väg att cykla till affären för att köpa godis till tågresan. Vi kom inte iväg förrän fem minuter innan affären skulle stänga och då blev det bråttom och jag hade inte tid att se mig för när vi cyklade över gatan. 
Jag blev påkörd av en bil. Cykeln blev ett vrak, men som tur var gjorde jag bara illa foten lite. 
Jag "visste" att om vi hade åkt tidigare under dagen som planerat, då skulle jag ha blivit påkörd av en bil som körde fortare. Hon som körde på mig hade precis svängt ut från en parkeringsplats och höll låg hastighet. Om det antagandet var sant eller inte kommer jag aldrig att få veta. Men jag har en sådan stark känsla om det så det tror jag helt säkert.

Tack Woodrow.

Drick inte bajs kaffe!

Det låter rätt logiskt och väldigt äckligt på samma gång. 
Jag hade aldrig hört talas om "poop coffee" förrän i helgen på tävlingen. Först trodde jag att mina vänner refererade till olidligt dåligt kaffe, men så var det inte. Men det ska ju tilläggas att de som smakade på kaffet, som såldes för 20 dollar för en kopp, inte tyckte att det var något speciellt gott.

Google är min bästa vän som jag anlitade omgående när jag insåg att bajs kaffet faktiskt var något speciellt. Kaffets officiella och exotiska namn är Kopi luwak.

Det här är vad jag kom fram till.
Vad som slog mig redan i början av min läsning var att här var ännu ett sätt för människor att tortera djur för egen vinning. Och nu pratar vi inte om något så viktigt som en rynkborttagande kräm eller cancer medicin, utan KAFFE. 

Det här är en Asian Palm Civet. Jag vet inte mycket om den mer än att den är söt och att den äter kaffebönor, eller rättare sagt kaffe bären. Den väljer de bästa bären, äter dem och som det sig sker, bajsar ut dem. Nu har bönan vandrat genom vår vän Civets matsmältningsapparat och under tiden tagit på sig en karakteristisk smak som tydligen är värd 700dollar/kilo.

Allt detta är finemangs så länge som indonesiska kaffe entusiaster är villiga att gå runt i djungeln (?) och hitta bajset med kaffebären.

Men vänta! Det måste väl gå att ordna mer effektivt?

Då hamnar de här djuren i burar där de tvångsmatas med kaffebär. Ungefär lika fint som tvångsmatade gäss för den läckra gåsleverpastejen.

Någonting säger mig att de inte har speciellt strikta regler för djurhanteringen i Indonesien. 

Alltså. DRICK INTE BAJS KAFFE.

Det var allt.

Häst helg i New Jersey.

Nä, stegen blev inte använd, men en teori växte sig starkare under helgen och det var att av någon outsäglig anledning förde den tur med sig där den stod i min transport. Jag är inte helt säker på hur det hänger ihop. Men det gick bra för alla ryttarna och till slut hängde det många fina rosetter på den obligatoriska skrytväggen.

Jag hämtade en av tjejerna på lördag morgon för vidare transport till tävlingen. Då, precis när vi lämnat motorvägen kom det en björn springande över ett fält. Den styrde rakt mot vägen så jag hann sätta igång och väja, men precis då vände den och sprang tillbaka.

Jag hann tro att det var en stor hund, men min navigatör hade fått för sig att det var en katt(!!). Jahapp. 
Och inget kort så klart.

Däremot har jag ett kort på en hemskt företagsam hästgranne. Han försökte norpa rosetter från oss.

Jag var mäkta imponerad av hur Jan lyckades hålla ordning på när alla skulle tävla. Oftast tävlar man ju i en division, alltså ett flertal hopprundor och en markarbete. Klasserna var så stora att divisionerna var uppdelade i grupper. Ungefär fem ekipage utgjorde en grupp. De turades om att hoppa sina banor och sedan gå tillbaka till stallet och sedan tajma in när det var dags för markarbetesklassen. Jag försökte få något hum om när Nina skulle tävla och det mest specifika svar jag fick var, "sedan". Då gav jag upp. Ingen ide att försöka hålla koll och oroa sig för att hon inte skulle vara i tid.

Nina och Kenzie börjar klicka riktigt bra nu. De placerade sig sexa i en klass och tvåa i en annan. Av tjugofem ekipage. Deras sista klass, där de kom tvåa, hade ett intressant upplägg. Power and speed, heter den. 

Jag har aldrig sett det förut, fast det behöver ju inte det betyda något förstås... 

Iallafall, de första sju hindren hoppas och är man felfri efter de så är resten av banan på tid. Så det var ordentliga accelerationer efter sjunde hindret. Fick man fel så signalerades det två gånger och då var det bara att lämna banan. Inte nu att det var någon större skillnad på Kenzies fart. Nina vågade sig på, och lyckades med några rätt så aggressiva svängar. 

Det mest minnesvärda var markarbetesklassen Nina red på Mimi. Det var tjugonio ponnyer inne på ridbanan samtidigt! Att domaren hade svårt att välja placeringarna var helt klart då Mimi inte placerades sig alls.

Tjugonio!!

I slutet av en hopprunda blev det kortslutning för Nina som helt sonika glömde de två sista hindren. Hon avslutade sin ritt och vi var helt ställda, för skulle hon inte fortsätta på sista långsidan? Vi klappade ändå. Och Nina var arg.

Golfbilarna. Det här är den vi kallade limon (limosinen). Den hade en massa fina funktioner. Att köra den var bara en liten del av användningsområdet.

Lunchställe och lekstuga. Det gick lika bra.

Vi tog med en stege. Man vet ju aldrig.

Nina och jag hade lastat Kenzie och Mimi och styrde ut från stallplanen. Precis innan vi skulle svänga ut på vägen kom ett text från en av tjejerna som redan var på tävlingen. "Please bring a ladder", stod det. 

OK, Nina fick springa tillbaka till stallet och med hjälp av snälla Gelbo kom de med en 2.5 meter hög stege. Vad de nu skulle ha den till på tävlingen? Vi båda funderade över denna önskan, men vad vet vi? Vi har aldrig varit iväg på en stor tävling med så många hästar. 

Det tog precis två timmar att köra dit och det genom ett underbart landskap, kuperat och öppet. Där fanns också massor av kyrkor utslängda lite hipp som happ i buskarna. Nina konstaterade fascinerat att vi såg skolbussar parkerade bakom hus lite här och där. Det kanske är så, sisten av behåller bussen över natten? 

Tävlingsplatsen är enorm och jag kunde räkna till 6 stora tältstall, och jag vet inte hur många ridbanor och framridningsbanor som var aktiva samtidigt. Långa rader med husbilar som de smarta valde att bo i. Allt det här ligger mitt ute på vischan så jag kunde inte ens tänka mig var hotellet ligger. Antagligen en bra bit bort. Men det får jag se imorgon för då åker jag dit och stannar tills på söndag.

Iallafall, vi möttes av ett asgarv när vi släpade ut stegen ur transporten. De behövde inte en 2.5 meter hög stege, utan en liten tvåstegs trappstege för att underlätta uppsittningen. Hoppsan.

Det behövs ett helt team av skoputsare,
ponnyputsare, uppmuntrare och tränare
för att få till den perfekta ritten.
Och ja. Duktig ryttare och välriden ponny
också. 

En hel armada golfbilar, det blir mycket busåkning...

Bella och Rosie fick naturligtvis följa med.

Alla stall har en "skrytvägg". Det ser fint ut efter två dagars
tävlande.

Några av stalltälten. Det är lite cirkuskänsla över det hela.