Ingen som ska hämtas från skolan klockan prick tjugo över, inga hundar som sitter med benen i kors, ingen middag som ska planeras och hoppsan, jag red visst en häst till.
Gudagott.
Tånaglar som någon annan stackare får betalt för att måla. Blåa som vanligt. Alltid blåa. Det passar till allt eller inget. Perfekt.
Det är skönt att bara vara. Att ibland faktiskt säga nej till något som jag inte har lust med, fast det är så enkelt att glida med och tänka "vad spelar det för roll?". När det faktiskt spelar roll. Kanske ingen stor världsomvändande roll, men dock en roll.
Det var min lördag.
Nu hoppas jag på ett glas vin hos grannen.
 |
| Här är Cecilia och Ed, far och dotter, som jag och Milla var i ute i skogen och lufsade med. Den nästan smärtsamt gröna försommargrönskan tävlar om uppmärksamheten med alla väldoftande blommande buskar, hade det bara inte varit för myggen så hade det varit PERFEKT. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar