Envis som en gammal get.

Jag har inte ridit sedan i fredags. 

Ett par olika snö-oväder har satt effektivt stopp för min tid i stallet. Däremot har jag spenderat en ansenlig tid i skidstugan vid Thunder Ridge, vår lokala slalombacke. Sonen fick definitivt ordentligt av min tid de senaste dagarna.

Men idag, efter att glatt ha vinkat iväg de rara på morgonen, åkte jag till stallet. Jag hjälpte Jan med lite lagomt småplock, naturligtvis det som kunde utföras i uppvärmda utrymmen, och undvek noga 'to-do' listan. Den toppades med att skura vattenhinkar och det var inte det minsta intressant i kylan. 

Milla var helt klart inte sig själv när jag borstade henne Hon var väldigt orolig, trampade runt och stod och tittade in mot den tomma delen av stallet.

Märkligt tyckte jag. Ändå tills jag hörde bräkandet.

Det var geten Milla hade hört, eller mest troligen känt lukten av. Jan kom förbi och berättade att nu vägrade hon att gå ut. Hon fick komma in under stormen och tyckte nog att det var bra mysigt inne i stallet så nu stenvägrade hon att gå ut ur stallet. 

Milla var relativt nöjd efter att hon fick gå fram och hälsa på get-kompisen.

Sedan gick vi in i ridhuset och då var det dags igen. Redan upprörd av att hitta en get i stallet, var Milla tvungen att gå uppblåst på tårna för det hade blåst in snö här och där. 

Det måste ha sett hemskt otäckt ut. Och vi vet ju hur det är. När blicken faller på snöfläcken från en annan vinkel då är det ett helt nytt problem. Minst lika farligt.

Men för övrigt var märren helt ok. Problemet med hennes skuttande, bakutsparkande och bockande vid galoppfattningarna har vi löst nu verkar det som. Och det på ett ganska speciellt sätt. Det gäller bara att vara öppen för det oväntade.

Nedräkningen kan börja nu. Om två veckor åker vi till Florida!

Vintern rasar.....

Idag fick alla raggiga bestar komma in.
Skolorna är stängda, både idag och imorgon, så Dottern och kompisen hjälpte Jan att ta in alla djuren. Peaches, Priscilla och geten får också spendera natten under tak.

Den stora snöstormen Juno rullar så sakteliga in nu. Klockan är närmare fyra på eftermiddagen och jag har definitivt kört färdigt för idag. Vägarna börjar bli härligt såphala nu. Inget man ska vara ute och sladda i, i onödan. Jag hörde på radion att efter klockan nio ikväll vill myndigheterna inte se några fordon ute på vägarna. 

Vi har mat och potatis, samt massor av bensin till generatorn ifall strömmen går. Vi är redo.

Då är det bara att vänta.
Och skotta som bara den imorgon.

Ständigt dilemma.

Som ponnymamma krävs det ju ett 'visst' engagemang. 'Visst' skriver jag, för alla som spenderar någon som helst tid i stallet, antingen som aktiv ryttare eller upphämtande och påhejande förälder, vet ju med säkerhet att hästvärlden är som ett svart hål där tiden inte existerar.

Jag både rider själv, jobbar i stallet och är engagerad i Dotterns tävlingar och andra göranden, alltså lägger jag en himla massa tid där, eller i bilen på väg dit eller hem. Eller på tävlingar. Icke att förglömma dessa tävlingar. Där kan vi snacka om ett svart hål av försvinnande tid.
Oftast är det roligt och jag älskar ju hästarna så det är inte direkt påfrestande, men samtidigt skaver ju samvetet på det mest obehagliga sätt.  

Det finns nämligen en lillebror i familjen också. Han älskar att spela baseball. Och allt annat en elvaårig kille gillar att göra. Fotboll, skidåkning, videospel (allvarligt, han vet nog inte ens vad en video är, så vad kallas spelen??), samt basket och landhockey utanför garaget. Allt detta som inte riktigt är 'min grej'. Men jag försöker. Men gränsen går vid att spela de här videospelen som möjligtvis kan vara lite för våldsamma för honom. Jag avskyr dem. 
Naturligtvis vill jag ju ha tid med och för honom också, men oftast känns det rätt så skevt i tidsfördelningen. 

Men jag försöker hinna med honom också.
Igår spelade vi basket ute i kylan. Jag var fortfarande iklädd stallmunderingen.
Till hans stora besvikelse vann jag två av utmaningarna. Jag försökte också fuska och knuffa honom, men då sa han att i 'street basketball' finns det inga regler. 
Jaha, och hur roligt är det då att knuffas och fuska?

Igår var det lugnet före stormen som gällde.

Vintrig solnedgång.

Det blev inte riktigt så illa som domedags predikanterna, dvs tv-meterologerna, hade förutspått. IEA tävlingen blev dock inställd, och det var nog lika bra det, för det snöade som värst tidigt på morgonen då en massa hästar skulle köras in till tävlingen. Vi fick nog en decimeter under morgontimmarna och sedan slog det över till regn. 

Snöslungan har lagt av så herreje vad tungt det var att skotta.

Sedan tillbringade jag resten av dagen i fiket vid skidbacken, under tiden åkte grabben och kompisarna nerför i blötan.

Sonen hade super kul, så mitt samvete skavde inte riktigt lika hårt.

Måndag. Tredje dagen i en tävlingstrilogi. Roliga IEA.

Martin Luther Kings födelsedag firas alltid med en helgdag den tredje måndagen i januari. Ledig dag. Alltså blev det tävling igen.

Härliga IEA, på med tävlingskläderna och dyk upp. Inga transporter. Bäst av allt - INGA TRANSPORTER....
Den här gången var jag dessutom så lyckligt lottad att hela gänget sov över hos en av tjejerna, alltså behövde inte jag vara där förrän strax innan det började, klockan nio. Dotterns hopp klass går alltid först och efter en liten stund, hennes flat.

Värdstallet ligger i närheten och det är ju enormt praktiskt. 
Men. Det är väldigt trångt. Mycket dåligt med plats för åskådare i det lilla ridhuset.
I vanliga fall brukar jag försöka se till att se alla tävlande i våra lag men det var omöjligt. Jag brottade mig fram så jag kunde se Dottern iallafall.
Det fanns också ett kontor där man kunde sitta och titta, men fönstren var så smutsiga att det var svårt att se något. 
Där inne satt Dottern och tittade ut och kommenterade helt apropå, "den tjejen rider riktigt bra, den bästa hittills". 
Det var en av töserna i vårt middleschool lag... Smutsiga fönster alltså. Kompisen vann sin klass förresten.

Dottern kom trea i hoppningen och vann sin flat. Hon och åtminstone fyra andra tjejer från Crossroads kvalificerade sig till första finalomgången!
Bäst av allt var att BÅDE middleschool och highschool laget vann hela tävlingen igår! 
Nu är highschool laget också kvalificerade till den första final omgången! Middleschool laget behöver vinna den sista tävlingen (nästa lördag) och då är de också på väg mot finalen.
21-22 februari är det dags.

Det är lite kaxigt att som första års lag komma och vinna båda divisionerna. Hemmalagen har ju fördel för de bör ju ha ridit alla hästarna så de vet hur de är. 
Men så är det.

Vi håller ser till att hålla 24-26 april obokade för då är det riksfinal i Wellington, Florida. 
Inte så lite kaxigt det heller...

Det allra bästa är att de, som synes, har så roligt tillsammans!

Söndag. Andra dagen i en tävlingstrilogi. Dotterns debut på högre höjder.

Söndagsmorgonen hälsade oss med underkylt regn som föll på kalla vägar. Totalt kaos. Men vi var lugna, vi skulle ju inte åka förrän vid tvåtiden. Vid det laget borde temperaturen ha gått upp med iallafall tre grader och isregnet skulle nu bara vara ösregn. 
Med andra ord. En strålande ide att då ge sig ut med hästtransport.
Jag kände mig också extra ansvarsfull när vi rullade iväg från stallet på den ishala uppfarten mot vägen. Som jag inte kom upp på. Hela tunga ekipaget gled åt sidan och baklänges. Det bara gick inte att ta sig upp på vägen. Dottern klev ur bilen och i sina vita ridbyxor halkade hon runt i ösregnet och försökte dirigera mig upp på grässträngen för att hitta lite fäste för åtminstone ett par däck.
Skam den som ger sig. Upp på vägen och iväg kom vi, fast det måste erkännas att jag kände mig lätt omskakad.
Halvvägs till Old Salem blev det skam för jag gav upp. Ringde efter ponnypappan som kom till undsättning. Jag hade kört färdigt.
Det kan ju tyckas att det här hade varit ett ypperligt tillfälle att ta sitt förnuft till fånga och vända hem. Eller hur?
Agnarna från vetet. Ponnymamma light eller the real deal... Helt knäpp eller hälsosamt förnuftig? Inga tvivel på var jag faller.

Men vi kom fram.

Dottern som har startat Kenzie en enda gång tidigare i banhoppning, på ca 0.75 m höjd skulle nu göra sin debut på ca 1.07 m. Och hon som sällan är riktigt nervös inför tävlingar, hade rejält med fjärilar i magen.

Första klassen på 0.75 m var som uppvärmning. För att se hindren och få provhoppa banan. Det var ingen omhoppning i den här så den avgjordes i grundomgången. Dottern och Kenzie vann!

Anledningen till det stora klivet uppåt i höjd är att hon ska försöka kvala in sig i finalen till Marshall and Sterling League som går av stapeln i september. Hinder höjden för juniorerna är 1.07 m. Så det är bara att köra på.

I den första 1.07 klassen spelade nerverna fula tricks med henne. Så hon vägrade ut sig.

Den andra 1.07 klassen var en kvalificerande klass för M&S, så nu gällde det! 
Den här gången hade hon ett ridspö och en massa jävlar anamma med sig in på banan. Jan sade till henne, (min översättning) ¨rid tufft och med övertygelse, men absolut inte aggressivt¨.
Så då gjorde Dottern det. 
Om ändå hon lydde mig på det viset.
Felfri runda och omhoppning på en gång. Snabbt och med tajta svängar - hoppade hon fel hinder. 
Men blev ändå tvåa!
Med 5 poäng i tabellen och 100 dollar i vinst slirade vi hem.

Det var verkligen en lyckad resa, men det riktiga beslutet hade varit att stanna hemma trots allt.
Hursomhelst, nu vet hon att hon kan rida på de höjderna och med lite finslipning hemma kanske jag kan titta på utan att hålla andan hela banan. Jag som aldrig kippat efter andan när hon rider....  

Lördag. Första dagen i en tävlingstrilogi. Mimi lär sig att tävla.

Tävlingsdag.
Upp i ottan, då kylan och mörkret gör att det krävs en viljeinsats utan dess like för att komma ur sängen.
Jaga upp Dottern, halvsovande köra till DD där de väntar med kaffe och bagel. Sedan det värsta, koppla på transporten i denna eländiga kyla och mörker.
Ja, det är vad som skiljer agnarna från vetet när det gäller ponnymammaskapet. Vilken nivå på galenskapen man har nått. Och jag är där. Definitivt och oåterkalleligen.

Tänk er nu min förvirring när jag fick mina order från Jan. 
"Var snäll och släpp av Dottern på Old Salem senast halv nio."
Jag visste knappt vad jag skulle göra med mig själv på morgonen. En djup ryggmärgsreflex ville ta storbilen och åka för att koppla på en transport. 
Vilken som helst, bara jag fick göra det. Fingrarna behövde få värka av kylan och jag behövde få bränna tungan på hett kaffe.

Men idag var speciell, för Dottern skulle tävla Mimi, den sötaste ponnyn. Lill-tjejen som äger Mimi är inte riktigt redo att tävla henne själv ännu, utan rider Fancy Feet ett tag till. Mimi, som är helt grön behöver däremot tävla en hel del så att hon är erfaren och fylld av goda upplevelser när det är dags för Lill-tjejen att ta över. Så Dottern var lite av en tävlingsryttare till uthyrning och ägarna till ponnyn tog hand om allt det praktiska. 
Halleluja sa jag. Win win. Ponny får erfarenhet och Dottern får ännu mera tävlingserfarenhet utan att det kostar oss en cent. Och win. Jag fick sova 'länge' (en definitionsfråga iochförsig).

Det var första gången på tävlingsbanan för Mimi. Och med allt ståhej runt omkring var det dubbelt imponerande hur bra det gick för henne! 
Dottern startade henne i en division som heter 'Two foot schooling hunter'. Det betyder att hindren är ca 70 cm höga. Många som tävlar i den divisionen gör det som uppvärmning för högre divisioner, för att skola in en grön häst eller om du har en erfaren häst och en grön ryttare. Det är rätt skoj att se för du får se alla möjliga kombinationer av häst och ryttare.

Tre lyckliga tjejer! Ryttare, ponny och ägare.

Två jättefina hopprundor belönades med en andraplats och en tredjeplats. Tredjeplatsen hände sig för att Mimi överraskade Dottern med sitt stora steg och tog fem språng mellan två hinder istället för sex. Inte bra. Då halkar man ner i placeringarna. Sedan fick hon en tredjeplacering i flatklassen. 
Det slutade med en kombinerad andraplats (Reserve Champion) i hela divisionen!!

Hunt seat. Förklaring till tävlingsformen.

Dottern stannade kvar för att värma upp Fancy Feet för Lill-tjejen. Och jag åkte gladeligen hem efter en rekordkort tävlingsdag.

Lill-tjejen och en väl inpackad Fancy.
Det är inte roligt att vara en nyklippt ponny
när det är närmare 15 minus.

Snacksaliga och inbundna hästar.

Kenzie bara babblar. Hon är lite nervös. Cohiba är avundsjuk på Red. Rainbeau är också väldigt pratsjuk. Och till min stora glädje så tycker Sunny om mig. Han som är mitt massageobjekt.

Det berättade Bernadette för mig, helt apropå, häromdagen. Hon kan kommunicera med hästarna. Iallafall de hästarna som är villiga, för tydligen är det så med hästarna som med oss människor, ibland kanske man inte riktigt känner för att dela med sig. 

Bernadette ber Fonzie om tillåtelse att
känna av hans energi.

Gamla Fonzie var lite öm på korsryggen
den här dagen.

Bernadette berättade att hon 'hör' dem i bilder, i deras energi - hon får en känsla av vad de vill ha kommunicerat eller i ord, ungefär som en tanke som dyker upp hos henne. 

Fonzie hade inte mycket att ge i fråga om klara besked, han var iallafall mycket irriterad och inte riktigt sig själv. Men gubben är gammal, närmare trettio år, och då börjar nog kylan kännas av i de gamla benen. 

Efter att hon hade frågat honom om lov att känna av hans energi så varnade hon mig. Hon sa att när hon jobbar med energi så går energin in genom henne och hennes kropp gör sig av med den genom att hon rapar. Just det. Rapar. 

Hmmm ok, tänkte jag, men jag är öppen för allt. Inget är omöjligt i min värld. Mycket riktigt, när hon började känna längs med hans rygg rad så satte det igång. Ett konstant rapande. Märkligt. Men intressant.  

Jag vet att många tycker att det bara är bluff och båg det här. Nog håller jag med om att det finns sådana som skor sig på andra människors övertygelse och fejkar en sådan gåva. Jag däremot har svårt att tänka mig att det INTE är möjligt. Vi använder så liten del av vår hjärnkapacitet i vårt liv, så jag ser det som helt naturligt att några av oss har begåvats med möjligheten att komma in på en annan frekvens. En frekvens där det existerar mer än vad som är synligt och hörbart för den stora massan.   

Jag tycker att det låter spännande att kunna kommunicera utan ord med andra varelser, men Bernadette berättade att det kan vara fruktansvärt jobbigt om man låter andras energi ta fäste i sig. Det krävs övning för det som med allt annat.

Nu väntar jag på att hon tar sig ett snack med min PITA (pain-in-the-ass) märr.

De 'riktiga' tonåren.

När vädret blir riktigt risigt, då stängs skolorna. Igår var det en sådan dag. Underkylt regn landade som is. Snart var världen täckt av ett tunt islager.

Det är inte rimfrost på träden
i backen utan is. Vägen och
stallplanen var också täckta
av is. Slirigt....

Det passade enormt bra att jag inte åkte till stallet utan stannade hemma. En vattenledning på vinden (i stallet) frös och brast. Hela vinden var en våt sörja eftersom det hände under natten. 

Nelson, en av stallskötarna, blev hjälten i dramat. Han borrade helt sonika ett par hål i golvet. Handlingskraftigt och bra. Fast då blev det ju blött nere i stallet istället. 

Sa jag att jag tog ett bra beslut när jag stannade hemma?

Imorgon kliver min kära Dotter in i, som hon själv säger, de riktiga tonåren. Då fyller hon femton år. Hur gick det till?

Hon är en tuff en som ser ordet 'nej' som uppmaning till debatt. På något vis vinner hon nästan jämt. Och vi, föräldrarna, står där än en gång och undrar hur det gick till. Hon vet att hon inte kommer långt med gnäll, bråk eller tjat. Det är sannerligen en gåva hon har och samtidigt som jag blir galen på henne pga just det - beundrar jag henne väldigt.

Men hon jobbar hårt i skolan och i stallet. Hon började jobba för lektioner när hon var elva år och har på så vis vunnit respekt hos sina tränare.

Det är med en liten släng avundsjuka jag beundrar hennes talang i ridningen, men följer självklart med spänning och stolthet hennes utveckling. 

Den tjejen har en drive som heter duga.

Hon är en rolig tjej med en stor portion humor, och när vi inte är upptagna av att vara mor och tonårsdotter så har vi riktigt roligt tillsammans.

Det är inte bara hästar....
På kanotpaddling i Everglades
julen 2013.

Nu ska jag ändra i min profil, för efter imorgon stämmer inte hennes ålder och Harvey bor i Florida. Marsvinet, ja det är inte i frysen något mera. Gudskelov.

  Läs här om hur jag blev Ponnymamma!

PS. 
Jag vill klargöra lite. Det kändes inte helt rätt när jag läste igenom vad jag skrev igår.
Vilken frisk tonåring vill acceptera ett 'nej' när det gäller något de vill ha/göra? Det är sant. Men vad jag inte skrev var om sättet hon löser de små fartguppen som ett 'nej' utgör. Med en fantastisk energi och positiv strategi lyckas hon oftast få iallafall mig att tvivla på varför jag tog det negativa beslutet till att börja med. 
Fördelar läggs fram, sunt förnuft åberopas och stor envishet används. 
Det bästa är att när det för ovanlighetens skull inte blir som hon hade tänkt, då rycker hon på axlarna och går vidare mot nästa fartgupp.
Vi, som utgör fartguppen i hennes liv, står kvar, utmattade, lätt förvirrade och har helt glömt vad det var vi egentligen ville.
Ponnypappans levebröd utgår bland annat från att vara i tuffa diskussioner med stora företag. Förra året kom han hem från en resa mitt i en het debatt mellan mig och Dottern. Jag skickade in honom i lejonkulan och väntade med spänning. Efter en stund kom han ner och sa med en suck, "she has a point....". Jag kunde inte annat än att skratta. Det här var något som han och jag hade diskuterat innan och vi var på samma linje. Trodde jag. 

Men men. She had a point.

Kommer ni ihåg ryktningen?

Är det någon som ryktar hästarna nuförtiden?

Jag gör det väldigt sällan. Tänk, det var ett av budorden i stallet när jag växte upp. Hästarna skulle banne mig ryktas. Stövet skulle skifta i ljusgrått eller helst vara vitt. Använde man en sådan här skrapa (nedan) då var det sport att knacka ner stövet i stallgången i form av hästens namn. Använde man en oval skrapa så var det frågan om hur många stöv ovaler en plikttrogen skötare kunde producera. För vi visste sanningen. Rikligt och vitt stöv visade hur ren hästen var, alltså hade den flitiga skötare. Och alla ville vara duktiga.
Det gick inte att gömma sig från så påtagliga bevis på skötarkvaliten.

Har jag nämnt hur kallt det är i stallet??
Just det. Och idag när jag skulle rida bråkstaken var jag djupfrusen redan när jag började borsta henne. Då slog det mig att om jag ryktar henne på det gamla goda sättet, då blir jag varm och hennes blodcirkulation borde gå igång. 
Hon har inte lärt sig att hästarna tycker om den massage som de långa, svepande och lugnande ryktrörelserna ger. Inte alls. Tjuriga märr. Men det fick hon stå ut med.

Så snart jag började gno på henne kom jag ihåg nyttan ryktningen har för mig också. Mina axlar är stela som vattenslangar i ett vinterstall. Det var segt och smärtsamt. Mycket sorgligt. 

Att rykta fungerade som sjukgymnastik för mig för flera år sedan. Vi hade precis köpt Milla. Strax innan det, hade mina tre hundar tillsammans bestämt sig för att jaga in den kaxiga lilla terriern Albert på hans tomt. Det var synergi som bäst. Tre hundar som med kraften av minst fem drog iväg efter Albert. Och jag seglade efter. Men då var min vänstra axel kvaddad redan. Veckor av sjukgymnastik följde. Men jag blev inte riktigt bra förrän jag började rykta Milla varje dag.

Och hur vet jag att hunden heter Albert kan man undra? Jo, för ägaren stod på trappan och ropade på honom medan Albert sprang runt på gatan och eggade upp mina hundar. Han visade inte en tillstymmelse av intresse att gå och hämta sin hund. Ett par veckor senare var elslingan nergrävd och Alberts försök att springa ut på gatan belönades med en rejäl stöt.

Nuförtiden dammsugs hästarna.

Regnbåge och isläggning.

Det desperata telefonsamtalet från det kalla stallet kom halv sex. 
Jag hade tydligen missat det tidigare samtalet OCH meddelandet på voicemail. Dottern ville hem. NU. Hon var färdig och det var kallt.

Så jag åkte direkt. Ville ju inte att lilla pärlan skulle frysa.
När jag kom dit var stallet stendött. Tyst. Bara en lampa tänd. Ingen i sadelkammaren. Men jag hörde röster. Från baksidan där de hästarna som går ute på natten håller till. Sjungande röster, det var visst menat att vara en av Taylor Swifts senaste. Mycket kan hon, Dottern, men att sjunga är ju inte en av hennes talanger.
Därute var de, Dottern och två kompisar, skrålandes i kylan. 
Det är säkert många hästar som kommer att ha mardrömmar i natt.

Usch vad stallet är extrakallt när kvicksilvret sjunker. Toaletterna och sadelkammaren är något uppvärmda, för övrigt är det som att vara ute fast man är inne. Det är inte ens vindstilla. När dörrarna står öppna är det som en vindtunnel därinne. När dörrarna är stängda är det ändå halv kuling i stallgången. Låt mig bara säga att bygget är definitivt välventilerat.
När jag kom dit på morgonen fanns det inte så mycket att göra. Jag ledde tre hästar som inte kunde ridas av olika orsaker, min vän Sunny en av dem. Han tyckte att det kändes helt ok att skutta runt och småstegra sig, behövde väl kolla att höften höll. Den höll. 
Men sedan gick jag hem. Ingen bra dag för småpyssel runt stallet.

I det här vädret kändes det extra skönt att planera lite inför vinterlovet som delvis ska firas i FLORIDA. Dottern ska få rida hos en av Jans vänner som gärna tar emot lite extra rid- och eventuellt tävlingshjälp. 
Självklart ska vi besöka Harvey! 

Regnbåge och isläggning på samma gång!

Facebook, Maroon Five och IEA.

Ni vet hur det är. 
Ingenting är sant förrän det är verifierat på facebook med ett stort antal 'gillar'. Och helst ett fotografi för att illustrera sanningen. 
En ny sång kan bara inte räknas som bra om den inte har spelats åtminstone tre gånger under vägen till stallet. Då ingår det tjugo minuter i bilen och en del flippande mellan radiostationerna. Det bästa är om den spelas parallellt på två olika stationer.

Iallafall finns det vissa hållpunkter som vi söker i livet, detta för att lättare kunna förstå vad som händer runt oss, och det utan att använda för stort energislukande tankearbete.

IEA laget kan nu pusta ut. De nya IEA lagjackorna har äntligen blivit levererade! Alltså har vi därmed, likt en nyhet på facebook eller en Maroon Five sång på radion, verifierat att vi är ett lag. Och banne mig, ett lag att räkna med. 

Sprillans nya. Vik ränderna är fortfarande synliga. 

Ellie kom igår. Det är en hel del hästar som kommer och går, och ofta hinner jag inte med i svängarna. Det är en hel del hästar i cirkulation. Jan letar hästar till specifika personer och då finns det en lista med kriterier som hästen måste möta, och hon letar efter lämpliga ridskolehästar. Då är nyckelorden 'billig och bra'.
Ellie är en Irish sporthorse. Hon är enligt hörsägen riktigt fin, kan tydligen gå 3 foot hunter och har det bästa temperamentet. Men först måste den tjocka torkade leran bort och hon behöver definitivt klippas. Hon stod på ett lerigt fält när hon hämtades och har inte jobbat på en väldigt lång tid. Men hon har de största öronen och de mildaste, snällaste ögon jag sett på en häst.
Tänk så godmodigt de här hästarna låter sig fraktas runt. 

Ellie.

Två som inte kommer att fraktas någonstans är våra vänner Peaches och Priscilla. Idag snöade det på dem. Men de två raggiga bestarna bryr sig inte om något så oväsentligt som väder bara lunchen kommer när den ska.

Priscilla.

Peaches.

Jag och Milla hade hopplektion idag. Fokuset låg på att länga och korta henne. Har man bara värmt upp henne ordentligt och fått upp ångan så är hon väldigt justerbar. För hur tjurig och full av åsikter hon är, kan hon också vara väldigt lyhörd och känslig.

Jag grejade lite med Sunny också. Jag försöker få in känslan för craniosacral therapy på honom, jag lärde mig det på människor när jag gick i akupunkturskolan. En sagolik metod. Vi hade jättefin kontakt i en lång stund, men så började han helt plötsligt slänga runt med huvudet och rätt så aggressivt bita sig i frambenet, rätt högt uppe (kommer inte ihåg muskelnamnet just nu- på något språk). 

Jag började väldigt försiktigt massera, eller egentligen bara hålla och värma området. En vibration, först svag, letade sig fram till min hand och sedan växte den. Det kändes som hela muskeln vibrerade. Sunny klippte med öronen och stod blickstilla. Så kom den. Gäspningen. Som aldrig ville sluta. 

Jaha, då var vi färdiga. 

Dessa otroliga hästar.

Väderfixerad. Och tacksam.

En inte direkt hästrelaterad bild, förutom att vägen leder fram till Crossroads förstås. 

Igår.

Precis samma ställe fast i juni.

Ja. Jag är väder- och årstidsfixerad just nu. Det kan inte hjälpas. Men jag är tacksam för att isen inte har slagit till. Ännu. Det går fortfarande att ge sig ut i skogen. Jag lät Paddy sätta "snö-sulor" på Milla, så det kommer definitivt inte att komma några större mängder snö i år... 

Jag ber så mycket om ursäkt till att skidåkarfanatiker.

Milla, min pärla, bockade och hoppade runt inne i ridhuset idag. Typiskt vintertjafs från hennes sida. Jag försöker att låtsas att det inte kan ha att göra med att hon känner sig stel och kanske har lite ont innan hon är helt uppvärmd. Vi som rider henne är närmast roade av det, men jag tänker på lilltösen som kommer och tar sina lektioner på henne. Då får hon inte bråka så. Jan får kanske be Dottern eller någon rida Milla innan lektionen så hon är uppvärmd och galopperad.

Imorgon bitti kommer de välsignade gula bussarna!

Då kör vi!

Gott Nytt År allihopa!

Jag checkade ut helt idag, på den första dagen av 2015.
Har ledigt och slappar. Jag har en känsla av att så snart året drar igång så är det färdigslappat. Inga fler pyjamasdagar på horisonten.

Däremot hoppas jag på shortsdagar i februari. Florida lockar med ett Harvey-besök och ett skrivprojekt jag hoppas stort på.
En klok vän sa till mig att om man uttalar även osäkra planer och förhoppningar så finns det en stor chans att de faktiskt går i lås. Så jag ska sluta vara blygsam och istället hänga ut allt vad jag har. Det kan ju bara bli 'nej' i slutänden. 
Universum lyssnar. Hoppas jag.

Sedan fortsätter IEA-tävlingarna om ett par veckor. Vi har två tävlingar kvar och vi hoppas naturligtvis på att lagen ska gå vidare. Vi har fyra tjejer som bara behöver ett par poäng till för att kvalificera sig individuellt till första final omgången. Det blir spännande!

Jans mål för Dottern och Kenzie är i år att ta sig till Marshall and Sterlings Children's Jumper final som går på sensommaren. Då är hindren 1.06 meter. En bra bit högre än vad hon är van vid från Hunt Seat Equitation. Men det är inga problem.

Det är bara att tuta och köra. Och imorgon klättrar jag ur pyjamasen.