Ett par olika snö-oväder har satt effektivt stopp för min tid i stallet. Däremot har jag spenderat en ansenlig tid i skidstugan vid Thunder Ridge, vår lokala slalombacke. Sonen fick definitivt ordentligt av min tid de senaste dagarna.
Men idag, efter att glatt ha vinkat iväg de rara på morgonen, åkte jag till stallet. Jag hjälpte Jan med lite lagomt småplock, naturligtvis det som kunde utföras i uppvärmda utrymmen, och undvek noga 'to-do' listan. Den toppades med att skura vattenhinkar och det var inte det minsta intressant i kylan.
Milla var helt klart inte sig själv när jag borstade henne Hon var väldigt orolig, trampade runt och stod och tittade in mot den tomma delen av stallet.
Märkligt tyckte jag. Ändå tills jag hörde bräkandet.
Det var geten Milla hade hört, eller mest troligen känt lukten av. Jan kom förbi och berättade att nu vägrade hon att gå ut. Hon fick komma in under stormen och tyckte nog att det var bra mysigt inne i stallet så nu stenvägrade hon att gå ut ur stallet.
Milla var relativt nöjd efter att hon fick gå fram och hälsa på get-kompisen.
Sedan gick vi in i ridhuset och då var det dags igen. Redan upprörd av att hitta en get i stallet, var Milla tvungen att gå uppblåst på tårna för det hade blåst in snö här och där.
Det måste ha sett hemskt otäckt ut. Och vi vet ju hur det är. När blicken faller på snöfläcken från en annan vinkel då är det ett helt nytt problem. Minst lika farligt.
Men för övrigt var märren helt ok. Problemet med hennes skuttande, bakutsparkande och bockande vid galoppfattningarna har vi löst nu verkar det som. Och det på ett ganska speciellt sätt. Det gäller bara att vara öppen för det oväntade.
Nedräkningen kan börja nu. Om två veckor åker vi till Florida!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar