Helgen gick i blått. Rosetter och stelfrusna tår.

Vår familjehelg på skidor i Catskills blev lite modifierad. Vi bytte ut Dottern för en av Sonens kompisar, Jans ena kille.
Men vem kunde ana att det var ett sådant problem att ta en grabb i fosterbarns systemet på en helgtripp? Inte jag och Jan iallafall. Tidigare har det inte varit några problem men helt plötsligt den här gången slog de på bromsarna.
Jag antar att socialnämnden som nu har yttersta ansvaret för honom, var rädda för att något skulle hända honom. Man blir ju trött. Grabben kan lätt bryta benet om han halkar på is på väg till skolbussen. Eller i vår lokala skidbacke som han mer eller mindre bor i. Eller ramla av när han rider. Eller....
Nå, efter många om och men blev det bestämt att han fick följa med oss. Typ femton minuter innan vi skulle åka.
Må adoptionen gå igenom snart. 
Läs om en fantastisk familj.

Dottern stannade kvar hos en kompis därför att förra helgens, och årets sista, IEA-tävling blev flyttad till igår. Tösen behövdes för laget och ärligt talat, att släpa iväg en protesterande 15-åring när hon kunde tävla istället, är närapå hälsovådligt och inte roligt för någon inblandad. Och när vi tog vår första värmepaus i fikastugan på toppen av Belleayre, då plingade det till i telefonen och det här kortet anlände!

Finaste färgen.

En stund senare hade hon tävlat färdigt i sina två klasser och hade nu två blå rosetter att ta hem!
High school laget kom tvåa och middle school laget kom fyra i hela tävlingen. High school laget och åtta av tjejerna (individuellt) har tillräckligt många poäng för att kvalificera sig till första finalomgången. Den tjugoförsta och tjugoandra februari är det dags. Vilket betyder att vi kommer att kapa av ett par dagar på vår Floridaresa, för vi behöver ratta hem lite tidigare så vi kan frysa i dagarna två i Gardnertowns ridhus. 

Och äntligen samarbetade vädret. Någorlunda iallafall, för herreje vad kallt det var igår. På sätt och vis var jag glad att jag missade tävlingen, för att hänga i ett ridhus en hel dag när det är runt -15C ute är inte kul. Men å andra sidan, att sitta stilla i skidliftar i -20C och snålblåst är inget för veklingar heller. De små värmepaketen som ska hålla stelfrusna tår vid liv var döda, hur mycket vi än skakade och vek dem hände inget. Då var det bara hederligt vickande på tårna som gällde. Hand värmarna däremot var som sända från himlen. Jag kände mig som Katniss i Hunger Games när hon fick sina kapslar från Haymitch, då jag hittade mina bortglömda "grabbers", som de heter, i jackfickan.

Solen kommer upp i Catskills.

Från toppen av Belleayre.

Det var igår.
Idag är jag sambandscentral i skidstugan.
Vi väntar ett nytt snöoväder i eftermiddag, då är det bara att inse att det här blir ännu en fyradagars vecka för ungarna. Sedan jullovet har de inte gått en enda hel vecka i skolan.
Vi styr hemåt i tid så att vi hinner innan snön gör motorvägen slirig och alla medtrafikanter till långsamt framglidande snöslaskmissiler.