En annan sorts familjebildning.

När de fyra systrarna kom hade de med sig sina kläder, nedslängda i sopsäckar. Jag har förstått att det inte alls är ett ovanligt sätt på hur fosterbarnen flyttas mellan familjerna. Jag får en klump i bröstet när jag tänker på det. Är det så de värderas? En kugge i hjulet, en del av systemet och kläderna i en sopsäck.

De var mellan fyra och nio (tror jag) år.

Deras två bröder, en yngre och en äldre, var redan på plats. De hade kommit till Jan och ridskolan ett och ett halvt år innan. Syskonskaran hade alltså varit splittrad ett bra tag. 

Situationen de kom från var fylld av droger. Den biologiska mamman var inne i ett djupt heroin beroende och till slut sprack bubblan, polisen gjorde en razzia i hennes bostad och fann de sex barnen där. De sociala myndigheterna tillkallades och ut marscherade sex barn i natten, ja den yngsta var nog tvungen att bäras ut, han hade nog inte börjat marschera ännu. Fast nu vid den digra åldern av tre år, så marscheras det en hel del och alla vet vem som styr i det gänget.  

Varför syskonen splittrades och hur det bestämdes vilka som skulle skickas var, det vet jag inte. Men när de fyra flickorna behövde ett nytt hem, då tvekade inte Jan. 

Med en sällan skådad generositet välkomnade hon systrarna att ansluta sig till deras två bröder och en bonusbror, en äldre pojke som också behövde ett stabilt hem att växa upp i.

Fem hundar och sju barn. En ridskola full med hästar. Jag misstänker att Jan inte hänger på facebook i onödan. Eller inte alls för att vara exakt.

Det är gott att veta att de sju blir kvar där i sin nya familj och sopsäckarna, de är bortslängda för länge sedan.