Läder göranden.

Måndag. Tyst i stallet. Den lediga dagen i hästvärlden här. Men. Hästarna behöver ju fortfarande äta och släppas ut så Sherpa och Nelson var där. Hovarna kan verkas även på en måndag alltså jobbade även hovslagaren. Gamla, vita Lulu behövde veterinären, då tog Jan ledigt från att vara ledig och hängde också i stallet. Med Jan kommer alltid fem hundar. De två franska bulldoggarna jagade varsin boll, lika stora som dem själva, under ett himla liv. Deras tilltryckta nosar bidrar med intressanta ljudeffekter. Mastiffen skällde ut mig som vanligt. Inte så tyst med andra ord.

I somras grävde jag fram en stor låda fylld med hela träns, nosgrimmor, tyglar, martingaler, grimmor mm mm. Det som var trasigt eller för mögligt slängde jag. Resten ville Jan ta ner och gå igenom. Nu har allt läder legat till sig ordentligt så det var dags för mig att börja gräva i högen. Allt ska sorteras, rengöras och läggas i en annan sadelkammare. Antagligen tills det är dags att rengöra och flytta allt igen. 
Idag hade jag kommit fram till huvudlagen, med eller utan nosgrimmor. Jag gjorde ren ett stort knippe huvudlag, ungefär så många jag kunde trä upp på min ena arm. Tio? Femton?
Med Rob Thomas/Matchbox Twenty i öronen går allt. 

Jag tycker om doften av läder, det är en jordnära trygg doft. Det var en skön känsla att förvandla de mögliga, stela huvudlagen till bruna, glänsande och något mjukare. 

För några år sedan kom veterinären och sadelprovaren gemensamt fram till att min sadel klämde Millas bogblad och det var minsann inte konstigt att hon hade ont både här och där. Och naturligtvis fanns inte den perfekta sadeln i min budget som i princip var sprängd redan innan jag åkte till affären för att börja den plågsamma sadelköps processen.
Jag skakar alltid medlidsamt på huvudet när något nämner sadelköp. Vad hemskt det är!

Till slut hittade jag vinnar sadeln, en Henry de Rivel, mörkt brun och gudomligt bekväm och passade MillaShillings inte så finlämmade bogparti. Och, påpekade jag till Ponnypappan i ett bakvänt försök att muntra upp honom inför kreditkortsräkningens uppdykande, min sadel kostade lika mycket som skinnsoffan vi just hade köpt. 
Ojdå. Det blev så fel. Kilopriset på lädret i min sadel var visst lite högre än på det i soffan. 

Här borde jag ha satt in ett kort på sadel och/eller soffa,
för att liksom hålla mig till ämnet.
Men det är ju olidligt tråkigt. Här är istället en orelaterad
illustration av tjejerna, barbacka på MillaShilling.