Ridhus vett och etikett. Eller inte.

Typisk söndag. Så många planer, så mycket som behöver göras och så lite som blev gjort.

Milla blev provriden av tösabiten som möjligtvis ska bli hennes helgryttare. Dottern var där och dirigerade lite så att märren visade sig från sin bästa sida. Hon har ju åsikter den där. 
Det lät som om hon (Milla) hade uppfört sig, jag får rapport av Jan imorgon. 
Jag måste säga att det kniper lite i snåltarmen, jag vill inte alls dela med mig av min lilla häst. Så var det sagt. 
Fast faktum är att så länge MegaMillion vinsten uteblir får vi vara kreativa i tänkandet. 

Sonen lärde sig att rida på Milla.
De vann några fina rosetter i en walk/trot
division.
Nu kanske hon får ge en till liten en den
glädjen?
Ja, jag försöker.... 

Jag stack in näsan i stallet i fem minuter när jag hämtade Dottern och kaoset som råder där mitt på söndagen är helt utmattande. Vintern är värst då alla ska samsas i ridhuset och det står hästar överallt som är i någon fas av iordninggörande. Oftast pågår det ett par olika lektioner i ridhuset, samtidigt. Plus de som rider på egen hand. 
Passera på vänster sida, eller ja - hålla till höger, låter fint i teorin. Om någon hoppar så skrittar vi längs väggarna på spåret, om ingen hoppar så skrittar vi på insidan, naturligtvis tar vi extra hänsyn till nybörjarna och eftersom de har oftast inte har koll på någon av de tre ovannämnda reglerna så råder det en (vänligt sinnad) anarki i ridhuset. 
Det krävs is i magen.  
Söndag eftermiddag då stallet är utrymt runt klockan tre är perfekt för min del. 

Förresten, helt oapropå, att rida utan lektion eller utan att hoppa kallas: 'hack' här. 
'Can you hack Milla for me today?' Låter lustigt.

Florida funderingar.

Jojo. Det går bra att se kaxig ut när bussen
till Florida går snart.

En säker gissning är att det blir dags om ett par veckor. Då får han en ny liten flicka att lära upp och en ny Ponnymamma att charma. Det blir oerhört sorgligt att vinka hejdå, men vi kommer ändå att glädjas åt hur den bästa möjliga lösningen uppenbarade sig. 

Fortsättning följer.

Två goda vänner packar nog för fullt just nu, för imorgon lastar de sina egna och sina kunders hästar och drar ner till Wellington i Florida. Där de likt 'snow birds' ska bo under vintern. 

Med tjocka mysfleecen på och en kopp hett te i handen, delar jag gärna med mig av min avundsjuka, jag vill för allt i världen inte sitta här och sura alldeles ensam. Så följ gärna Karin Persson i Welliworld...

Sju års erfarenhet har lärt mig att södra Florida helt klart är bäst på vintern.

Allvarligt talat. Det tog bara en vinter att inse den sanningen.

 

Happy Thanksgiving!

Idag är det Thanksgiving Day. Och imorgon 'Black Friday', årets största shopping dag som ibland tjuvstartar redan på Thanksgiving Day. Sedan är den helgade shoppingsäsongen i full fart.
Men nog är kontrasterna stora, först sitter vi och är tacksamma för allt vi har, under tiden vi stoppar oss fulla med kalkon (inte min favorit) och allehanda desserter (definitivt min favorit) för att sedan ge oss ut och slåss med massorna om ännu mera konsumtionsgods. Och ibland är det riktiga slagsmål och folk blir nertrampade i affärerna. Helt galet.
Tacka vet jag Amazon!

I vanliga fall samlas vi i stugan i Catskills. Svärföräldrarna kommer flygandes från Florida och svägerskan med familj kommer körandes från Queens. Men snöovädret igår satte stopp för alla sådana planer. Det hade varit helt vanvettigt att ge sig ut på en tvåtimmars resa i det vädret. 
Så idag kommer de alla hit. Huset är lagom städat och vi alla hjälps åt att laga mat. Jag hackar och skivar, det är vad min matlagningskunskap och mitt intresse tillåter. Förutom det, så provsmakar jag vinet och kommer med glada tillrop.

Naturligtvis är jag tacksam för familjen och dess goda hälsa, fina vänner både här och där, samt det senaste tillskottet till vår familj, Toby - poolhus katten som adopterade oss i juni.

Toby, nyfångad. Ca 6 veckor gammal.
Vi hade inte en chans. Han valde oss.

Ja, det är viktiga saker. Hälsa och vänner. Och igår träffade jag en vän som jag ser alltför sällan och hon hade med sig en guldgruva i en röd kasse. 
Kan man vara annat än tacksam? 

Hallelujah!!!

Idag får hästarna vila. Igår var vi där som vanligt. Dottern hade sovit över hos en kompis och kom dit tidigt. När jag äntligen slirade in på stallplanen (Volvo är bäst!) möttes jag av Jans hovslagare som berättade att det var nog bäst att jag inte såg Dotterns lektion på Kenzie. Det var ett par snäva svängar inblandat som de två hade klarat galant. Han förstår inte att jag är aldrig nervös när hon rider. 
Kanske för att jag rider själv och för att jag vet vilken kapacitet hon har? Visst ramlar hon av ibland och lyckligtvis har det bara blivit leriga kläder och blåmärken av det.
Jag lägger till ett 'peppar peppar' för säkerhets skull....

Som vanligt lyckades vi vara de sista i stallet under ett snöoväder. Det är så tyst och fridfullt och snön som faller dämpar alla vanliga ljud utifrån. Väldigt mysigt. Ända tills vi öppnade dörren och såg HUR mycket snö som hade fallit under tiden. Hoppsan! Vägarna var bedrövliga, snön föll fortare än vad de få plogbilarna hann knuffa undan. 
Snabbt fick jag fundera ut en väg att komma hem genom att undvika så många backar och småvägar som möjligt. 
Is i magen och lätt fot på gasen fixar det mesta i det läget. 

Ge och ta.

Milla är perfekt. 
Hon är inte av finaste tävlingsmaterial, men kan en häst lära små barn att rida, 'drag a cow to death' - i teorin alltså, röja runt en hemmagjord hunterderby bana, faktiskt inte göra bort sig helt på bortatävlingar, få mig att le varje dag och gäspa stort när jag håller fram tränset - då måste jag framhålla att hon är enastående. På sitt sätt.

På Jans önskelista för ridklubben står det: 2 stycken Milla för ridklubben. En häst som kan ta en ryttare från nybörjarstadiet till åtminstone 2'6". Och när du kan rida såpass bra är det mycket möjligt att draken i henne vaknar och det är bara roligt.

Nu verkar det som vi kan kombinera Dotterns passion för banhoppning med Millas goda temperament för nybörjare. Här fungerar det så att om man vill tävla en häst mer än någon enstaka gång, då hyr man den. Då får man första tjing på den så att säga. 
Nu sitter vi i den situationen med Dottern och Kenzie. Och eftersom Jan har en liten rid elev som har kommit till ett stadium i sin ridning där det inte finns någon ridskolehäst som riktigt fungerar för henne och Milla är, som sagt, perfekt, då är tanken att den flickan får rida Milla på helgerna när hon är där. Det blir något slags uthyrningsarrangemang där vi byter ridtid på Milla mot ridtid på Kenzie. Enkelt sett. 

Det känns som en bra lösning eftersom jag har svårt att rida på helgerna och Dotterns lista på whiteborden är lång och sedan ska Harvey och Milla läggas till på slutet. 
Och Sherpa får sadla henne hur mycket han vill....
Vi får se om detaljerna fungerar.  

Idag hälsade vi på Sachi!! Jag har inte fått gå dit sedan förra måndagen pga sjuka valpar i kenneln. Inte Sachis tjockisar, men förståeligt vill de begränsa springet där när de har sjuka kullar. 
Valparna är nu fyra veckor gamla och gudomligt söta!

Sachi parkerade sig i knät på mig. Eller hemskt nära.
Lilla labben...

Viola försökte sig på en 'selfie', men blev avbruten hela
tiden av valpen som stirrade tillbaka henne.

Stadsbesök.

Vakten i 445 Park Avenue hann före mig. Innan jag hann öppna munnen så konstaterade han, "Swedish Consulate". Och det utan ett frågetecken hängande i luften.
Imponerad och förvånad frågade jag hur han visste det så säkert.
"You look so relaxed".
Hmmm. Vad nu det betydde? Bonnig i jämförelse med stadsborna? Eller helt enkelt super cool? Jag har ju mina misstankar.

Jag hämtade mitt och Sonens nya pass. Konstaterade med lättnad att ingen av oss såg helt galen ut. Det kommer att fungera i fem år. Då är han 16 år och jag skrynkligare. 

För att fortsatta på det svenska temat, besökte jag Svenska Kyrkan på 48:e gatan för allra första gången. Kaffe och kyrkbakt svensk kanelbulle till lunch fick det bli.
Kanelbullar. De symboliserar allt som är hemma. Som utflyttad kommer jag bara ihåg det som är fint med Sverige. Soliga somrar. Gnistrande vita vintrar med knarrande snö. Alltid fest. Den perfekta sjukvården. Fantastiska skolor. Lösgodis och ostbågar.
Aldrig grådagar med överfyllda ICA-kassar. Strilande kallt november regn. Vad är det?
Kanelbullarna. De är hemma, mammas bullburk, värme, glädje och så så så väldigt goda.

Tillbaka ute på 5th Ave hittade jag en liten en. Kanske 2 år. Han satt i en vagn och sov. Alldeles ensam. Det går ju inte. Inte alls. 
Men då såg jag vem jag insåg snabbt måste ha varit den tanklösa pappan. Han var fullt upptagen att ta kort på en flicka framför ett skyltfönster. Sådär 10 meter bort. Med ryggen åt lillen. Mitt i New York.
När jag hade stått där en kort stund insåg jag att vi var några stycken som höll koll på vagnen. Jag är rätt säker på att pappan, antar jag att det var, inte hade bett någon om hjälp. 
Men där stod vi och vaktade grabben tills pappan hade tagit det perfekta kortet.

Oplanerat är oftast bäst.

Det här skulle bli vår tävlingslediga helg. Det höll fint tills igår eftermiddag mitt i krattningsprojektet då Jan textade och undrade om Dottern kunde rida ett par klasser i jumpers på Kenzie.
Alla goda föresatser var borta som fisen i dimman och jag sa, ¨naturligtvis¨.

Idag, på väg till Old Salem, insåg jag och tjejerna att det var lite hastigt påkommet att dra iväg på en rätt så stor tävling när Dottern ridit Kenzie i exakt en vecka och kompisen hade ridit vackra Lacey i, tjaaa, 9 dagar eller så.
Men vafan. Det är bara att köra på.

Jumpers. Banhoppning. Det kan jag. Raka rör. Riv inte. Stanna inte. Trilla inte av. Och rid fort som faen.
De skulle rida tre klasser var i lägsta höjden. Sedan började förvirringen. 
Allvarligt talat, hur svårt är det att köra en klass åt gången? 
Open card, fantastiskt. Då säger man till personen i insläppet vilken klass just den här rundan hör hemma i. Så en ryttare kan rida alla sina tre klasser i ett enda svep.
Allt jag visste var att mitt liv hängde på att jag filmade alla tre rundorna. Ögonen var klistrade på insläppet så att jag inte missade henne. 

Det är fart på Kenzie, absolut inte fungerande i huntersammanhang men perfekt i jumpers. Hon blir stark, men hon går. Hon är väldigt bra att lära sig på, hon är förlåtande om ryttaren gör fel och vill helst bara bli lämnad i fred. Kenzie vet vad hon gör och speciellt på den låga höjden.
Dottern svävade på små moln, sa att hon aldrig hade haft så roligt på en tävling.

Kenzie. 

I lägre klasser i banhoppning så behöver de inte ha kavaj på sig.
Men som Dottern sa, "är det tävling så är det tävling".

Fem stolta tjejer.
Båda tjejerna placerade i två av tre klasser. Dottern, två och sexa.
Kompisen, trea och fyra.Sedan blev vi bortkörda för där fick vi INTE stå.

Fredag eftermiddag.

Biljetterna till Taylor Swift konserten är säkrade. Det blev jag helt klart varse när jag hämtade Dottern och kompisarna från Old Salem Farm där de varit och tränat inför morgondagens tävlingar. Konserten går av stapeln i juli, och herreje vad less på Taylor jag kommer att vara då. Det skrålades rätt så bra i bilen hem.

Old Salem Farm. De fulingarna ändrade deras träningstider från klockan 7-7.45 på morgonen (med tävlingsstart klockan 8.00) till klockan 5.30-6.30. Rent vansinne. Speciellt när tävlingarna fortfarande börjar klockan 8. Så istället kan man åka dit på fredagskvällen och träna på tävlingshindren. Och där var de. Dottern hade hoppat Fancy Feet, så att han uppför sig för Lilltjejen. 
Varför jag trodde att de skulle vara klara den tiden hon gav mig är en gåta, undrade jag medan jag väntade på henne.

Så här olika blev våra (min och Dotterns) eftermiddag idag.

Hem efter skolhämtning och fort ställa sig och steka pannkakor för Sonen med kompis. Fortfarande i stallkläder. Mössa med spån på. Klassiskt. Efter en hel dag med ridhjälm och/eller mössa på sig är håret inte bara platt, och det är ok, men både platt och statiskt - där går gränsen. Så mössan, komplett med spån och allt fick hänga med en stund.

Dottern med kompis poserar urstolt framför ett av hindren de hoppade. Som hunterryttare hoppar man ju inte speciellt högt, där är det ju form och fason som spelar roll. Men här har de ridit två hästar som används som 'jumpers', alltså för banhoppning, och då kryper höjden upp. Den här banan låg på omkring metern plus lite och det var personbästa för dem båda.

Gissa vad jag hellre hade gjort? Jag är ju Ponnymamma, inte Pannkaksmamma.

Sunt förnuft.

Äntligen vettig användning för matsalsmöblerna.

Bullfest hela dagen.

Det finns inga ord som är värdiga det här bullfatet.

Jag köpte lotter av värdinnan så jag belönades med bullresterna i påse. Och tur var det för jag var sju timmar iväg från middagen. Saffran är ju nästan som örtmedicin så det var nog en särdeles nyttig lunch och mellanmål jag fick med mig.

Ännu en svinkall dag, fast utan kulingvarning så det hjälpte ju. Men ändå. Eländes. Det blev SÅ kallt SÅ snabbt. Men å andra sidan fick västra New York närmare 2 meter snö under en väldigt kort tid. Och så länge jag inte behöver skotta ut oss och skolbussarna rullar ska jag inte klaga. 

Idag kom Claire och klippte Milla och Harvey. Milla hade odlat en rejält tät vinterpäls och svettades bara jag sadlade henne så det var behövligt. Den allra första gången hon skulle klippas fick hon lugnande för hon var så rädd för klippmaskinen. När jag kom till stallet efter den cirkusen, tydligen var hon inte lugn nog, möttes jag av en haltande stallskötare - stampad av Milla, och en med blödande hand - biten av Milla. Hoppsan. Det var bara att hala fram plånboken och ge massor med dricks. Sedan dess har jag undvikt klippa henne. 

Men så tipsade en kompis mig om Claire. Och med rekommendationen kom historien om hur Claire hade klippt ett nervknippe till häst som jag också känner till, och det utan sprutor eller brems. 

Och mycket riktigt, med ett enormt lugn och lagom bestämd övertygade hon Milla att det inte alls var farligt.

¨Äsch, sluta larva dig¨, var budskapet till Milla, fast på engelska. Och det fattade hon, fast budskapet levererades med en härlig brittisk brytning. Eller kanske just därför?

Milla är nog en av de få som ser fin ut nyklippt. Hennes
färg med alla skiftningar kommer ut så läckert.

Som nyfriserade ser de mörkbruna riktigt tråkigt gråa ut.

Vi hoppades in i det sista att det var deras raggiga uppenbarelser som gjorde att de såg feta ut. Men sanningen kom fram. Obönhörligen.

   

En annan sorts familjebildning.

När de fyra systrarna kom hade de med sig sina kläder, nedslängda i sopsäckar. Jag har förstått att det inte alls är ett ovanligt sätt på hur fosterbarnen flyttas mellan familjerna. Jag får en klump i bröstet när jag tänker på det. Är det så de värderas? En kugge i hjulet, en del av systemet och kläderna i en sopsäck.

De var mellan fyra och nio (tror jag) år.

Deras två bröder, en yngre och en äldre, var redan på plats. De hade kommit till Jan och ridskolan ett och ett halvt år innan. Syskonskaran hade alltså varit splittrad ett bra tag. 

Situationen de kom från var fylld av droger. Den biologiska mamman var inne i ett djupt heroin beroende och till slut sprack bubblan, polisen gjorde en razzia i hennes bostad och fann de sex barnen där. De sociala myndigheterna tillkallades och ut marscherade sex barn i natten, ja den yngsta var nog tvungen att bäras ut, han hade nog inte börjat marschera ännu. Fast nu vid den digra åldern av tre år, så marscheras det en hel del och alla vet vem som styr i det gänget.  

Varför syskonen splittrades och hur det bestämdes vilka som skulle skickas var, det vet jag inte. Men när de fyra flickorna behövde ett nytt hem, då tvekade inte Jan. 

Med en sällan skådad generositet välkomnade hon systrarna att ansluta sig till deras två bröder och en bonusbror, en äldre pojke som också behövde ett stabilt hem att växa upp i.

Fem hundar och sju barn. En ridskola full med hästar. Jag misstänker att Jan inte hänger på facebook i onödan. Eller inte alls för att vara exakt.

Det är gott att veta att de sju blir kvar där i sin nya familj och sopsäckarna, de är bortslängda för länge sedan.

Bråttom bråttom.

Tiden har rusat och jag med den. Sunny har stirrat uppfodrande på mig i flera dagar när jag har skyndat genom stallet, hela tiden på väg. Jag lovade ju honom nästan dagliga massager. Nu har det gått över en vecka sedan sist. Och inte blev det idag heller för honom.

Idag var vädret så vidrigt att det inte blev något utsläpp, alltså var MillaShilling hemma och tillgänglig. Hon är så lagomt stor att massera och väldigt tacksam att jobba med. Slappnar av direkt och gäspar stort.

Jag tycker verkligen om att arbeta med händerna på det viset. Ett lugn kommer över mig och det hettar i händerna, ibland känner jag ett svagt pirrande, som svag elektricitet, när jag hamnar på ställena som behöver behandling. Det var likadant när jag jobbade med akupunkturen. Fast gudarna ska veta att hästarna är så mycket roligare att jobba med. Inga förutfattade meningar utan de känner vad de känner utan att fundera på det eller förneka det.

Fyy, ja igår tickade klockan iväg så fort att jag glömde att hälsa på Sachi. Jag blev riktigt ledsen när jag kom på det - för sent. 
Men idag hann jag besöka henne och tjockisarna. Viola lullade direkt fram till mej där jag satt på golvet och klättrade upp i knät och somnade. Gode gud vad söta de är. 
Det verkar inte finnas ord motsvarande 'matte' och 'husse' på engelska utan man är hundens 'Mom' eller 'Dad'. Det låter knasigt och jag blir tokig på en del människor som behandlar hundarna som deras barn. Huuuuuu.
Eftersom det är som det är här, då blir jag ju mormor till tjockiskullen. Och Barbara som har Sachis mamma, Iola, är ju följdaktligen mormorsmor till V-gänget. 
Den taskiga mormorsmodren hade skvallrat för Sachi att istället för att hälsa på henne så var jag ute och glassade på kryssning. Som straff till mej bajsade alla valparna nästan samtidigt när jag kom och eftersom Sachi inte sköter sina mammaplikter riktigt så låg bajset kvar. Och de fyra sladdade runt i det innan jag hann torka upp det och SEDAN klättrade de upp i knät på mig. Mmmmysigt.

Jadå. Jag går dit imorgon. Jag vågar inte annat.

Om att se ner på någon.

Och absolut inte på något illvilligt sätt. Men faktum är att när man inte är längre än 156 cm, och det på en bra dag, då är det inte ofta man får se ner på en vuxen människa. En mycket fascinerande upplevelse för mig.

Makens kollega och hans fru var på besök från Florida. Frun, Carol, har haft det perfekta jobbet för en person som står max 145 cm över havet, eller kanske jag ska säga stallgången? Hon, såsom jag, har spenderat en enorm massa tid i stallet. Så vad passar inte då bättre än att bli jockey?

Häftigt.

Hon slutade för några år sedan, men hästintresset fanns naturligtvis kvar så nu har hon en OTTB (off the track thoroughbred), alltså en valack som likt henne var pensionerad från galoppvärlden. Vid den höga åldern av 4 år...

Nu är det så att True kan behöva sällskap om deras plan att ha honom hemma på baksidan går i lås. Det är här Harvey kommer in i bilden. För är det något Harvey är bra på så är det att vara sällskap.

Plus, hennes nyfunna intresse av Parelli metoden är som grädde på moset för vår problem ponny. Och icket att förglömma att hon kommer aldrig att växa ur honom. Bara en sådan sak gör mig knäsvag av lycka. 

Hon provred Harvey som var sitt vanliga delvis neurotiska och ponnytjuriga själv. Men hon var ok med det och är väldigt intresserad av att få ner honom till Florida.  Fast det är en klase med "OM" som behöver lösas först. 

Jag håller tummarna. Stenhårt. Skicka gärna en god tanke åt vårt håll.

Vad är poängen?

Då så. Alla poäng var räknade för den här omgången, alltså från slutet av 2013 och 2014 till i september (tror jag att sista tävlingen gick). Tjejerna var finklädda, en del tog dock med sig en svag doft av stall eftersom det fanns hästar att rida strax innan avfärd, och alla rosetter och silvertallrikar låg uppradade.

Sedan var det bara att vänta. Och vänta är vi vana vid. Alla föräldrar satt där med kramp i händerna efter alla checkar som har skrivits på tävlingarna och helt utmattade efter alla tidiga morgnar på tävlingsplatserna. Det var den mödan som till slut hade tagit oss till FWPHA middagen i Stamford. Nåja, ridlärarna, hästarna och tjejerna hade ju lite med det att göra också.

Och nu börjar poängjakten om. Min enda förhoppning är att menyn ändras till nästa år. Och att desserten är godare. Det är allt.

Relativt ren.

Fjärdeplats i Children's Equitation.

Gänget och tränare med allt de kammade hem.

Som vi känner igen dem.

Livet på Quantum of the Seas.

Livet som testpassagerare är helt ok. Allt är gratis. Det fixas fortfarande lite här och där, några väggar målas, ac'n pumpar ut iskall luft och robotbartendern i robotbaren gick bärsärkagång bland flaskorna hörde vi på ryktesvägen.
Det smöras riktigt ordentligt för oss. Det gillar jag.
Båten är fylld med media folk och resebyrå folk. Hallå eller? Ponnymamma borde ha ett mediapass. VA?? 
För då hade jag fått sväva i klotet, North Star eller låtsashoppat fallskärm i iFly, men nu blev det inget med det tyvärr. Om ändå RCCL visste vad de gick miste om i fråga om PR.

Det är videoinspelningar var man än går så vi borde vara med i åtminstone ett dussin videosnuttar.
Jag spelade ett videospel som gjorde mig åksjuk vilket aldrig har hänt förut. Jag satt i en bubbla och sköt ner flygplan ovanför Miami. Det gick inte så bra. 

Tillbaka i verkligheten kom jag hem till snö. Då var det dags igen då.

North Star. 

Den blå tavlan med de levande ögonen berörde
mig väldigt när jag läste vad konstnären ville
förmedla.

Big brother vet allt.
Praktiskt armband men lite otäckt. Nyckel, identifikation,
betalningsmedel och gud vet vad i den lilla cirkeln.

Ja här krävs precision. En av robotarna hade blivit alldeles
galen och hade svept genom skogen av flaskor.

Inte riktigt rätt säsong för Flowrider. Men
iFly som syns i bakgrunden hade varit skoj
att prova på!

Gör-det-själv-vinprovning!
Så nära himmelriket du kan komma.

Och där filmades det också.

Livet på Quantum i ett nötskal.

two70 degrees
Vilket ställe!

Ibland får man offra sig.

När Royal Caribbean Cruise Line behöver testpassagerare till sin nyaste flytande dröm, då är det bara att vinka hejdå till Ponnymammaplikterna, plocka ögonbrynen och packa. 
Och inte tänker jag packa något som har med smutsiga gympaskor eller fleecetröjor att göra. Nu blir det 'smart casual' och 'business casual'(???). Eeeh, var tvungen att googla det. Det gäller att gräva djupt i garderoben för att hitta sådana pinaler, men det SKA gå.

Färdigtankad och väntar på oss i hamnen.

Jodå, jag sprang väl 4 km fram och tillbaka mellan väskan och garderoben, drog fram paltor och hängde tillbaka. Många gånger. 

Jag ska på lillsemester och maken ska jobba. Mingla och nätverka. Vi tar en sväng på Atlanten och kanske kanske vågar jag mig upp i det lilla klotet som svänger ut över vattnet i en lång arm. Hoppas att de har kollat svetsarna ordentligt. 
Fast det är väl det som är vårt jobb som testpassagerare. Provdricka vinet, sväva över Atlanten, hoppas att toaletterna spolar som de ska och se till att massagebänkarna håller hög standard.

Det får man offra sig lite för i vardagslunken.

'Mammas boyfriend' som ungarna säger....

Hur kan en måndag möjligtvis bli bättre än så här?
Min goagoa vän matade mig med nybakta scones och tog mig sedan på vallfärd till hans grindar. 
Jag borde ha ristat in mitt namn i stenmuren. Hängt på grindarna och skallat hans namn i nejden. Gör de inte så på vallfärder? Det kan också vara en av mina helt felplacerade gissningar.
Iallafall, min absoluta besatthet av Rob Thomas fick näring. 

Där vände vi och gick tillbaka ner för backen.


Det var med den här låten det började. Hans röst.....

Rob Thomas och Santana: Smooth

Hopp och hej hela helgen.

Tävlingar i dagarna två. Otroligt roligt. Otroligt tröttsamt. Otroligt tidiga morgnar. Det är nästan så att de på Dunkin Donuts drive through känner igen min röst och har kaffet färdigt när vi rullar igenom klockan 6 på morgonen.

Vädergudarna samarbetade så jag tror vi fick en av de sista vackra hösthelgerna till vårt förfogande.

Igår körde vi lös med klubbtävlingarna och fall festival. Det kom en hel del folk och vi fick ihop en slant till den olycksdrabbade familjen som vi samlade för. Några andra stall kom med ett par hästar var och tävlade mot våra ryttare.

Dottern tävlade med Milla i 2.6 (76 cm för att vara exakt) Equitation. Alltså, fokus på ryttaren. Jag satt på läktaren med fjärilar i magen (alltid när hon tävlar) och såg två jättefina rundor och en flatklass som hon och Milla vann. Hurra! Blågulröd champion rosett. 

Eftersom tävlingen skulle ha gått förra helgen, en dag efter halloween, körde vi också den alltid roliga utklädningsklassen. Man kan riktigt se hur hästarna suckar och rullar ögonen och tänker "ÅH NEEEEJ IGEN?".

Jadå, han hade en näbb.

Naturligtvis hade Fancy och Bugatti
också ballerinakjolar.

Äntligen Hunter Derby dags. Ute på fältet. I ett Hunter Derby är hindren och fältet egentligen större än vad de var hos oss, det här var ju vår hemmaversion. Men spänningen var stor och det här var vad vi alla hade väntat på. De stora rosetterna som stolt hängs runt halsen på hästarna för ärevarvet hägrade.

Det var tjejerna, 8 stycken, jag på Milla och ponnypappan Ed på hans Heidi. Både Milla och Heidi är rediga märrar.

Alla hästarna la in en överväxel och det var stort underhållningsvärde på de flesta rundorna... Det bjöds på skenande, bockande och lite stegrande. Milla vaknade till och tog fram sin inre eldsprutande drake, vilket är det roligaste som finns. Vilket betyder att hon blir het och för en gångs skull måste man hålla tillbaka henne.

Vi red två felfria rundor och Ponnymamman fick vinna över alla tjejerna!!! 

Jajaja, det viktigaste är att ha roligt, blablabla.... Men det kändes fint att hänga rosetten runt halsen på Milla och dra i full fart upp över fältet. Det lustiga är att inte så många i stallet vet att jag rider eftersom jag oftast rider på dagarna när det inte är så mycket folk där. 

En lång dag avslutades under en filt i soffan med ett glas vin. 

Idag var det IEA debut för Crossroads laget. 

Båda lagen, High school och Middle school.
Vi är så organiserade och matchande...

Spänningen var om möjligt ännu större idag. Som tur var så har tränaren/lagledaren, Rachel, varit med förr. Klockan 7 reds alla hästarna som skulle vara med av personer som inte skulle tävla. Då fick alla lagen stå och titta och försöka bilda sig en uppfattning om de olika hästarna. Detta utan att veta vem de skulle rida. Dotterns klass var den första. Hon tävlar i High school laget och tävlar mot ryttare som går i 9-12 klass. Förresten, alla tjejerna i vårt High school lag går i 9:an. Hursomhelst.

Hon blev tilldelad Lady, en stor fux med ett otroligt slarvigt klippjobb. 

"Jaha," sa tjejen som höll i Lady, "hon kan vara lite lat så se upp i svängarna så att hon inte bryter av till trav."

Rachel fixar stiglädrena. Det är
egentligen det enda ryttarna får
göra själva. Vill de spänna sadelgjorden
t.ex måste antingen tränaren
eller en funktionär göra det.
Ingen aning om varför.

Bra att veta tyckte Dottern. Hon satt upp, fick hoppa två hinder och gå åt sidan för några sista goda råd från Rachel och sedan var det dags. Lady var allt annat än lat så Dottern hade vad hon gjorde med att försöka se ut som hon var i fullständig kontroll på en häst hon hade ridit i cirka 90 sekunder. Jag måste säga att se henne hoppa den banan var ett av mina stoltare stunder i hennes ridkarriär. Hon var så samlad och bara gjorde det. Hon blev fyra och var strålande lycklig. Det var många nerver i dallring innan den ritten. 

För flatklassen fick hon rida Nemo, en stor ponny, en riktigt fin skäck. Där blev det en andraplats. Fina poäng att samla på. 
Varje ryttare får bara tävla i 5 tävlingar och det bidrar till ännu mera rättvisa i den här tävlingsformen.
För övrigt i laget såg vi en förstaplats (!!), några femteplatser och fjärdeplatser. 
En alldeles utmärkt debut!!!

Det är något alldeles speciellt med att tävla i ett lag!!