Bullfest hela dagen.

Det finns inga ord som är värdiga det här bullfatet.

Jag köpte lotter av värdinnan så jag belönades med bullresterna i påse. Och tur var det för jag var sju timmar iväg från middagen. Saffran är ju nästan som örtmedicin så det var nog en särdeles nyttig lunch och mellanmål jag fick med mig.

Ännu en svinkall dag, fast utan kulingvarning så det hjälpte ju. Men ändå. Eländes. Det blev SÅ kallt SÅ snabbt. Men å andra sidan fick västra New York närmare 2 meter snö under en väldigt kort tid. Och så länge jag inte behöver skotta ut oss och skolbussarna rullar ska jag inte klaga. 

Idag kom Claire och klippte Milla och Harvey. Milla hade odlat en rejält tät vinterpäls och svettades bara jag sadlade henne så det var behövligt. Den allra första gången hon skulle klippas fick hon lugnande för hon var så rädd för klippmaskinen. När jag kom till stallet efter den cirkusen, tydligen var hon inte lugn nog, möttes jag av en haltande stallskötare - stampad av Milla, och en med blödande hand - biten av Milla. Hoppsan. Det var bara att hala fram plånboken och ge massor med dricks. Sedan dess har jag undvikt klippa henne. 

Men så tipsade en kompis mig om Claire. Och med rekommendationen kom historien om hur Claire hade klippt ett nervknippe till häst som jag också känner till, och det utan sprutor eller brems. 

Och mycket riktigt, med ett enormt lugn och lagom bestämd övertygade hon Milla att det inte alls var farligt.

¨Äsch, sluta larva dig¨, var budskapet till Milla, fast på engelska. Och det fattade hon, fast budskapet levererades med en härlig brittisk brytning. Eller kanske just därför?

Milla är nog en av de få som ser fin ut nyklippt. Hennes
färg med alla skiftningar kommer ut så läckert.

Som nyfriserade ser de mörkbruna riktigt tråkigt gråa ut.

Vi hoppades in i det sista att det var deras raggiga uppenbarelser som gjorde att de såg feta ut. Men sanningen kom fram. Obönhörligen.