Säsongens sista IEA äventyr.

IEAs regionsfinal fyllde hela helgen för Nina. Jag var där igår när highschool laget tävlade. Nina, däremot, stannade med gänget på ett närliggande hotell för det snöade och regnade, så vägarna isade till under natten. På så sätt behövde de bara köra en kort sträcka på morgonen till stallet där tävlingen fortsatte med middleschool laget. 

Jag har förstått att tjejerna hade väldigt roligt på kvällen och att de två mammorna som var där med dem borde få tapperhetsmedalj.

Som vanligt var det en lång dag. En lång kall dag. 

Först hoppade de som kvalificerade sig individuellt, de tre högst placerade får åka till Zone semifinalen. 

Ninas häst fick för sig att titta lite extra på första hindret (som den hade hoppat 10 minuter tidigare) och innan hon hann med så lade den in ett par travsteg precis innan hindret. Då visste vi att det inte blir någon individuell hopp semifinal för henne. 

I den individuella flatklassen drog hon en vansinnigt stirrig häst. Det funkade inte alls och domaren höll tyvärr med om det. Så gick det med det.

Det var lite tråkigt, för när de sju andra ryttarna red välskolade, lugna hästar som lufsade på så att ryttarna kunde visa upp sin bästa equitation, så red Nina en poloponny som sprang sig genom klassen med huvudet högt. 

Domaren borde ju ha tagit det i beaktande tycker jag. Som är hennes mamma.   

I lagklasserna gick det bättre och hon placerade sig tvåa i hoppningen och trea i flat klassen.

Resten av laget skötte sig fint, de nådde bara inte riktigt fram. Så i och med regionsfinalen slutade IEA säsongen för oss.

Två tjejer kvalifecerade sig till Zone semifinalen i deras individuella flatklass. Jag vet inte om de faktiskt kommer att åka. Det blir fyra och en halv timme enkel väg för att visa upp sig i skritt, trav och galopp. Det är inte lika roligt om inte hela laget kommer.

Vi, de uppmuntrande och stöttande mammorna, sa hela dagen: "men ni kom ju ända till regionsfinalen, det är inte illa för ett förstaårs lag".

Men det vet vi ju, det är som att förlora guldmatchen i ishockey VM och BARA få silver. 

Så deppigt. Fast det borde firas. Regionsfinalen är banne mig inte illa pinkat. 

De fick själva dra vilken häst de skulle rida.
De drog små godis påsar med hästens
nummer på.

Det gäller att pilla in alla små hårstrån.
Vi blev rekommenderade att ta av ör-
hängen också. Så petigt så.

Sista gången.

Frusen morsa.

Det råder ingen tvekan om vem som är Nina.
Inte på långt håll heller.

De stod uppradade medan resultaten lästes upp.
Vi klappade väldigt entusiastiskt för varje gång vi
inte hörde "1538". Här var det spännande!
Det blev en röd, andraplats rosett.

All vallfärd måste komma till ett slut. See ya, Wellieworld!

Vi flydde vad som skulle bli en rekordkall natt (torsdag-fredag) i Florida med ett temperatur ras till under nollan, mot väder som naturligtvis är ännu kallare i New York.
Vår tjugofyra timmars resa norrut blev intressant för vi spenderade de mörka timmarna i andra stater än på vägen ner. Den här gången turades vi  om att sova och köra genom norra Florida, Georgia, South Carolina med soluppgång i North Carolina/Virginia. 
Jag passade på att lyssna på RIX FM Morronzoo medan jag tragglade mej genom South Carolina. Det piggade upp!
Inlandsvägen ringlar sig på västra sidan av bergskedjorna Appalacherna och Blue Ridge Mountains vilket bjöd på många vackra vyer som vi susade förbi i mörkret förra veckan. 

Torsdagen var vår sista dag i Wellington. Det är lagom att åka hem när jag äntligen börjat hitta till Dunkin Donuts för en kopp morgonkaffe vars pris inte kräver en andra amortering på huset. Plus när damen i vaktkuren som håller koll på området där Wendy bor, äntligen har lärt sig mitt namn. Ja, då är det dags att ge sig av.

Efter att jag lämnade av Nina i stallet, tog de golf bilen och körde över till tävlingen för att gå banan. Sedan red hon fram Venice på hemmaplan, skrittade henne - eller smågalopperade på tvärsen är nog mer korrekt - till tävlingen. 

Där hoppade de fram ett par gången och så var det dags. Klassen hette Training Jumper, precis som dagen innan, men de här hindren var närmare en meter. Det var en sann "Training" klass, allt de ville se var en felfri runda. Tidsfel räknades självklart, så de fick allt rida på ändå. Alla som red felfritt "vann". 

Det är ju ett bra koncept så ryttarna kan satsa på vägval, avstånd och lämna lite av nervositeten utanför banan. 

Nina var lite besviken för hon gillar spänningen i omhoppningen. 
Hon red heta Venice perfekt och hade än en gång anledning att vara stolt! Wendy och Perry kunde inte vara nöjdare med Ninas insats efter så kort tid med ponnyn. 

De skickade hem henne med en broschyr om tävlingarna i Aiken, SC, i april. Ifall vi kunde tänka oss ha vägarna förbi. Jojo, så är det, man vet ju aldrig när man är ute och kör var man hamnar. Ungefär.

Jag hann med ett sista besök i mina kompisars stall och fick ännu en inblick i det hektiska liv de lever där i Wellington. Det låter glassigt att övervintra i Florida, men det är helt klart intensivt med tävlingar varje helg och hästar utspridda i tre stall (Karins Curt måste vara uppstallad på tävlingsplatsen, Global, när hon rider en CDI). 

Karin och Stina tror att de bestämmer i stallet.
Men det fattar ju alla vem det är som är bossen!

Men men. Som jag föreslog i mitt första inlägg så är ju tjugo plus att föredra framför femton minus. Eller något åt det hållet. 

Jag skriver det här i bilen. Vi har nu nått New Jersey och trafiken tätnar mer och mer ju närmare New York city vi kommer.

Till sist vill jag citera killen som säljer kaffe till ryttare och hästskötare i stallområdet på WEF. 
"Those horse people are crazy, it takes a lot of zen and yoga to stay sane here." 

PS. Karin är två tredjedelar in på CDI:n. Freestyle på söndag! Kör hårt. På med nitar och dödskallar...
Karin Persson bloggar från Wellington

"Dottern" HAR ett namn. Och hon kan hoppa!

En vänlig läsare undrade varför jag kallade min tjej, "Dottern". Det var så att när jag började skriva på min blogg, Ponnymammaiusa, så var jag orolig över att sätta ut hennes namn. Man vet ju inte vad de onda krafterna i cyberspace kunde ta sig för.
Men nu i efterhand har jag insett att det är ett väldigt otympligt sätt att skriva om henne, hon som trots allt nästan är huvudpersonen. Utan henne är jag ju inte Ponnymamma.
Japp. Hon heter Nina och det är så ni kommer att läsa om henne framöver.

Nina, Casey och Wendy.

Ösregn och åska. Så började dagen. 
Då åkte jag hem till mina kompisar, Stina och Karin, och dök ner i deras soffa efter att ha lämnat av Nina. Jag hoppades på en lång förmiddag i soffan med ett färskt nummer av Svensk Damtidning och Hänt Extra. Schlager-Molly och Prinsessan Madeleine. Man måste ju få veta vad som händer. Att Madde var hemflyttad och på tjocken var helt nytt för mig. Jag har levt i mörker.

Ninas hoppklass hade börjat, farföräldrarna satt på första parkett, allt vi behövde var Nina och Venice. Till slut kom hon ridande. Hon hade ridit fram Venice hemma på ridbanan, sedan skrittade henne 20 minuter till tävlingen och hoppade fram ett par hinder. Innan jag visste ordet av var hon inne på banan. Jag fumlade som sjutton med mini iPaden och lyckades filma halva rundan. Konstigt att det inte blev uppochner eller ut och in.
Felfri runda ledde till omedelbar omhoppning. Med ett nedslag på sista hindret. Dumt. Mycket dumt. Hon hade ju en av de snabbaste tiderna i omhoppningen. Wendy och Perry var väldigt nöjda med hennes ritt. Nina lyste som en sol, väldigt nöjd och stolt. 
Imorgon kör vi igen. Lite högre den här gången. Dagens hinder var cirka 85 centimeter höga. Venice har tydligen kapacitet för 130, men inte Nina, så jag tror att höjden kommer att ligga på en lagom meter.

Lite senare var det full fart till Global för Karin och Curt. 
Det är möjligt att jag är partisk här men jag tyckte att de var helt perfekta, även om det trasslade lite med galoppombytena....
Hennes klass fortsätter imorgon så jag får nog veta om de gick vidare under tiden vi styr hemåt.

Jag har hyrt en gokart liknande liten Chevy, så att ratta moderskeppet igen är inget jag ser framemot.





  

Träning för en. Jogg för en annan. Tävling imorgon!

Jag har alltid tyckt att Florida har de vackraste solupp - och solnedgångarna. Och tur är ju det, eftersom jag definitivt får uppleva soluppgångarna i utkanten av Everglades varje dag på väg till Wellington. Det är avlämning klockan 7.

Måndagarna är ju egentligen ledig dag för hästarna och tränarna, men eftersom vi är här så kort tid tyckte Wendy att Dottern skulle få rida Venice iallafall. 
Ja, Venice. Hon är ett 7-årigt kraftpaket som bara vill jobba. I Dotterns ögon är hon en mindre version av Kenzie som hon har börjat rida och tävla hemma. Perfekt matchning! 

Venice är Perrys ponny. Perry är Wendys partner och verkar sköta om det praktiska i stallet. Han avgudar sin ponny som han hoppas ska gå till Pony Finals med en tjej som rider henne i vanliga fall.
Wendy och Perry har sin bas i Aiken, South Carolina. Aiken är en annan stor hästdestination här på östkusten. Han är en härlig "southern gentleman" som kallar mig "mam" och alltid öppnar dörrar, drar fram stolar och gör mig alldeles vilse. 

Tidigare idag red Dottern och två andra över till den enorma tävlingsplatsen för träning på plats. Tävlingarna börjar imorgon så idag är många ridbanor öppna för träning. Per text blev jag informerad om att de skulle rida i Ring 11. Efter mycket snurrande letade jag mig fram dit. Då kom nästa text.

"Hoppsan det var visst Ring 7", (på andra sidan området) "kom fort, vi börjar snart!" Tack för den! Men jag hann.

Det jag såg var uppmuntrande inför klasserna imorgon och torsdag. Det blir enormt spännande!

Min kompis Karin Persson ska rida "lilla rundan" av en CDI (säger man så?) med början imorgon, så vi kollade in den mycket spännande joggen. 
Flätning, ryktning i olika omgångar, hovoljning, skoputsning och tröjbyte följdes av 15 sekunders joggande. 
Jahapp.

Men Curtan Cortison gick igenom, så imorgon ska vi se om de lyckas kvalificera sig för fortsättningen.

Och minsann hann vi ner till stranden igår eftermiddag. Det var lite blåsigt och törs jag nämna det, småkyligt i vinden.... Gudagott iallafall med sand mellan tårna och salta vindar som immade igen mina glasögon helt. 

För övrigt har jag inte sett några alligatorer, vilket är ett måste för en komplett Florida vistelse.
Rätt ska vara rätt.

En storögd titt på Wellington.

Wellington måste upplevas för att man ska förstå vidden av hästsportens inflytande på hela samhället. På trettiosex kvadratkilometer i det sydvästra hörnet av Wellington samsas omkring femhundraåttio stall och när säsongen är över har omkring tiotusen hästar kommit och gått. Tre stora arenor där det tävlas från i början av januari till i slutet av mars ligger i hjärtat av "Wellieworld". Miltals av ridvägar genom bostadsområden och längs med vägarna gör att alla verkar vara cirka tio minuter från tävlingarna. Det är väldigt praktiskt, då de flesta verkar rida till och från tävlingsplatsen. Massor av små mopeder och golfbilar fraktar skötare, ryttare och tränare fram och tillbaka mellan stall och tävlingsplatser.

Det är en upplevelse att köra genom Wellington. Det ser ut som vilken bostadsområde som helst i södra Florida. Villagator, många inhängnade bostadskvarter och affärer - men tittar man in mellan häckarna och staketen ser man stall, hagar och ridbanor överallt. De flesta väldigt vackra och alla är välskötta.
Utan tvekan är det hästvärldens mecka.

Wendys stall.

Vi hittade fram till Wendy Aarndts stall där Dottern ska få rida och uppleva Wellington från insidan.
Wendy log uppskattande när hon såg Dotterns ringa längd, för ponnyn Venice behövde en ryttare. Innan vi visste ordet av var Venice sadlad och Dottern uppsatt. Wendy gav henne en lektion i markarbete och var nöjd med vad hon såg.

Det blir troligast hopptävling med Venice på onsdag och torsdag. Innan dess ska hon lämnas av hos Wendy klockan sju varje morgon och då får vi se vad hon hittar på för arbetsuppgifter för Dottern.
"Kör hårt med henne", tipsade jag Wendy.

Vi hann även med en sväng till "Global", där Adequan Global Dressage Festival håller till.
Där finns det förutom mängder med dressyrbanor, även ett enormt stort fält där det hålls hunter- och jumper derby. Vi hann precis se Daniel Zetterman rida hem en femteplats i derbyt.
Efter det fortsatte vi vår turne genom Wellington, till ett stall som ett par kompisar från New York har hyrt in sig i.

Vi lämnade Wellington bakom oss så att vi hinner sova lite innan det är dags att återvända, väldigt tidigt, för att leverera Dottern till Wendy och Venice.

Och kanske med lite tur hinner vi med en tripp till stranden. Måndagarna är ju traditionellt den lediga dagen inom hästvärlden.

Ett besök i Harveys paradis.

Fördelen med att vara ponnymamma i New York är att när det drar ihop sig till februarilov, då är det relativt enkelt att förflytta sig till varma Florida. Alltså, det kunde vara

enkelt.
De flesta människor med någorlunda sunt förnuft ser till att boka flygbiljetter i god tid för att kunna avnjuta tre timmar på flyget ner till Floridas lockande värme och enorma mängder med hästar. 
Men inte vi. Nejdå, vi lastar bilen med hund, ungar, sadel och massor med godis för att sedan styra söderut. Tjugofyra timmar senare, inklusive matpauser, var vi framme i Davie, strax väster om Fort Lauderdale. Det är inget jag planerar att göra igen, om man säger så.

Anledningen till att vi är här, förutom den mest självklara: plus tjugo jämfört med minus femton, är att vi ville hälsa på Harvey, träffa kompisar och spendera tid i Wellington. 
"Wellieworld" som Wellington kallas, är hästvärldens mesta vinterdestination. ALLA är där.

Dottern ska få rida hos en av vår tränares vänner, Wendy, som naturligtvis spenderar vintersäsongen i Wellington. Hon kommer att få hjälpa till med träning och ridning av Wendys hästar som ska visas för hugade spekulanter. Beroende på vilka hästar hon har inne just den här veckan gör att det är möjligt att Dottern får en dröm att gå i uppfyllelse, nämligen att tävla på WEF (Winter Equestrian Festival) i Wellington.

Igår hälsade vi på Harvey. Vår fina ponny Harvey, som inte är vår något mer. Nervösa, oroliga Harvey som fick ett nytt hem hos våra vänner här i Davie. Ponnyn som inte kunde förmå sig att göra sitt jobb, vilket var att hoppa, blir nu tränad enligt Pat Parellis principer.

Tillsammans igen!

Terri, en Parelli tränare som nått den tredje nivån, visade oss hur hon jobbar med Harvey och sedan med sin egen häst. Terri lär Harvey grunderna och sedan ska lilla Olivia, som är Harveys nya flicka, lära sig tillsammans med honom! 
Jag vet väldigt lite om Parelli, bara att det är Natural Horsemanship som bygger på både hästens och människans  kroppspråk, så det var väldigt intressant att se och höra vad Terri förklarade. 
Nu i början handlar det om att bygga upp Harveys självförtroende och att lära honom "De sju lekarna". Han har lätt för att lära sig och är nyfiken. Nyfikenheten gör att han är intresserad av att lösa gåtor. 
Vad jag fick ut av min intensiva men alltför korta introduktion till Parelli var att hästarna ska lära sig att lösa gåtor. 
Frågan hästen ställer sig är: vad vill människan i andra änden av grimskaftet att jag ska göra? 
Ju fler gåtor hästen löser i stigande svårighetsgrad bygger också självförtroendet.
Oerhört spännande! Om jag ändå hade ytterligare tolv timmar till förfogande varje dag, då hade jag också gett mig på att lära mig den här träningsformen.

Harvey förstod att Terri ville att han skulle nosa på en orange kon och sedan röra en blå plastplatta med hoven. Vi valde vänster hov. Och vänster hov blev det!

Sedan visade hon hur hon arbetade med sitt sto Teyha. Teyha är ett väldigt dominant sto som växte upp utan sin mamma eller andra hästar som kunde lära henne att veta hut. Hon hade blivit farlig för sina ägare och de bad Terri om hjälp. Det var sista chansen innan de var tvungna att ta bort stoet. 

Nu bor Harvey i ett öppet stall. Istället för att stå i en fyra gånger fyra meter stor box är hans box fyra gånger femton meter, utan vägg utåt. Det är Florida trots allt. Han har tillgång till hö dygnet runt, i ett väldigt finmaskigt hö nät. 

Tänk att få se vår hopplösa ponny i en sådan här dröm situation!!! Det var värt varje plågsam minut i bilen hit.

Idag är det dags för Wellington. Dottern ska introduceras till hennes Florida tränare, vi ska träffa kompisar och inleda några intensiva dagar i Wellington. 
Förhoppningsvis kommer vi att hinna till stranden också.... Det är ju Florida trots allt.


  

Komihåglista.

Ja tack!

Packa - strax!
Pedikyr - jajamän, sommarblå som vanligt!
Lämnat av Sachi - igår!
Duschat och bytt från stallkläder - snart!
Rensat kylskåpet - dötrist. Gör det sen!
Köpa godis och annat skräp till bilen - det glöms inte bort!

Det verkar som allt är under kontroll. Viktigast av allt, tårna är Florida färdiga.

Vi åker inlandsvägen och slipper
Philadelphia, Washington DC
och Richmond.

Avfärd klockan 6 i eftermiddag.

Andjakt i snön.

Första arbetsuppgiften jag blev ålagd att göra var att spåra och förhoppningsvis fånga en skadad and. Lite omväxling från vojlocks tvättningen.
Glad i hågen gick jag till baksidan av ridhuset där stackaren skulle ha gömt sig under en transport. Naturligtvis den enda transporten som inte var framskottad. Snön hade drivit och låg lårdjup runt hela transporten. Och även om jag har korta ben och det lårdjupa mest troligen var knähögt för Bernado, så var det en hel del snö. Så efter att ha plumsat mig fram till transporten och grävt en grop så att jag kunde kika in under den var det bara att acceptera att att and-eländet hade dragit. 

Så såg de ut, de små fotspåren. De ledde in under transporten, och jajamän, ut på andra sidan. 
Jag hoppas att han klarar sig, var han nu kan vara.
















Efter lite pyssel med di gamle, Rainbeau och enögde Barney, var det dags att rida Milla. 
Det var längesedan jag red i snön, men idag sken solen och det orörda fältet var så inbjudande så jag kunde inte låta bli. Hon tyckte att hela världen såg hemskt farlig ut nu när den var inbäddad i gnistrande snö. Jag övertalade henne att gå upp till det översta fältet. Men där blev det för mycket för henne. Så efter ett par rediga bocksprång drog hon iväg hemåt. Det var bara att hänga på tills jag fick stopp på henne men hon fortsatte med att smågaloppera på tvären hela vägen ner. Det är alltid roligt när det händer något!

Så på alerten!

Imorgon lämnar jag Sachi till henne Guiding Eyes godkända hundvakt. Hon ska spendera veckan med sin mamma och kullsyrra. Det blir skoj för henne. 

Därför att på torsdag rullar vi mot Florida. Avfärd på eftermiddagen och om allt går som planerat styr vi in från Shotgun Road i Davie cirka 22 timmar senare. 

Två nätter i Davie hos Harveys nya familj och sedan blir det Wellington för hela slanten.

Jag kommer att gästblogga hos Hippson igen samtidigt som jag ska skriva på mitt projekt om Stonebridge Sport Horses. 

Det kommer att bli gudagott att komma härifrån ett tag!

Nattliga funderingar.

Det var längesedan jag red så tidigt på morgonen. Dottern behövde lämnas av i stallet klockan åtta för vidare transport till tävlingen i Gardnertown med Fancy Feet. Hon hade uppvärmningstjänst igen. Så är det när man är tjänstgörande ponnyryttare. 
Precis som hon vill ha det.

Ridhuset var alldeles stilla, men allt annat än tyst, för vår övervintrande fågelkoloni levde om som bara den. Jag kan inte mycket om småfåglar mer än att det finns finkar, mesar och röda vackra kardinaler. Och alla har sin egen sång. Jag lyssnade mig fram till fyra väldigt olika melodier. Allt från ett konstant tjattrande till en lång mjuk vissling som helt plötsligt skingrade de andra melodierna och lade sig ytterst i ljudmattan för att sedan klinga bort. Man kanske skulle bli ornitolog? Det finns definitivt underlag för studier där i stallet.

Lill-tjejen som hyr Fancy har storstilade planer för sin framtid på tävlingsbanorna. 
Jag har förstått att har man möjlighet så är det så här det ska gå till. 
Hyr eller köp en ponny för det första året då hopphöjden ligger på 50-60 centimeter. På den här ponnyn lär man sig grunderna i ridningen och tävlandet. Sedan ser man till att man har en ponny väntandes i kulisserna för de högre ponnyklasserna. Det är den ponnyn Dottern tävlar för att den ska vara på topp när Lill-tjejen är redo för den. Sedan får vi ju komma ihåg att det här gäller pony hunter divisionerna, men det finns ju också banhoppning. Då köper man en hopphäst som tösen definitivt måste vänta med att rida, eller åtminstone tävla. 
Alltså. Tre hästar på gång samtidigt. Jag undrar, var gick vi fel? 
En tjurig märr kommer man inte till Grand Prix ringen med.... 
Hursomhelst, denna tjuriga märr har lärt Dottern tålamod, list och inte att förglömma en helt otrolig benstyrka.

Om det råder någon tvekan om min sinnesstämning, kan jag villigt erkänna att jag är sanslöst avundsjuk på Lill-tjejen, men missunnar henne det inte det minsta . Det ska blir roligt att se hur hon utvecklas med stormsteg. 
Och till hennes föräldrar vill jag bara tillägga att jag må vara till åren men jag är föräldralös, och vill gärna bli adopterad av dem.

Här är anledningen till att jag är uppe alldeles för sent. Det är takdroppet som stör. Alltså, det i sovrummet.

Som avslutning undrar jag vad är en söndag utan vinter ovädersvarning inför måndagen? Mest troligen med stängda skolor som följd.

Men vad gör väl det? För på torsdag kväll är det dags. Då lastar vi moderskeppet och styr nerför backen till Florida.

Ingen lustgas för MillaShilling.

När jag går till tandläkaren står alltid tuben med lustgas och väntar på mig. Det hjälper självklart att tandläkaren är makens kusin, då får man som man vill. Oftast.
Jag är nämligen skitskraj för tandläkaren. Eller rättare sagt, skitskraj för allt vad hon har för sig inne i munnen med borrar, skrapor, sugar men värst av allt - den vibrerande, skriande, ilande tandstensborttagaren.

Idag var det Millas tur. Jag tänkte alla mina mest positiva tankar för att inte överföra min skräck till henne. Hon ryggade tillbaka in i ett hörn i boxen när Russell gick in för att hämta henne. 
Men sedan var hon med på allt! Till både min och Russells stora förvåning. Och som han uppmärksammade, "it looks like she is as surprised as we are" (att hon var så lugn).
Härligt. Ingen brems. Inga lugnande sprutor.

Milla och Russell bekantar sig.

Jag har ju blivit tillsagd att hon bör kollas och raspas var sjätte månad, men med vår flytt och allt annat som har hänt glömde jag bort det.
Nu hann det gå ett år sedan sist och hon hade hunnit få massor av skarpa kanter i munnen och också sår på insidan av de tjocka hamsterkinderna. Usch då. 

Då kanske det inte är helt konstigt att hon har varit extra påstridig om vad hon vill och inte vill göra? Alltså, för att uttrycka sig milt...

Inga problem!

Märkligt nog gick det här också bra.

Jag pratade lite med Russell om hans yrke. De här 'tandläkarna' utan veterinärutbildning har liksom oss akupunktörer fått kämpa för att få utöva sitt yrke. Från veterinärsidan har det lagts fram motioner som skulle begränsa raspandet till enbart veterinärer eller veterinär assistenter som jobbar direkt under en veterinär. Men det slutade med att de här icke-veterinär utbildade 'tandläkarna' har rätt att raspa tänderna på hästar men bara manuellt, de får inte ge hästarna lugnande (HAHAHAHAHAAAA...!!!!) eller naturligtvis inte utföra några ingrepp. Det är ett hantverk och visst finns det duktiga utövare och sådana som inte ens borde få komma nära en häst.

Och liksom inom akupunkturen så skiftar lagarna från stat till stat. 

Jag lovade Milla att Russell kommer tillbaka i augusti igen. 

Dottern och jag avslutade dagen i en fantastisk second hand affär full med allt möjligt en ryttare och hästägare kan behöva. Hon hittade två par ridbyxor och en skjorta som blir finemang i Florida. Jag hittade ett vintertäcke och en 'sportbehå' (en sådan där spandex affär som ska skydda hennes rediga bringa från skavsår av hennes nuvarande täcke) åt Milla.

Den rara ägaren frågade oss var vi red och vi svarade Crossroads. 

"Oh", sa hon, "they are so nice there!", vilket sedan ledde till att vi inte behövde betala, istället skrev hon upp mitt namn och vad vi valt ut i en bok. Och när jag provat täcket på Milla kunde jag då vara snäll och ringa henne och berätta om jag ville behålla det eller inte? Och då kan jag betala resten. När jag har vägarna förbi.... 

Helt plötsligt finns de där. 

De som får en att tro på mänskligheten igen.

Helgen gick i blått. Rosetter och stelfrusna tår.

Vår familjehelg på skidor i Catskills blev lite modifierad. Vi bytte ut Dottern för en av Sonens kompisar, Jans ena kille.
Men vem kunde ana att det var ett sådant problem att ta en grabb i fosterbarns systemet på en helgtripp? Inte jag och Jan iallafall. Tidigare har det inte varit några problem men helt plötsligt den här gången slog de på bromsarna.
Jag antar att socialnämnden som nu har yttersta ansvaret för honom, var rädda för att något skulle hända honom. Man blir ju trött. Grabben kan lätt bryta benet om han halkar på is på väg till skolbussen. Eller i vår lokala skidbacke som han mer eller mindre bor i. Eller ramla av när han rider. Eller....
Nå, efter många om och men blev det bestämt att han fick följa med oss. Typ femton minuter innan vi skulle åka.
Må adoptionen gå igenom snart. 
Läs om en fantastisk familj.

Dottern stannade kvar hos en kompis därför att förra helgens, och årets sista, IEA-tävling blev flyttad till igår. Tösen behövdes för laget och ärligt talat, att släpa iväg en protesterande 15-åring när hon kunde tävla istället, är närapå hälsovådligt och inte roligt för någon inblandad. Och när vi tog vår första värmepaus i fikastugan på toppen av Belleayre, då plingade det till i telefonen och det här kortet anlände!

Finaste färgen.

En stund senare hade hon tävlat färdigt i sina två klasser och hade nu två blå rosetter att ta hem!
High school laget kom tvåa och middle school laget kom fyra i hela tävlingen. High school laget och åtta av tjejerna (individuellt) har tillräckligt många poäng för att kvalificera sig till första finalomgången. Den tjugoförsta och tjugoandra februari är det dags. Vilket betyder att vi kommer att kapa av ett par dagar på vår Floridaresa, för vi behöver ratta hem lite tidigare så vi kan frysa i dagarna två i Gardnertowns ridhus. 

Och äntligen samarbetade vädret. Någorlunda iallafall, för herreje vad kallt det var igår. På sätt och vis var jag glad att jag missade tävlingen, för att hänga i ett ridhus en hel dag när det är runt -15C ute är inte kul. Men å andra sidan, att sitta stilla i skidliftar i -20C och snålblåst är inget för veklingar heller. De små värmepaketen som ska hålla stelfrusna tår vid liv var döda, hur mycket vi än skakade och vek dem hände inget. Då var det bara hederligt vickande på tårna som gällde. Hand värmarna däremot var som sända från himlen. Jag kände mig som Katniss i Hunger Games när hon fick sina kapslar från Haymitch, då jag hittade mina bortglömda "grabbers", som de heter, i jackfickan.

Solen kommer upp i Catskills.

Från toppen av Belleayre.

Det var igår.
Idag är jag sambandscentral i skidstugan.
Vi väntar ett nytt snöoväder i eftermiddag, då är det bara att inse att det här blir ännu en fyradagars vecka för ungarna. Sedan jullovet har de inte gått en enda hel vecka i skolan.
Vi styr hemåt i tid så att vi hinner innan snön gör motorvägen slirig och alla medtrafikanter till långsamt framglidande snöslaskmissiler.