Säsongens sista IEA äventyr.

IEAs regionsfinal fyllde hela helgen för Nina. Jag var där igår när highschool laget tävlade. Nina, däremot, stannade med gänget på ett närliggande hotell för det snöade och regnade, så vägarna isade till under natten. På så sätt behövde de bara köra en kort sträcka på morgonen till stallet där tävlingen fortsatte med middleschool laget. 

Jag har förstått att tjejerna hade väldigt roligt på kvällen och att de två mammorna som var där med dem borde få tapperhetsmedalj.

Som vanligt var det en lång dag. En lång kall dag. 

Först hoppade de som kvalificerade sig individuellt, de tre högst placerade får åka till Zone semifinalen. 

Ninas häst fick för sig att titta lite extra på första hindret (som den hade hoppat 10 minuter tidigare) och innan hon hann med så lade den in ett par travsteg precis innan hindret. Då visste vi att det inte blir någon individuell hopp semifinal för henne. 

I den individuella flatklassen drog hon en vansinnigt stirrig häst. Det funkade inte alls och domaren höll tyvärr med om det. Så gick det med det.

Det var lite tråkigt, för när de sju andra ryttarna red välskolade, lugna hästar som lufsade på så att ryttarna kunde visa upp sin bästa equitation, så red Nina en poloponny som sprang sig genom klassen med huvudet högt. 

Domaren borde ju ha tagit det i beaktande tycker jag. Som är hennes mamma.   

I lagklasserna gick det bättre och hon placerade sig tvåa i hoppningen och trea i flat klassen.

Resten av laget skötte sig fint, de nådde bara inte riktigt fram. Så i och med regionsfinalen slutade IEA säsongen för oss.

Två tjejer kvalifecerade sig till Zone semifinalen i deras individuella flatklass. Jag vet inte om de faktiskt kommer att åka. Det blir fyra och en halv timme enkel väg för att visa upp sig i skritt, trav och galopp. Det är inte lika roligt om inte hela laget kommer.

Vi, de uppmuntrande och stöttande mammorna, sa hela dagen: "men ni kom ju ända till regionsfinalen, det är inte illa för ett förstaårs lag".

Men det vet vi ju, det är som att förlora guldmatchen i ishockey VM och BARA få silver. 

Så deppigt. Fast det borde firas. Regionsfinalen är banne mig inte illa pinkat. 

De fick själva dra vilken häst de skulle rida.
De drog små godis påsar med hästens
nummer på.

Det gäller att pilla in alla små hårstrån.
Vi blev rekommenderade att ta av ör-
hängen också. Så petigt så.

Sista gången.

Frusen morsa.

Det råder ingen tvekan om vem som är Nina.
Inte på långt håll heller.

De stod uppradade medan resultaten lästes upp.
Vi klappade väldigt entusiastiskt för varje gång vi
inte hörde "1538". Här var det spännande!
Det blev en röd, andraplats rosett.