Vår tjugofyra timmars resa norrut blev intressant för vi spenderade de mörka timmarna i andra stater än på vägen ner. Den här gången turades vi om att sova och köra genom norra Florida, Georgia, South Carolina med soluppgång i North Carolina/Virginia.
Jag passade på att lyssna på RIX FM Morronzoo medan jag tragglade mej genom South Carolina. Det piggade upp!
Inlandsvägen ringlar sig på västra sidan av bergskedjorna Appalacherna och Blue Ridge Mountains vilket bjöd på många vackra vyer som vi susade förbi i mörkret förra veckan.
Torsdagen var vår sista dag i Wellington. Det är lagom att åka hem när jag äntligen börjat hitta till Dunkin Donuts för en kopp morgonkaffe vars pris inte kräver en andra amortering på huset. Plus när damen i vaktkuren som håller koll på området där Wendy bor, äntligen har lärt sig mitt namn. Ja, då är det dags att ge sig av.
Efter att jag lämnade av Nina i stallet, tog de golf bilen och körde över till tävlingen för att gå banan. Sedan red hon fram Venice på hemmaplan, skrittade henne - eller smågalopperade på tvärsen är nog mer korrekt - till tävlingen.
Där hoppade de fram ett par gången och så var det dags. Klassen hette Training Jumper, precis som dagen innan, men de här hindren var närmare en meter. Det var en sann "Training" klass, allt de ville se var en felfri runda. Tidsfel räknades självklart, så de fick allt rida på ändå. Alla som red felfritt "vann".
Det är ju ett bra koncept så ryttarna kan satsa på vägval, avstånd och lämna lite av nervositeten utanför banan.
Nina var lite besviken för hon gillar spänningen i omhoppningen.
Hon red heta Venice perfekt och hade än en gång anledning att vara stolt! Wendy och Perry kunde inte vara nöjdare med Ninas insats efter så kort tid med ponnyn.
De skickade hem henne med en broschyr om tävlingarna i Aiken, SC, i april. Ifall vi kunde tänka oss ha vägarna förbi. Jojo, så är det, man vet ju aldrig när man är ute och kör var man hamnar. Ungefär.
Jag hann med ett sista besök i mina kompisars stall och fick ännu en inblick i det hektiska liv de lever där i Wellington. Det låter glassigt att övervintra i Florida, men det är helt klart intensivt med tävlingar varje helg och hästar utspridda i tre stall (Karins Curt måste vara uppstallad på tävlingsplatsen, Global, när hon rider en CDI).
 |
| Karin och Stina tror att de bestämmer i stallet. Men det fattar ju alla vem det är som är bossen! |
Men men. Som jag föreslog i mitt första inlägg så är ju tjugo plus att föredra framför femton minus. Eller något åt det hållet.
Jag skriver det här i bilen. Vi har nu nått New Jersey och trafiken tätnar mer och mer ju närmare New York city vi kommer.
Till sist vill jag citera killen som säljer kaffe till ryttare och hästskötare i stallområdet på WEF.
"Those horse people are crazy, it takes a lot of zen and yoga to stay sane here."
PS. Karin är två tredjedelar in på CDI:n. Freestyle på söndag! Kör hårt. På med nitar och dödskallar...
Karin Persson bloggar från Wellington
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar