Men nu i efterhand har jag insett att det är ett väldigt otympligt sätt att skriva om henne, hon som trots allt nästan är huvudpersonen. Utan henne är jag ju inte Ponnymamma.
Japp. Hon heter Nina och det är så ni kommer att läsa om henne framöver.
 |
| Nina, Casey och Wendy. |
Då åkte jag hem till mina kompisar, Stina och Karin, och dök ner i deras soffa efter att ha lämnat av Nina. Jag hoppades på en lång förmiddag i soffan med ett färskt nummer av Svensk Damtidning och Hänt Extra. Schlager-Molly och Prinsessan Madeleine. Man måste ju få veta vad som händer. Att Madde var hemflyttad och på tjocken var helt nytt för mig. Jag har levt i mörker.
Ninas hoppklass hade börjat, farföräldrarna satt på första parkett, allt vi behövde var Nina och Venice. Till slut kom hon ridande. Hon hade ridit fram Venice hemma på ridbanan, sedan skrittade henne 20 minuter till tävlingen och hoppade fram ett par hinder. Innan jag visste ordet av var hon inne på banan. Jag fumlade som sjutton med mini iPaden och lyckades filma halva rundan. Konstigt att det inte blev uppochner eller ut och in.
Felfri runda ledde till omedelbar omhoppning. Med ett nedslag på sista hindret. Dumt. Mycket dumt. Hon hade ju en av de snabbaste tiderna i omhoppningen. Wendy och Perry var väldigt nöjda med hennes ritt. Nina lyste som en sol, väldigt nöjd och stolt.
Imorgon kör vi igen. Lite högre den här gången. Dagens hinder var cirka 85 centimeter höga. Venice har tydligen kapacitet för 130, men inte Nina, så jag tror att höjden kommer att ligga på en lagom meter.
Lite senare var det full fart till Global för Karin och Curt.
Det är möjligt att jag är partisk här men jag tyckte att de var helt perfekta, även om det trasslade lite med galoppombytena....
Hennes klass fortsätter imorgon så jag får nog veta om de gick vidare under tiden vi styr hemåt.
Jag har hyrt en gokart liknande liten Chevy, så att ratta moderskeppet igen är inget jag ser framemot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar