måndag 29 juni 2015

Dra åt skogen!

Jag lastade Milla och körde ner till de underbara ridvägarna i Katonah/Bedford. Där kan man rida i timmar genom skogen, över fält, hoppa hinder och korsa ån oändligt många gånger så att man (läs jag) blir alldeles virrig. 

I timmar, ja. En gång tog jag med mig en kompis och red där. Jag trodde att jag visste var vi var.... Nå, nej. Flera gånger drog jag upp telefonen för att ringa en annan kompis som rider där varje dag för att be om hjälp. Men vad skulle jag säga? 
"Vi står bakom stora stenen framför ån, och hur hittar jag ut...."
Det fungerar inte så bra. Det tog oss tre timmar, och till slut var vi ute ur den gröna labyrinten.

Jag hade stämt träff med en god vän som jag inte träffar ofta nog och än mindre har ridit med på nära två år. Det är ju sanslöst, bestämde vi. Att låta yttre omständigheter, som inte har att göra med oss två personligen, få styra vår vänskap är ju helt förkastligt. Tid kommer inte tillbaka, så det gäller att ta vara på den vi har.

Det var en helt underbar ritt, och Milla som är lite år det knubbiga hållet nu, lyckades få iväg ett litet bocksprång iallafall. Hon kom ihåg att akta sig noga för stubbar och stockar. Man vet ju aldrig.

Jag tycker om omväxling i min ridning, så det här var efterlängtade och välbehövliga två timmar. 

Nu är det sommarlov. Alltså stiger vi upp lika tidigt som under skolåret, för det är läger av alla de slag på gång. Ben deltar och Nina hjälper till, och det på olika håll. Naturligtvis handlar det om baseball och ridning. Inget revolutionerande direkt.

I övermorgon är det dags. Jag tvivlar på att jag har patienter men kommer nog att behandla mina arbetskamrater. Skojskojskoj.



fredag 26 juni 2015

En titt över axeln till förra helgen med kommande onsdag i kikarsiktet.

Kripalu. En röd tegelbyggnad. Passar inte alls in i den sagolika naturen den har placerats i. Men så fort jag klev in, omslöt den välkomnande känslan mig och jag saktade ner på stegen, liksom av bara farten. 
Där kan man bara vara, även om det var en utmaning i sig. Tankar och stress fortsatte nämligen att snurra i huvudet och det med lite högre hastighet. Att försöka, att jobba på att slappna av fungerar inte riktigt och då får den nervösa energin ännu mera momentum. 
Men med yoga lektioner, kajakpaddling, meditation, en filt på gräsmattan och tid, så till slut kändes det helt ok att bara vara. Så det hann jag med i ungefär femton minuter innan det var dags att åka hem. Typiskt.
En dam gjorde ett enormt intryck på mig. Hon såg ut att vara närmare åttio år. Hon hade undervisat meditation i fyrtio år, var skarp som ett rakblad och hade en härlig humor. 
Så vad är då femtio år? Det är vad en del av mina funderingar handlar om. Kan jag ha hälften av hennes energi och glädje vid hennes ålder - ja då jäklar har jag massor att se framemot!


Hoppsan. Jag skulle nog ha bäddat.

Massor av utrymmen som gjorda för av-
slappning.

Kripalu från sidan. Institution? Högstadieskola från
50-talet? Det började som ett munkkloster 1957.
Tror jag.

Meditationsgläntan uppe i skogen.

Utsikt över bergen och sjön.

En fot framför den andra. Om och om igen.

Rofyllt.

Ja, då går det mesta.


Just nu ser jag framemot nästa onsdag. Då ska jag börja jobba med akupunkturen igen. Det är dags.
The Art of Healing. I ett gammalt hus med ett svart cirkelformat värme element mitt i bakre rummet. Hur häftigt som helst. 
Bill som äger företaget. Jag och några andra som hyr in oss, som medverkar i, och skapar den påtagligt varma energin som möter redan i dörren. 
Ja, det här är spännande! Lite nervöst. 
Men ni vet hur det är när det känns rätt?
Så är det.

Ta en kik på websajten till The Art of Healing.

torsdag 18 juni 2015

Om att ta en paus.

Det är torsdag före midsommar, vilket egentligen inte spelar någon roll här i USA. Amerikanarna blickar istället mot fjärde juli som en anledning att få dra fram grillarna och korka upp det bubbliga.
Vi brukade fira midsommar när ungarna var små då vi var med i svenska skolan, men det är inget som sitter i ryggraden på någon av oss. Man kan också ta tåget in till Battery Park på Manhattan där Svenska Handelskammaren (tror jag att det är) arrangerar midsommarfest. Dit for jag förra året med några kompisar. Det är väldigt mysigt eftersom parken ligger längst ute på Manhattan, så dragspelsmusik och knätofsar gör picknicken, med en vy av Frihetsgudinnan i solnedgång, ännu härligare.

Midsommarstång och skyskrapor.


I år däremot tar jag en paus. Om en stund åker jag till Kripalu. Ett yoga center mitt i vackra Berkshires mountains i Massachusetts. Nu är jag ju ingen hängiven yogi direkt även om jag har gjort mina turer till olika yogaklasser genom åren. Men det kändes som det här blir ett bra ställe att vara på när jag trycker på pausknappen några dagar.

ooommmmmm......

Ha det gott, ni som äter sill och skuttar runt stången imorgon!

måndag 15 juni 2015

Om att röja och öppna upp för nya upplevelser.

Cleansing. Så rätt och modernt. Avgifta sig. Naturligtvis gå ner i vikt. Få jämn och fin hy. Klar i tänket. Vinsterna är många.
Men vad krävs det då? Vad för sorts sorglig soppa ska förtäras? Utan salt. Vegetarisk och helst med alger och sånt som flyter omkring. Nej det låter inte kul.

Man kan också rensa i allt skräp man har samlat på sig. 
Då slipper man soppan. Och grönkålsjuicen. Som antagligen till råga på allt, bör drickas rumstempererad. 
Jag fick en mycket bättre ide. Istället började jag gräva i bokhyllan där jag har en rätt stor samling med fackböcker om Kinesisk medicin. En del har jag inte ens läst. En massa kunskap som bara sitter där helt i onödan. Då är svaret e-bay.

Jag la upp 3 böcker och gissade ihop priser som förhoppningsvis gör dem attraktiva. Den fjärde boken, en riktig tegelsten, handlar om puls diagnostik. Alla sjuhundrasextio sidorna. Gode gud om jag faktiskt hade läst bokeländet....då alltså. Men det har jag inte. Och har jag inte rört den på sju år så händer det nog inte nu heller. Jag kommer ihåg att den var dyr, närmare tvåhundra dollar, så jag tänkte dra till med nittio så där. 
Men då fick jag för mig att kolla priserna på Amazon.
Jag trodde inte mina ögon!

Hoppåhej. Jag la upp min guldklimp till bok på auktion för sexhundra dollar som utropspris. Ja vi får väl se. Tillgång och efterfrågan.

MillaShilling ska flytta ut. Hon och en kompis, troligtvis den nypensionerade CJ, får bo tillsammans i en hage tills det blir för kallt. Det blir bra för henne. Jag hoppas att hon inte är mörkrädd bara. 

Tro vad ni vill men universum levererade. Igen. Det gäller tydligen att bara fråga. Envist. 
Av en händelse hittade jag The Art of Healing i Patterson. De verkade ha väntat på mig, för allt kändes så absolut rätt. Där ska jag börja jobba så smått. Det är dags att vässa nålarna!
Mera qi till folket.

måndag 8 juni 2015

Ett två tre HOPP! Det är så man krossar motståndarna....

Det känns ovant att inte vara med Nina på tävlingar. Fast ibland rätt skönt ändå. Men ovant och lite vemodigt. Navelsträngen blir tunnare och tunnare. Med blandade känslor vinkade jag iväg henne på fredag eftermiddag. Trots allt finns det ju fotbolls- och baseballmatcher som behöver tittas på också.

Hon blev friskförklarad förra måndagen, så hjärnan tål att skakas om igen. 

Naturligtvis blev det massor med ridning under veckan och sedan iväg med gänget och ängeln Pam, som på något vis orkar med dessa tjejer, till en tävling i Connecticut.

Den roligaste klassen var Lag Hunter Derby. Rolig att rida och spännande att titta på. Nina på Mimi red med Maggie på Titus. De red en bana på ett stort gräsfält, hoppade hindren i följd efter varandra. Nina ledde och Maggie följde. Inte bara skulle banan hoppas enligt hunter principerna, lugnt, vägvinnande och i låg form, utan de behövde också få till det så att de hoppade sista hindret parallellt med varandra. 


Modiga tjejer som valde att starta först. Det var elva lag
i klassen.


Perfekt! Maggie hade ridit ganska långt bakom Nina
men de lyckades ändå.

 Tjejernas leenden vittnar om att de vet att de
lyckades.
Spänningen var olidlig när placeringarna
 ropades ut. Åttonde platsen först.
De blev tvåa!
Och 220 dollar rikare!! 
Ninas nya hjälm kommer i veckan. Samshield representanten konstaterade att det var en spricka i hjälmen och alltså var den obrukbar. En pytteliten spricka som knappt syntes. Samshield drar av 25 procent av priset på en ny hjälm om man kan visa upp en obrukbar hjälm som är fyra år eller nyare.
Som någon sa till mig idag, "om det är något man ska satsa pengar på, då är det ju självklart på hjälmen". Så sant. Den absolut viktigaste delen av ridutrustningen.

måndag 1 juni 2015

Från rultig tjockis till stolt ledarhund.

Sachi fick sin första kull valpar den 22 juli, 2013, samma dag som den nya prinsen i England såg dagens ljus. Ödet ville sig att hennes kull tilldelades bokstaven G. Jag föreslog, men nixades, namnet George. Synd. Hade det inte varit häftigt om Sachis förstfödda fick heta George som lillprinsen? 
Nåjo.

Två av hannarna sorterades ut vid 7-veckors testet. De fick bli familjehundar istället. De andra fem flyttade hem till sina puppy-raisers. En hanne, Grainger, uppmärksammades vid 18-månaders testen och blev antagen som avelshanne. Han har redan blivit pappa till två kullar. 
Den första valpen som är färdigutbildad ledarhund är Gadget. Jag blev inbjuden till hans examen från Guide skolan. Gadget och hans partner, Joe, har tränat tillsammans i en månad och nu var det dags att åka hem. 
Det var Joes andra ledarhund så han vet vad han gav sig in på. Hans pensionerade guide, Steve, är pensionerad hemma hos Joe och hans fru.


Jag kan ju låtsas att det är definitivt är
Gadget.... Men det är en femtedels chans
iallafall. Fem valpar i den kullen var svarta.
Vem det än är, så är han 5 veckor gammal.


Det kändes viktigt för mig att vara med vid ceremonin. 
Jag var överlycklig när GEB valde att använda Sachi till avel för det betydde att hon fick komma hem till oss igen, efter 18-månaders testen. Saknaden efter henne var fruktansvärd då jag lämnade bort henne för att bli testad och sedan tränad. 
Det var omöjligt för mig att förstå hur jobbigt det skulle bli att se henne ledas in i kenneln iväg från oss, för jag trodde att jag var förberedd. Bortlämnande var ju hela vitsen med att vara en puppy-raiser. 
Men jobbigt var det.
Hursomhelst var det en liten del av mig som trots allt sörjde att jag inte skulle få se henne i selen, tillsammans med en partner, och på så vis få kvitto på allt jobb med henne och alla tårarna vid avlämnandet. 
Så att nu se Gadget sitta där med sin person, någon han kommer att göra allt för i många år samtidigt som han blir älskad och uppskattad som den bästa vän och partner som han är, var helt fantastiskt. 
Gadget och Joe under avslutningsceremonin.

Det var inte Sachi men en del av henne. Och det kommer många fler ceremonier med guider och partners där en del av henne är med. Förresten, Gadgets raisers har nu en valp, Vinnie, från Sachis tredje kull!


Jag, Joe och Gadget. Svarta hundar är
verkligen hopplösa att ta kort på, men nog
tyckte jag att Gadget har Sachis ansikte,
som i sin tur är en kopia av sin
mammas, Iola.