Cirkusen drar västerut.

Två hästar och vår hästskötare, Bernado, tjuvstartade helgen redan idag. Han körde iväg de två som ska tävla redan imorgon så att de får sova på plats. 

Det här är Ninas första stora bortatävling. Hon fick ledigt tre dagar från skolan och jag antar att Ponnypappan skrev ett meddelande till skolan som framhöll kulturellt utbyte och sportslig utbildning eller dylikt för att den ledigheten ska ses med blida ögon.

Imorgon lastar jag och Nina Kenzie och Mimi och kör dit dem. Det är inte så långt, cirka 13 mil, på bra vägar ser det ut som, enligt mapquest. Där lämnar jag Nina, transporten och hästarna för jag måste hinna hem innan Ben kliver av bussen. Nina får njuta av tre föräldrafria dagar. Alltså fritt från sina egna föräldrar. Andras föräldrar slipper hon inte.Jag ansluter mig på lördag morgon.

Kan det bli bättre? Tävla två hästar, bo på hotell och hänga med kompisarna. Bara hon inte glömmer fysikplugget inför storskrivningen nästa vecka....

Allt som allt kör vi dit åtta hästar. Och enorma mängder packning.

Sexton hinkar. Åtta krubbor. Bara en sådan
 sak.

Tävlingen går i New Jersey, som kallas
the garden state. Så heter också tävlingen.
Det ska bli intressant att se den delen av
NJ som förtjänar det smeknamnet.
I vanliga fall ser jag ett industrialiserat och
väldigt tråkigt NJ när vi åker till flygplatsen.

Fina framsteg.

Helt plötsligt klickar det. Igår hände det mellan två klasser. Nina red en uppvärmningsklass med Kenzie. Den är låg och det gör inget om Kenzie drar iväg litegrann. Nästa klass var en 3 fot klass. Det var hennes höjd för dagen. Det gick undan. Jag kände hjärtklappningen.
Men så hände det. 
Fantastiska Rachael, en av tränarna, lyckades att få det att klicka för Nina. Genom rent tekniksnack om hur hon ska rida banan och om hur hon ska handskas med Kenzie, blandat med sportspsykologi så nådde Rachael fram till henne. Det är svårt att veta vad som gjorde skillnad i just igår, men tydligen var alla stjärnorna uppradade för Nina och Kenzie precis då på eftermiddagen. 
Hon kom in i ridhuset med ett helt annat fokus och red varje hinder noggrant, balanserade varje sväng och var helt i den sortens kontroll man nu kan ha över Kenzie. Jag upptäckte helt plötsligt att min hjärtfrekvens var bra mycket behagligare.
Då vann hon enkelt. Skillnaden var att hon inte försökte vinna. Ett nytt koncept...
Även den sista klassen gick lika bra. 
Det gjorde mig så stolt. Vinna är kul, det sticker jag inte under stol med, men att se den mognaden i hennes ridning var helt fantastisk!

Framhoppningen.

Tre fantastiska tjejer. Nina vann en vojlock (schabrak?).

Fin samling.

Idag tävlade Nina ponnyn Mimi. Det var dags för Mim att starta på en lite högre höjd och precis som vi trodde, bekom det henne inte det minsta. De placerade sig fint och vann även en klass. 

NIna och Mimi i Children's Large Pony Hunters.
Vilket betyder att de tävlade mot ponnyer av samma storlek.
Med hunter bedömning. Fokus på hästen. Kommer ni
väl ihåg???

Idag körde vi jungfruresan efter mitt och Mimis transport-bootcamp. Det fungerade! 
Framåt. Bakåt. Stanna. Framåt. Framåt. Stanna. Och helt plötsligt hade hon promenerat in i transporten. Den stora testen kom när vi skulle hem. När alla är trötta. Hon var trött och blev lite stirrig som hon så lätt blir, men efter ett par omgångar av framåt och bakåt föll hon in i rutinen och gick trampade in i transporten.
Härligt!
Då klappade jag mig osvenskt på axeln för väl utfört arbete. 
Så här tränade jag och Mimi.
  
Men gode gud, två långa dagar på tävlingar är ungefär vad jag klarar av. Mina ponnymammekollegor är fantastiska att hänga med, vi har roligt tillsammans. Fast det får ju finnas gränser.

Ponnymamma Pam och Titus.

Ponnymamma Cyndi tar ur Wish flätor.

Ibland vilar vi från våra jobbiga plikter.

Ben har spelat baseball och fotboll hela helgen. I fredags satt jag med full vintermundering och tittade på en av baseballmatcherna. Det t.o.m snöade. Helt sanslöst.
Inget vettigt har blivit gjort hemma. Men det är väl det veckorna är till för.

Sachi har kommit hem. Hon har blivit inseminerad och om cirka fyra veckor får vi reda på om det blir valpar igen. Hennes pojkvän är redan kastrerad och i träning. Ingen romantik alls för henne. Mest hoppades jag på att hon skulle få vila ett löp. Kanske nästa? Eller pensionering?

The Christmas Closet.

Vad kan man göra med en "christmas closet"?

Tömma den t.ex. 

Och med varje pinal man lyfter upp hålla andan och vänta på att se kvarlevorna efter något fyrbent med lång svans. Det är ju ett stall trots allt. Men icke!

Nu är det bara de tunga prylarna kvar. 

En bra början.

Vad ska det heta? 

Det kanske måste bli Christmas Closet Acupuncture? Det är ju där det börjar. Så snart väggar, golv och tak är på plats.

Gärna nu på en gång.

Tuta och kör!

April rullar på. Mycket och inget händer. Det har iallafall blivit varmare ute och de sista dagarna har vi haft närmare tjugo plus. 
På hemmaplan är det vårstädning i trädgården som tar upp mycket tid. Ben spelar så mycket baseball han kan och är inblandad, mer eller mindre, i tre lag. Ja och icke att förglömma fotbollslaget. Det är intensivt kan man lugnt säga.

Åtta till tio meter långt ogräs.
Allt är, som vi vet, större i USA.

Igår bestämde jag mig för att det var dags för Nina att lära sig att köra bil. Hon får övningsköra officiellt när hon fyller sexton år och det är ju, som tur är, en stund dit. Men jag tänkte att hon skulle kunna köra innan dess så när hon får ge sig ut på vägarna, gud hjälpe oss, då kan hon koncentrera sig på småsaker som trafik och trafikregler....
En god vän nämnde en viktig punkt: att kan man navigera Kenzie i framridningen utan att krascha eller få hjärtsnörp, då är trafiken ingenting att oroa sig över.

OJ!! Dödsgrepp på ratten när vi susade fram i 15 mph.

RIP kära Becky.

Sexton år och slut.
Helt plötsligt blommade alla symtom upp och Becky blev sjukare och sjukare.
Becky var en ridskolehäst som jag älskade att rida. Hon var framåt och helt fantastiskt rolig att hoppa. Att hon sedan personifierade "chestnut mare, beware" var en annan historia. Hon gick också under namnet Drama Queen eller helt enkelt, "that crazy mare".
Men gillade man Becky så gjorde man, fast det var lika många som ogillade henne pga hennes temperament.

Hennes ägare, mor och dotter, tog ett fasansfullt svårt beslut i lördags. De lät Becky somna in från ett fortsatt liv i smärta. 
Det var ett helt osjälviskt beslut som enbart hade Beckys bästa i tanken. 
Bra gjort!
Jag tänker på er, det vet ni, och MillaShilling finns där när ni blir ridsugna igen.

Läs här om Becky och hennes två mattar!

Påskdagen. Godis, hästar och The Office.

Påskdagen, en kylig sådan, blev en familjedag i stallet följt av ett The Office maraton, organiserat av Nina. Steve Carrell är bäst helt enkelt. En härligare egotrippad sociopat får man leta efter. Det är ett sådan serie man kan se många gånger och uppskatta samma skämt, eller så upptäcker man en helt ny detalj som är fantastisk och scenen blir som ny igen.

Påskdagen (om man nu firar påsk) är en viktig dag här. Många går till kyrkan och har släktmiddagar. Hela Brewster var väldigt tyst och stilla och kan ni tänka er - det var affärer som faktiskt var stängda!!! Det är stort.
Jag och Nina var oense om varför påskdagen var stor, långfredagen var vi överens om, så jag googlade det. Wikipedia hade, som vanligt, svaret. Nina hade rätt. :-(
Sedan försökte jag förklara Kristi Himmelfärdsdag för henne, vilket medförde mera googlande..... 
Jag är ju inte direkt på topp när det gäller "min" religion. Men det är OK, ungarna fick påskägg, de svenska stora, och jag hjälpte dem att äta godiset. Allt är som det ska.

I stallet fick Ben och Justin för sig att de skulle ut och rida i skogen. Jaha. Ben har inte ridit sedan i somras och Milla har lite ideer för sig nu. Men naturligtvis var hon en ängel med Ben på ryggen. 

Grabbarna är på väg. Jag höll tummarna hårt och
hoppades att alla fyra skulle komma tillbaka samtidigt.

Det är skoj när han kommer och ber om att få rida. Eller rättare sagt, talar om för mig att han ska rida. Han tog lektioner i några år men inte på de två sista åren så han är inte helt i form. 

Jan frågade Rick varför han inte tog en av quarterhorses och red med dem. För sent. Men när killarna kom tillbaka så tog vi en av quarterhorses, Red, och Milla och tog en liten tur upp för backen och i skogen. Milla suckade djupt när hon släpades ut igen. 

Rick och Red. Vi får nog göra något åt
den sorgliga ridhjälmssituationen...

Sedan var det soffhäng med Office-gänget.

Påskhoppning.

Jag har inte varit ute med transporten sedan den hemska, isiga resan till Old Salem Farm i januari. Idag var det betydligt trevligare att köra dit. 
När det är dags för banhoppningen så är det oftast bara Nina och Kenzie som åker. Det är lite trist, det är alltid roligare med en grupp på tävlingarna så de kan heja på varandra.

Idag kom farmor och farfar och tittade. De genomled den obligatoriska, långa väntan med oss. 
Jag skulle vilja sätta upp action kort från hopprundorna, men som Nina sa: "de är suddiga, det gick så fort". En mycket bra sammanfattning. 

Nina snabbpluggar banskisserna.

Det blev en första, tredje och femteplats.

Sedan när vi kom tillbaka till stallet släpade jag ut en kvällshötuggande Mimi, som suckade och trampade in och ut ur transporten under tiden hon längtade in till sitt hö.

Jahapp, var det så enkelt? 

Däckad.

Igår slog förkylningen till. Jag som aldrig blir sjuk. Antagligen överlever jag det här också men är så vansinnigt trött.

Mitt Mimiprojekt fick ta en paus idag eftersom jag inte lämnar sängen i onödan. 
Igår promenerade hon in i transporten.
Jag däremot gjorde det största felet någonsin. Slutade inte när det gick som bäst. Tanken är ju att gå in och ut ut en transport, med vila inne i transporten, inte är något speciellt. Det handlar ju bara om att gå fram och tillbaka.
Men icke då.
Samtidigt såg jag, för sent, att hon var trött. 
Tvärnit med två hovar på rampen. Då var det bara att låtsas att det var precis vad jag ville. Stoppa henne i tid innan hon stannade.
Duktiga envisa ponnymärr!
Hon lär mig.

Ikväll börjar passover. Vi åker ner till svägerskan för en traditionsenlig seder. Det ska jag nog klara av. 

Den nya bilen och transporten. Äntligen framtöad.
Mimi var inte speciellt imponerad.