Vackra vyer och tidig tävlingsmorgon.

Fredag. En sådan underbar, möjligtvis lite för varm, höstdag. Jag gjorde dagens goda gärning genom att rida min kompis ponny Rosie på en jättehärlig uteritt. Kompisen behövde testrida sin dotters tävlingshäst i skogen. Rosie och jag var med som lugnade inslag. "Larvigt" sa ZZ, och klev glatt iväg genom vatten och lera, över fält och timmerstockar. Inte ett så betungande jobb alltså. 
Som vanligt red vi vilse, men det löste sig på bästa sätt då vi hittade det här fältet högt uppe på en höjd. Sagolikt vackert.

Rosie är en underbar Connemara ponny. Hennes
färg kallas "Blue roan" och jag har inte en susning
om vad det blir på svenska. Vi kallar henne "the
purple pony".

Igår var det IEA premiär. Jag och Pam försökte lära oss hur man organiserar en sådan tävling för i oktober är det Crossroads tur för första gången.

Det är mycket pyssel för att få ihop det och följa alla regler, men det blir nog bra. Jag lyckades ge Nina felaktig information relativt stadigt hela morgonen eftersom jag såg vilka hästar hon skulle rida (men trasslade ihop det helt) och sedan hennes placering i en av klasserna. Helt fel. Till slut blev jag helt enkelt ålagd munkavle. 

David, tävlingsansvarige, delar ut hästar till ryttarna.
De tävlande var representerade med ett nummer så
han skrev helt enkelt ner en siffra bredvid hästnamnet.
Det var där jag inte fick ihop det och många förvirrade
textningar gick till Nina.

Vi vet ju vad som är viktigt i livet.

Hästarna väntar på sina ryttare som sitter upp,
hoppar sedan två hinder och därefter tävlar.
Jättespännande att titta på!

Första och andra pris rosetter för de
båda lagen. Tyvärr inget som vi fick med
oss hem den här gången.

Det blev en intressant situation när resultaten sammanställdes. Det fanns ett vinnarlag för highschool och sedan två lag på delad andra plats. Men det går inte utan lagen måste separeras. 

Först kollades det vilket av lagen som hade flest förstaplatser - lika många. OK. 

Nästa steg var att kolla vilket av lagen hade flest andraplatser - lika många. OK. 

Till slut handlade det om vilket av lagen som hade flest poäng i hoppklasserna - lika många. Ojdå!

Då fick det bli krona eller klave för att avgöra vilket lag som blev tvåa eller trea!

När föräldrar lägger sig i.

Då går det käpprätt för ett lovande baseboll lag.
När det visar sig att ett lag som inte är del av det lokala föreningslivet utan ägs av ett föräldrapar (tänk, det här handlar om tolv-åriga pojkar...), har två makthungriga, egotrippade småfurstar vid rodret - ja, då är det bäst att hoppa av i tid. Det är inte helt uppbyggande av småkillars självkänsla att ha en sarkastisk skitstövel som tränare. 
Det insåg vi som tur var i tid för för vår grabb så att han kunde gå tillbaka till laget i vår lilla stad. Nästa sommar är det nämligen dags för en veckolång baseboll turnering och det är varje tolv-årig baseboll fantasts dröm. Då gäller det att vara del av ett etablerat lag under hösten redan, för det är nämligen redan då anmälningarna ska in till denna turnering för lag från hela landet.
Herreje så mycket drama. Och så skönt att släppa dramat och se framåt.

När föräldrar lägger sig i....
Då blir flickor uteslutna ur en gemenskap som egentligen borde bygga på glädjen att rida och ha skoj med likasinnade i samma ålder. 
Egotrippade mammor som är arga på andra mammor straffar deras döttrar. 
Allvarligt. Är vi tillbaka på högstadiet eller?
Det måste vara jobbigt att vara vuxen och så osäker att när känslan infinner sig att man förlorar "makten" över någon som inte orkar med en överväldigande uppslukande personlighet - då attackerar man den personens barn. 
Fascinerande. 

Ett gott råd. Lev era egna liv och låt ungarna vara.

Nina och Maeve red en hunterpace i söndags. Man rider en snitslad bana i terrängen, hoppning är valfritt, på tid. Trixet är bara att det inte är den snabbaste tiden som vinner, utan det laget som har en sluttid närmast en idealtid. Idealtiden är en tid som har bestämts i förväg och är hemlig, den reflekterar en snabb men också ansvarsfull ritt.

Kvar vid start och målgång satt två mammor och var avundsjuka. 
Nästa gång är det vår tur!

Nina/Milla och Maeve/Rosie på väg till
starten.

Målgången efter 1 timme 25 minuters intensiv ridning.

Det kan vara tröttsamt att rida så fort så
länge. Bra att ha med soffan.

Tjejerna efter målgången. Hästar och ryttare helt
genomsvettiga och hemskt nöjda.

En välförtjänt andraplats. Kompisens lag kom in på
sjätte plats.