Produktiv i hettan. Eller. Tack och lov för ac.

Åskan mullrar och gode gud jag hoppas att den rensar bort luftfuktigheten och cirka tio grader av hettan.
Tack vare den tryckande hettan har jag lyckats att få färdigt en liten artikel till Hippson igen. Den var seg att få till, mest för att sommarlovet bjuder på mycket spring och skjutsande fram och tillbaka. Det är inte utan att jag ser fram emot höra de gula fina bussarna skramla uppför backen. Barnen behöver rutin och och massor med lärdomar som enbart kan hämtas från ett kvavt klassrum... Ja, all den här friska luften och motionen kan ju helt enkelt inte vara helt bra. 

Artikeln är skriven och skickad. Det är en makalös känsla att äntligen göra något jag har drömt om så länge. Nu är det bara ROMANEN som behöver se dagens ljus. 
Nåjo.

Förra hösten bildade Crossroads sina första IEA-lag lite sent omsider, säsongen var redan igång. Tjejerna hoppade glatt in i tävlingsserien och gjorde riktigt bra ifrån sig under tiden de lärde sig hur själva tävlingsformen fungerade.
I år är vi betydligt mer organiserade. Förra veckan drillade Rachael de två lagen i ett IEA träningsläger som närmast gick att beskriva som ett bootcamp under stekande sol. Vilken Marinsoldat som helst hade kroknat efter de två-tre timmar långa lektionerna med många hästbyten. De bytte hästar för att förbereda sig på tävlingarna då de blir tilldelad en häst och då är det bara att rida in i ringen och prestera. 

Här är laguppställningen. Nästan alla är närvarande.

Ett härligt gäng som har kul tillsammans!

Så här fungerar IEA.

Make-over måndag!

Fram till i juni hade Jan en hästskötare som fixade med klippandet och ryckandet. Innan tävlingarna ska hästarnas öron, mule och ben klippas, om nu inte hela hästen behöver det förstås. Manarna bör ha perfekt längd så flätorna blir bra.

När Bernado slutade så insåg Jan att hon har den bästa och billigaste arbetskraften precis under näsan. Tjejerna! De behöver absolut lära sig alla aspekter av hästeriet och tävlandet. Nu var det ju så att Nina lärde sig allt det här i det andra stallet för tre-fyra år sedan, men det skadar inte med en uppfräschningskurs.

På måndagarna rider vi inte, endast lägerdeltagarna. Men det stoppar inte Nina och Phina (ja, de två kompisarna heter så....), stallet drar. Varje dag. 

Efter att ha hjälpt till med lägerhästarna ifall det behövs, börjar "make-over Monday". Långa manar rycks, lurviga ben och öron trimmas på alla pensionärerna och ridskolehästarna. 

Gamlingarna sträcker på sig och får stolt lite extra spänst i steget. 

Baby Jack, den lurvigaste av uteliggarna
blir supersnygg! Han undrar nog vilka
klasser han ska tävla i.
Fast det var länge sedan han var ute på
sådana äventyr.

En Ponnymammas rapport från revanschen i Saugarties...

När man räknar en tävling som lyckad bara ryttaren kommer hem utan spräckt hjälm och oskakad hjärna, då känns det som om man är på plussidan redan innan hästen är lastad för avfärd.
Med den optimistiska inställningen styrde vi norrut halv sex igår morse.
Vi skulle tillbaka till HITS-on-the-Hudson, i Saugerties. Det är en tävlingsserie som pågår hela sommaren. Vi var där i slutet på maj och det var då Nina stöp i backen så snöpligt. Hon har naturligtvis ridit och tränat Kenzie sedan dess, men inte tävlat henne. 
Det kändes väldigt symboliskt att starta dem där det hände. På en fredag liksom då. Samma tävlingsbana. Samma klasser. Samma hinder (annan bana förstås). 

Fast det höll på att bli en kort resa. Det visade sig att bestämmelserna har ändrats. Hästarna måste vaccineras var tredje månad för att få tävla på de här större tävlingarna. Vi hade inte riktigt hängt med i de svängarna. Men efter en massa telefonsamtal fram och tillbaka till vår hemmaveterinär, som skulle faxa över allehanda intyg, och till tävlingsveterinären löstes det så att Fancy, Mimi och Kenzie fick promenera över till veterinären och få sina sprutor. 
Nu frågar sig säkert mina alerta läsare vad det var för vaccinationer. Och nej. Det har jag ingen aning om.

Först tävlade Nina och Mimi i Pony hunter. De jobbar på att ge Mimi den rutin hon behöver. De har inte varit iväg på tävling på över en månad så hon blev väldigt till sig och la in överväxeln. Hunter - lugnt och vägvinnande... Nå, när de kom till den tredje klassen flöt det riktigt bra.

Sedan var det dags för Kenzie. Hon var vildare än vanligt på framridningen. Som vanligt blev hon extra het inne på banan. På de här höjderna är jag jag vanligtvis inte nervös när Nina hoppar men med tanke på hur det gick förra gången var jag rejält nervös igår. Vilket är oväsentligt. Det viktiga är att Nina å andra sidan, red in och styrde runt virvelvinden med bravur. Jag vet att hon har Kenzie under kontroll. Typ. Men ibland slår hjärtat dubbelslag iallafall. Mitt hjärta alltså.

Gul är tredje plats! De slog 58 ekipage
med den ritten.

Nästa klass var Level 1. Revansch dags. Efter en fantastisk ritt kom Nina ut med ett leende från öra till öra. De var tillbaka!! 

Ren och skär glädje hos dem båda.

Vi var dyngtrötta så vi for hem.

Med tanke på att vi redan hade fyllt våra
kriteria för en lyckad tävling, och det med
råge tack vare tredje plats
placeringen, var det här en extra
fin överraskning!
Startfältet var 46 ekipage.

Kenzie. En sådan underbar häst. Svår att rida. Ryttaren måste kunna lita på henne och inte hålla i henne för mycket vilket är lätt hänt när hon tänder till. Och det ofta. Ändå måste hon ridas hela tiden. Och då hoppar hon. Allt. Med glädje. Nina och hon har klickat. 

Samtidigt som hon tänder på alla cylindrar och det till 110 procent så efter en klass när hon fått skritta av sig, ställer hon sig och lutar huvudet mot den som håller henne och halvsover. Och det i värsta kaoset med hästar, golfcarts, mopeder, ungar, hundar, cyklar....

"När kommer latten egentligen?"

Fancy och ponnypappan, Damien, har en
mysstund mellan klasserna. 

Lucas!!!

Less is more eller lagom är bäst. Bra att komma ihåg.

Sommaren går vidare. Den är oändlig och samtidigt rusar tiden iväg. Det är rätt skönt de dagarna jag måste stanna till och fundera på vilken veckodag det är.

Idag vet jag att det är onsdag för jag var och jobbade. Jag hade en ny patient och en som hade avbokat sin behandling. Det svider. Min allra första patient innan vi for till stugan drabbades av något som kallas healing crisis, alltså han mådde riktigt dåligt efter behandlingen. Det känns ju inget vidare. Speciellt inte för patienten.
Han var där idag och blev behandlad av Bills cold laser. Vi pratade och jag förklarade att jag hade missbedömt hans energinivå och hade gett honom en alldeles för kraftfull behandling. Vilket först kändes helt ruttet och misslyckat, men sedan insåg jag än en gång hur effektiv akupunktur verkligen är. Nu slog det ju åt fel håll och där fick jag mig en stark påminnelse om att less is more - lagom är bäst. 
Det var en mycket nyttig läxa för mig. Skynda långsamt. Ha tålamod. Lita på min intuition.

Likt en ryttare som bör sitta upp på hästen snarast efter en avfallning ville jag ge den här patienten en behandling illa kvickt. Han tvekade. Ville förstås inte bli sämre igen. Jag kan ju inte klandra honom för det tycker jag. Men jag lyckades förklara och övertala honom att ta emot en väldigt enkel behandling. Det gjorde han och beställde sedan en ny tid för nästa vecka. 
Jag ska bygga upp det här en patient år gången. Skynda långsamt. Ha tålamod. Lita på min intuition. Då kommer det att gå.

Här är några sommarkort från förra veckan.

Pippi försökte spöa upp grannhunden.
Inte helt bra när det till råga på allt var
grannen som har dammen vi har
fiskat och badat i. Här är fredsgåvan.
 

Vi paddlade kajak.

En eftermiddag klättrade vi längs med
ett vattenfall.

Nina och Leah.

Helt ok vackert i Catskills.

Hundarnas morgonrusning.

Med mutor om Gifford glass och fotografering
 lyckades jag lura upp dem på
Belleayre där vi åker skidor under kallare dagar. Att klättra UPP
för en dubbelsvart backe var en upplevelse.

När jag äntligen lyckades få ut kontakten efter hemkomsten
var den i tre delar. Det ska inte vara enkelt, eller hur?

Två hemskt nöjda ponnypappor vinkar
iväg en buss fylld med tjejer och
ponnymammor. Taylor Swift väntar.
Jag fick en livstid av TS musik i mig.
Det finns inget behov av Bad Love eller
Classic någonsin igen.

Tjaaa, jag tror att det var Taytay där nere.
Men vem vet? 

LUCAS!!! Tre veckor.

Såååå himla söt!

Sjöhästar, vasshugg och bilhångel del2.

iPad helvete.... Här kommer fortsättningen.

Sedan bestämde Nina och Ben sig för att fiska tillsammans. Det blev inget myteri på trampbåten, kanske för att Ben spenderade mest tid i vassen.

På väg för att hämta Ninas kompis såg vi den här underbart vackra dalen mitt under solnedgången. Vilken jackpot! 

Vi hittade en parkeringsplats där vi stannade för att se på utsikten utan risk att jag skulle köra av vägen och naturligtvis ta kort. Två bilar stod parkerade där redan. Inget vi tänkte på tills jag vände mig om och såg två personer i ena bilen. De var väldigt involverade med varandra....

 Ehhh. Jaha. Det kan ju också behövas om det känns på det viset.

Det bästa var dock när mannen var färdighånglad, hoppade ur bilen, sedan in i den andra till sin kompis(??) och de körde iväg. 

Inte riktigt det händelseförlopp vi hade räknat med.

Så många frågor. Inga svar.

Sjöhästar, vasshugg och bilhångel.

Jag börjar från början. Fast jag fattar ju att det sista är mest intressant.
Eftermiddagens projekt kommer här i bilder.

På väg till grannens damm. Det är där allt händer.

   

Milla gick i tills magen blev blöt, sedan var hon färdigsimmad. Och inget, inget alls, kunde övertyga henne att gå i igen.

Sailor hann simma en sekund och insåg snabbt att han hör hemma på torra land.

När sommaren levererar, del 2.

När jag skriver på min iPad tappar jag kontrollen över bloggen. iPaden tar över och bestämmer när jag ska sluta och vilka kort jag ska visa. Och banne mig om jag försöker redigera text eller kort. Då bestraffas jag med text med en linje rakt igenom den. Eller en snurra som indikerar att texten sparas. Fast jag inte bad om det. Och glöm förhandsgranskningen..... Bara glöm det.

Iallafall. Det första kortet visar ett urläckert värmelement. Det är cirkelformat och står mitt i det stora behandlingsrummet på jobbet. 
Sedan hästar såklart. Skimmeln med det vackra ögat är Sailor. 
Där ser ni också kort på vårt lilla stall där de bor.

Jag gissar att det får bli dubbla inlägg medans jag är här. Det funkar nog ända tills den illvilliga iPaden kommer på vad jag gör. Det är inte att lita på. Alls.

När sommaren levererar.

Nu har jag lite mindre tid för mitt ponnymammaskap. Och det till min stora glädje! Jag har äntligen fått tummen ur, rätt inspiration och stjärnor som ställde sig i rätt konstellation så att jag fick igång mitt akupunktur praktiserande. Att bygga en patientbas kommer att ta en stund förstås, men att få sticka de första nålarna i min första patient igår kändes förträffligt. Minst sagt. Det är en obeskrivlig känsla att känna energin i mina händer och i nålarna igen.

Stället jag jobbar på är jättemysigt och jag har träffat en hel del härliga människor och hundar som kommer och går där. I ett stort rum står en massagebänk där cold laser behandlingarna tar plats samtidigt som fötter blir avgiftade i ioniserande fotbad och folk kommer in för en pratstund. Full fart mest hela tiden.

Idag är det fjärde juli. 

Vi firar amerikas födelsedag. Barbeque och fyrverkerier står oftast på schemat. Vi är i stugan i Catskills, med hästar och hundar, och här har det regnat hela dagen. Nu klarnade det upp och vädret är perfekt för fyrverkerierna inne i Margaretville. Så för oss blev det lasagn, ridning och fyrverkerier. Eller blir, raketerna kommer inte förrän det är mörkt.

Här stannar vi till nästa lördag. Milla fick följa med och eftersom Harvey numera är Florida-bo fick vi hitta en ny kompanjon till henne. Jan var snäll och lät oss låna Sailor. Hon har ingen nytta av honom på ridlägret för han passar inte för nybörjarna. Det enda problemet är att han inte har gått på gräs alls så vi får ta det lugnt med betandet. 

Milla som har varit svår att para ihop med andra hästar har trots allt accepterat CJ hemma i stallet, men är helt kär i Sailor. De måste ha haft givande konversationer i transporten på väg hit igår.

Jag försökte släppa ut Milla ensam eftersom han inte får gå och beta så länge, men han blev alldeles knasig inne i boxen. Jaha, in med Milla igen och när vi var färdiga med elstaketet lät jag Sailor gå ut. Milla som är som en hund fick gå lös och beta tyckte jag, inte helt säker på hur de två skulle reagera på varandra.

Glöm det, sa Milla, och tog sats och tänkte hoppa IN i hagen där Sailor betade. 

Då var det ju bara att ge upp och låta dem gå tillsammans. Inga problem alls. De går där sida vid sida, hur lyckliga som helst. Inne i stallet står de nos mot nos med gallret emellan dem.

Äsch,