Oplanerat är oftast bäst.

Det här skulle bli vår tävlingslediga helg. Det höll fint tills igår eftermiddag mitt i krattningsprojektet då Jan textade och undrade om Dottern kunde rida ett par klasser i jumpers på Kenzie.
Alla goda föresatser var borta som fisen i dimman och jag sa, ¨naturligtvis¨.

Idag, på väg till Old Salem, insåg jag och tjejerna att det var lite hastigt påkommet att dra iväg på en rätt så stor tävling när Dottern ridit Kenzie i exakt en vecka och kompisen hade ridit vackra Lacey i, tjaaa, 9 dagar eller så.
Men vafan. Det är bara att köra på.

Jumpers. Banhoppning. Det kan jag. Raka rör. Riv inte. Stanna inte. Trilla inte av. Och rid fort som faen.
De skulle rida tre klasser var i lägsta höjden. Sedan började förvirringen. 
Allvarligt talat, hur svårt är det att köra en klass åt gången? 
Open card, fantastiskt. Då säger man till personen i insläppet vilken klass just den här rundan hör hemma i. Så en ryttare kan rida alla sina tre klasser i ett enda svep.
Allt jag visste var att mitt liv hängde på att jag filmade alla tre rundorna. Ögonen var klistrade på insläppet så att jag inte missade henne. 

Det är fart på Kenzie, absolut inte fungerande i huntersammanhang men perfekt i jumpers. Hon blir stark, men hon går. Hon är väldigt bra att lära sig på, hon är förlåtande om ryttaren gör fel och vill helst bara bli lämnad i fred. Kenzie vet vad hon gör och speciellt på den låga höjden.
Dottern svävade på små moln, sa att hon aldrig hade haft så roligt på en tävling.

Kenzie. 

I lägre klasser i banhoppning så behöver de inte ha kavaj på sig.
Men som Dottern sa, "är det tävling så är det tävling".

Fem stolta tjejer.
Båda tjejerna placerade i två av tre klasser. Dottern, två och sexa.
Kompisen, trea och fyra.Sedan blev vi bortkörda för där fick vi INTE stå.