Stadsbesök.

Vakten i 445 Park Avenue hann före mig. Innan jag hann öppna munnen så konstaterade han, "Swedish Consulate". Och det utan ett frågetecken hängande i luften.
Imponerad och förvånad frågade jag hur han visste det så säkert.
"You look so relaxed".
Hmmm. Vad nu det betydde? Bonnig i jämförelse med stadsborna? Eller helt enkelt super cool? Jag har ju mina misstankar.

Jag hämtade mitt och Sonens nya pass. Konstaterade med lättnad att ingen av oss såg helt galen ut. Det kommer att fungera i fem år. Då är han 16 år och jag skrynkligare. 

För att fortsatta på det svenska temat, besökte jag Svenska Kyrkan på 48:e gatan för allra första gången. Kaffe och kyrkbakt svensk kanelbulle till lunch fick det bli.
Kanelbullar. De symboliserar allt som är hemma. Som utflyttad kommer jag bara ihåg det som är fint med Sverige. Soliga somrar. Gnistrande vita vintrar med knarrande snö. Alltid fest. Den perfekta sjukvården. Fantastiska skolor. Lösgodis och ostbågar.
Aldrig grådagar med överfyllda ICA-kassar. Strilande kallt november regn. Vad är det?
Kanelbullarna. De är hemma, mammas bullburk, värme, glädje och så så så väldigt goda.

Tillbaka ute på 5th Ave hittade jag en liten en. Kanske 2 år. Han satt i en vagn och sov. Alldeles ensam. Det går ju inte. Inte alls. 
Men då såg jag vem jag insåg snabbt måste ha varit den tanklösa pappan. Han var fullt upptagen att ta kort på en flicka framför ett skyltfönster. Sådär 10 meter bort. Med ryggen åt lillen. Mitt i New York.
När jag hade stått där en kort stund insåg jag att vi var några stycken som höll koll på vagnen. Jag är rätt säker på att pappan, antar jag att det var, inte hade bett någon om hjälp. 
Men där stod vi och vaktade grabben tills pappan hade tagit det perfekta kortet.