Om att se ner på någon.

Och absolut inte på något illvilligt sätt. Men faktum är att när man inte är längre än 156 cm, och det på en bra dag, då är det inte ofta man får se ner på en vuxen människa. En mycket fascinerande upplevelse för mig.

Makens kollega och hans fru var på besök från Florida. Frun, Carol, har haft det perfekta jobbet för en person som står max 145 cm över havet, eller kanske jag ska säga stallgången? Hon, såsom jag, har spenderat en enorm massa tid i stallet. Så vad passar inte då bättre än att bli jockey?

Häftigt.

Hon slutade för några år sedan, men hästintresset fanns naturligtvis kvar så nu har hon en OTTB (off the track thoroughbred), alltså en valack som likt henne var pensionerad från galoppvärlden. Vid den höga åldern av 4 år...

Nu är det så att True kan behöva sällskap om deras plan att ha honom hemma på baksidan går i lås. Det är här Harvey kommer in i bilden. För är det något Harvey är bra på så är det att vara sällskap.

Plus, hennes nyfunna intresse av Parelli metoden är som grädde på moset för vår problem ponny. Och icket att förglömma att hon kommer aldrig att växa ur honom. Bara en sådan sak gör mig knäsvag av lycka. 

Hon provred Harvey som var sitt vanliga delvis neurotiska och ponnytjuriga själv. Men hon var ok med det och är väldigt intresserad av att få ner honom till Florida.  Fast det är en klase med "OM" som behöver lösas först. 

Jag håller tummarna. Stenhårt. Skicka gärna en god tanke åt vårt håll.