Söndag. Andra dagen i en tävlingstrilogi. Dotterns debut på högre höjder.

Söndagsmorgonen hälsade oss med underkylt regn som föll på kalla vägar. Totalt kaos. Men vi var lugna, vi skulle ju inte åka förrän vid tvåtiden. Vid det laget borde temperaturen ha gått upp med iallafall tre grader och isregnet skulle nu bara vara ösregn. 
Med andra ord. En strålande ide att då ge sig ut med hästtransport.
Jag kände mig också extra ansvarsfull när vi rullade iväg från stallet på den ishala uppfarten mot vägen. Som jag inte kom upp på. Hela tunga ekipaget gled åt sidan och baklänges. Det bara gick inte att ta sig upp på vägen. Dottern klev ur bilen och i sina vita ridbyxor halkade hon runt i ösregnet och försökte dirigera mig upp på grässträngen för att hitta lite fäste för åtminstone ett par däck.
Skam den som ger sig. Upp på vägen och iväg kom vi, fast det måste erkännas att jag kände mig lätt omskakad.
Halvvägs till Old Salem blev det skam för jag gav upp. Ringde efter ponnypappan som kom till undsättning. Jag hade kört färdigt.
Det kan ju tyckas att det här hade varit ett ypperligt tillfälle att ta sitt förnuft till fånga och vända hem. Eller hur?
Agnarna från vetet. Ponnymamma light eller the real deal... Helt knäpp eller hälsosamt förnuftig? Inga tvivel på var jag faller.

Men vi kom fram.

Dottern som har startat Kenzie en enda gång tidigare i banhoppning, på ca 0.75 m höjd skulle nu göra sin debut på ca 1.07 m. Och hon som sällan är riktigt nervös inför tävlingar, hade rejält med fjärilar i magen.

Första klassen på 0.75 m var som uppvärmning. För att se hindren och få provhoppa banan. Det var ingen omhoppning i den här så den avgjordes i grundomgången. Dottern och Kenzie vann!

Anledningen till det stora klivet uppåt i höjd är att hon ska försöka kvala in sig i finalen till Marshall and Sterling League som går av stapeln i september. Hinder höjden för juniorerna är 1.07 m. Så det är bara att köra på.

I den första 1.07 klassen spelade nerverna fula tricks med henne. Så hon vägrade ut sig.

Den andra 1.07 klassen var en kvalificerande klass för M&S, så nu gällde det! 
Den här gången hade hon ett ridspö och en massa jävlar anamma med sig in på banan. Jan sade till henne, (min översättning) ¨rid tufft och med övertygelse, men absolut inte aggressivt¨.
Så då gjorde Dottern det. 
Om ändå hon lydde mig på det viset.
Felfri runda och omhoppning på en gång. Snabbt och med tajta svängar - hoppade hon fel hinder. 
Men blev ändå tvåa!
Med 5 poäng i tabellen och 100 dollar i vinst slirade vi hem.

Det var verkligen en lyckad resa, men det riktiga beslutet hade varit att stanna hemma trots allt.
Hursomhelst, nu vet hon att hon kan rida på de höjderna och med lite finslipning hemma kanske jag kan titta på utan att hålla andan hela banan. Jag som aldrig kippat efter andan när hon rider....