Ödet var med och styrde.

Idag tackar vi president Woodrow Wilson för hans upprop den 9 maj 1914, "mothers need to be celebrated". 
Jovisst är det trevligt med presenter, kaffe på sängen och uppvaktning från till och med baseball tränaren med ros och godis. Men speciellt idag tänker jag på det klockrena händelseförloppet som ledde till att en skogsbrand i närheten av stallet hittades innan den var helt ur kontroll.

I USA lider Mors dag mot sitt slut. På morgonen åkte Nina som vanligt till stallet för att rida. Jag däremot firade Mors dag med att titta på baseball i fyra timmar och glädjas över att inte vara på hopptävling som omväxling.

Hursomhelst. Nina ringde och berättade att pga Mors dag var det nästan ingen i stallet, alltså nära på obegränsat med hästar att rida. Hon satte igång att beta av listan, hann med åtta stycken (!) och var väldigt trött sent på eftermiddagen. 
Då ville Jan att hon skulle ta en tur upp på fältet med Kenzie. Trött eller inte så gjorde hon naturligtvis det. 
Och tur var ju det.
För där uppe såg hon rök i skogen, bakom det övre fältet. Hon red dit för att se vad det var. Mycket riktigt. Buskarna och snåren brann. 

Vintern försvann efter många om och men, sedan hade vi vår och lövsprickning i ungefär 45 minuter innan sommaren slog till. Alltså är det väldigt torrt i markerna nu och det har varit en väldigt varm dag idag, närmare 30 grader, med en härlig bris.... Inte så bra alltså.  

Tre olika brandkårer och en ambulans kallades in. Under tiden hade elden tagit sig ordentligt och den var stor som ett par fotbollsplaner. I väldigt snårig terräng. 

Alltså. Hade det inte varit Mors dag, med lite folk i stallet och många hästar att rida, då hade Nina ridit Kenzie tidigare och då hade den brasan hunnit få riktig fart innan den blev upptäckt. Huuu.

Jag får en känsla av att det finns en mening med mycket som sker. Det är inte första gången direkt, men varje gång jag upplever något liknande så slås jag av hur saker och ting faller på plats ibland.
Den allra första gången jag hade en sådan upplevelse var när jag hade gått ut femman. Jag och en kompis skulle åka på ridläger tillsammans (ta tåget övernatt själva - det var tider det!) och hela den här speciella dagen var vi på väg att cykla till affären för att köpa godis till tågresan. Vi kom inte iväg förrän fem minuter innan affären skulle stänga och då blev det bråttom och jag hade inte tid att se mig för när vi cyklade över gatan. 
Jag blev påkörd av en bil. Cykeln blev ett vrak, men som tur var gjorde jag bara illa foten lite. 
Jag "visste" att om vi hade åkt tidigare under dagen som planerat, då skulle jag ha blivit påkörd av en bil som körde fortare. Hon som körde på mig hade precis svängt ut från en parkeringsplats och höll låg hastighet. Om det antagandet var sant eller inte kommer jag aldrig att få veta. Men jag har en sådan stark känsla om det så det tror jag helt säkert.

Tack Woodrow.