Ridlektioner med Larsson.

 Jag och min älskling, Cavat.

Jag var 9 eller 10 år när jag började rida. Jag gick i fyran, det kommer jag ihåg. Jag följde med några tjejer från klassen som redan hade skrivit upp sig på ridlektioner. 

Vi tog stigen som utgick från bortre vänstra hörnet på skolans fotbollsplan, den ledde ner mot elljusspåret och sedan till stallet. Det var så spännande och jättenervöst.

Ni är ju några stycken som kommer ihåg 'det gamla stallet'. Rund manege och med nutida mått mätt så var nog allt med det stallet, ett gammalt renhållningsverk, inte bara utdaterat och opraktiskt, utan också helt hälsovådligt. Men herreje vad vi hade roligt där! 

Där fanns den svarta stallkatten Moltas, städerskan/kanslisten/kassörskan/uppfostraren av kaxiga stallungar Jullan, och så Mäki förstås.
Och horder av stalltjejer. Dessa bråk om att sköta om hästarna. Nu pratar vi inte ens om att rida, utan om att få borsta en halv älsklingshäst. Då gällde det att bli kompis med de 'stora' tjejerna. De var säkert 12 år eller så. 

Här är några kort jag hittade. Vad snygga vi var!

Ja här är han. Det argaste russet någonsin. Loffe...

Kiruna Ridklubbs nuvarande stallchef!!
Lägg speciellt märke till det massiva klockarmbandet.
Och, ja. Hon rider på Loffe. Min och många andras
första stora kärlek.

Ute på tävling någonstans. Ensign med halsring.
Hur tänkte vi då??????

Jag började rida varje måndag eftermiddag. Min ridlärare var Larsson. Hon var jättegammal, jag gissar på 15, och jag var så rädd för henne. Inte bara hade hon ett öga som inte lydde det andra ögat men hon var alltid så barsk mot oss småtjejer.

Men som ridlärare var hon jättesnäll och lagomt sträng. Efter att ha kommit över den första chocken när jag fick reda på att hon skulle bli min ridlärare så insåg jag att jag tyckte riktigt bra om henne. Hon var min lärare i två år och andra året bad jag om att ha henne.

Sorgligt nog finns hon inte med oss något mera. Men jag glömmer henne aldrig.