Men sedan blev jag kaxig och tänkte att jag känner igen den, så jag kan undvika den fast jag har varit armbågsdjupt in i buskagen som omger dessa hagstaket. Och visst jag har haft lite utslag på armar och ben de senaste veckorna. Inget värre än att det har kliat lite.
Men så i onsdags var jag lat och satt ner medans jag klippte ner buskar och måste ha suttit på murgrönan. Sedan använde jag samma jeans följande dag och kände hur det började klia bak på låren.
På fredagkväll fanns det inte i min värld att ens prova ha jeans på mig. Nu hade det spridit sig. Gårdagen var plågsam. Klåda, sveda och t.o.m skarp smärta gjorde att det var hemskt synd om mig.
Så imorse hade jag fått nog och åkte till en vårdcentral med hopp om kortison i min nära framtid. Sköterskans min när hon såg hur det såg ut, gjorde mig trygg i förvissningen att prednisonet inte var långt borta.
Jag inbillar mig att det börjar släppa redan. Det sista som överger oss är hoppet har jag hört.
 |
Dottern och en kompis jobbar på en höstfestival idag. De var överlyckliga för de skulle få bra betalt och det här är deras första ¨riktiga¨ jobb. De tog hand om hoppslottet(?) och jag antar bestämde hur många ungar som fick hoppa på samma gång eller något åt det hållet. Den delen av dagen var det närmaste ponnymammaskap jag kom, när jag skjutsade två ponnyungar, en egen och en lånad till Adams i Wappingers Fall.
Sedan upplevde jag dagens otäckaste halvtimme när Sonen var målvakt en halvlek. Han är riktigt duktigt men det är hemskt nervöst att vara Fotbollsmålismamma.
Kanske är byxor en möjlighet imorgon? Kjol är inte riktigt min grej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar