Istället för att skicka honom hem till Kanada, för att sedan ett par veckor senare flyga honom till Europa, så fick han två veckors välförtjänt semester i min kompis stall. Det var ungefär halvvägs att köra honom till New York istället för Kanada. Så Hickstead och hans skötare bodde på landet hos min vän.
Naturligtvis åkte vi på besök. Och den lilla fina, 160 cm, hingsten bet mig. Det kändes som en ära men sorgligt nog blev det inget ärr som jag kunde ha som minne.
Hickstead och hans ryttare, Erik Lamaze, var närapå oslagbara från ungefär 2007 och framåt. De vann individuellt guld och silver i laghoppningen i Peking, 2008. Vid WEG 2010, blev Hickstead som sagt korad, "Världens Bästa Häst" efter att ha hoppat fyra felfria rundor med fyra olika ryttare i finalen. Det händer inte så ofta. Han gav verkligen allt.
Precis allt.
Året efter WEG, närmare bestämt 6 november 2011, kollapsade han med en brusten aorta efter ännu en felfri runda med Erik Lamaze. Han dog nästan omedelbart på banan i Verona.
Kommer ihåg den dagen med sorg hjärtat när hästvärlden förlorade en enastående häst. Kommer även ihåg att jag skröt inför mina hästtokiga tjejer att jag minsann kände en tjej som träffat honom./ Kicki
SvaraRaderaJa det var sorgligt. Man undrar ju om han blev pressad lite för mycket eller om det hade hänt ändå?
SvaraRadera