Den bästa komplimangen.

Paddy kom idag. Han är min hovslagare och jag ser till att hans räkning alltid betalas först. Har man hittat en bra hovslagare, ja då banne mig släpper man inte taget.
Jag har flyttat några gånger här i USA och det svåraste, men också viktigaste som nyinflyttad är att hitta en bra frissa och en gynekolog som det känns OK att visa kroppsdelar där solen inte skiner för. En hovslagare som man känner sig trygg med ligger högt upp på samma lista. Nästa steg är att lokalisera närmaste Starbucks, nej äsch, det är nog nummer ett på listan när jag tänker efter.

Så när vi flyttade in på Crossroads för ett tag sedan var jag överlycklig när Paddy lovade att komma och ta hand om Milla och Harvey även i fortsättningen. Jag är iochförsig säker på att hovslagaren som ridskolan använder är fullt kapabel att sko Milla och verka Harvey men får jag ha min Paddy är jag nöjd. Så enkelt är det.

Beckys hov ryker och stinker
när Paddy passar den glödgade
skon mot hoven.

Han kör omkring med en mobil liten smedja i sin skåpbil så han kan hetta upp skorna och få till perfekt passform och ryka ner hela stallet med den härliga odören av bränd hov.
En dag i vintras när han kom hade han med sej två nya hjälpare/elever. Den ena unge mannen såg alldeles vild ut med hål och ringar på alla möjliga ställen i ansiktet och en tröja med trycket: 'not a gun-free zone'. Jahapp.
Det visade sig den andre killen kom från Texas, helt klart en förklädd cowboy. Han pratade med en urmysig utdragen Texas dialekt.

När det var Millas tur att bli skodd så skickade Paddy cowboyen till Millas box. När han öppnade grinden visslade han till och utbrast: "I LIKE THAT ONE. SHE LOOKS LIKE SHE COULD DRAG A COW TO DEATH!!!"
Bästa komplimangen någonsin. Jag skrattade där jag mockade grannboxen och tänkte på den stora tävlingen vi skulle på ett par dagar senare. Dottern och hennes cowdragger.