IEA andra dagen, Gardnertown, New York. Den längsta dagen. Någonsin.

Vi kom först. Vi åkte sist. Bokstavligt talat.

Femton lag. Över trehundra(!!) starter, inklusive grupp-
klasserna. Massor med folk som här tittar på uppvärmningen
och undrar vem de ska rida.

Jag slog personbästa i tid spenderad på tävling, och det i ett kallt ridhus. Ankomst halv sju på morgonen och hemgång klockan åtta på kvällen.

Två trötta tjejer som tittar på de sista hopprundorna

Den första klassen började strax före nio och den allra sista klassen som gick, började halv åtta på kvällen. Vi hade ryttare i båda. Det är ofattbart hur domarna klarar av att döma, och förhoppningsvis rättvist, så länge. Till slut ser de väl bara ett trassel av fyra ben och en hoppfull men frusen ryttare som skrittar, travar och galopperar runt. Och på det viset som dagen framskred så antar jag att alla som inte trillade av fick ett plus i kanten. Det var en hel del snabba och oplanerade avsittningar. Om dessutom inte ambulansen behövde komma så var vi alla vinnare. 

Det här med ambulansen var en väldigt obehaglig händelse på så många sätt.
På de här tävlingarna är det ju som sagt värdklubben som står för hästarna, ibland får de hjälp av andra klubbar som också tar med sig hästar. En flicka från en annan klubb höll på att värma upp en ponny de hade med sig, hon skulle alltså inte tävla själv, och red den så otrevligt. Hon satt och slet den i munnen i något bakvänt försök att få den på tygeln, vilket resulterade i att den tvärnitade och backade. Han hade inte den minsta lust att gå framåt. Vi tyckte inte om vad vi såg, där vi stod. Dottern och jag skojade om att de säkert kom från en klubb där vi vet att tränaren lär ut metoder vi inte riktigt håller med om. Så att säga. Sedan fick vi reda på att det naturligtvis var så. Svenska är fantastiskt bra vid sådana tillfällen.
När hon sedan skulle hoppa fram ponnyn fortsatte slitandet i munnen, och efter ett hinder tyckte ryttaren att ett spörapp var precis vad ponnyn behövde. Men då fick den nog och resolut bockade av tjejen. För en utomstående var allt det här ofattbart, ponnyn verkade göra sitt bästa trots vad den fick stå ut med. 
Det var då ambulansen kom. När alla ryktena hade surrat färdigt och vi fick reda på att hon inte hade brutit något och var mörbultad men OK, då återgick vi till att konstatera att ponnyn hade fått nog. Helt enkelt.

En av våra tjejer red ponnyn i fråga. Han hade kanske
inte den största framåtbjudningen, hmmm konstigt,
men skötte sig jättebra när han fick ha sin mun i fred.

Våra tjejer och vår kille skötte sig fantastiskt bra. Alla poängryttare i highschool laget placerade sig vilket ledde till att highschool laget tog andra plats och fick med sig fem poäng. De fem poängen läggs till de fyra poäng de fick på första tävlingen. Det behövs tjugo poäng för att gå vidare till Regions finalen. Vi har två tävlingar kvar, så kanske???
Tre av tjejerna har redan kvalificerat sig till Regions finalen individuellt.

Vår fantastiska tränare och två nöjda representanter från Highschool laget, med
andra plats rosetten och Dotterns rosett för flest poäng
under dagens tävling.

Jag kommer att skriva i Hippsons webbtidnings gästblogg från och med onsdag och en vecka framåt. Då är det möjligt att det blir lite favorit i repris här på blogspot.
Häftigt, tycker jag!