Hej då till en kär vän.

Ja, jag har visat det här kortet tidigare.
Det här är det första kortet på Dottern
och hennes Harvey.
Jag vet det för hon bytte rätt snabbt
ut hans lila grimma till en av många
limegröna sådana.

Det var dags idag. Känslor som sorg, glädje, lättnad och förväntan trängdes i bröstet och ville ut samtidigt.
Lösningen är den bästa tänkbara. En ny familj med två små tjejer, 6 och 8 år gamla, och en hästkunnig, Parelli intresserad mamma. Som dessutom har varit jockey, alltså kan man snabbt räkna ut att hon kommer iallafall aldrig att växa ur honom. 

Men hu vad sorgligt det var att lasta honom på det tomma släpet som rymmer fyra hästar. Att han sedan började gnägga när luckan stängdes gjorde ju inte saken bättre. Han skulle få sällskap en stund senare, när chauffören hade hämtat upp några från Europa influgna hästar som stod i karantän. Sedan skulle de lastas om i Pennsylvania och åka lastbil till Florida. Harvey beräknas vara i sitt nya hem imorgon eftermiddag. 

För mig var det inte bara Harvey som klev in i transporten, det var också min lilla Dotter med råttsvansar och glipa mellan framtänderna som åkte iväg. Nu är hon stor, satsar allvarligt på ridningen och målar inga hovar med glitterfärg. 
De otroliga, fnittriga, fantasifulla ponnyåren är definitivt slut nu. 
Och det är sådana tankar som får en känslosam Ponnymamma att skvala.

Hur tar Dottern det att Harvey åkte? Hon gjorde en jättesöt bok till hans nya flickor med massor av kort och och roliga tips om vad han tycker om och inte tycker om. Det ingick nog en hel del tårar i det projektet. Vi har väntat på den här dagen länge, så jag misstänker att saknaden övergår till lättnad rätt snart. 
Det var ju det med att snabbt riva av sig plåstret.

Nu är det snart dags att skiljas.

    Läs om hur Harvey kom till oss.