Home sweet home.

Jag har ägnat all tid som inte tags upp av stall, hundar, barn, hämtmat (så illa är det ibland) eller skotta snö till att skriva på mitt projekt som förhoppningsvis kommer att synas framöver. Igår bestämde jag att det var klart. 
Ack känslan av frihet!!

Att skriva här är som att komma hem. Allt är lugnt och tryggt för på den här sidan regerar jag. Mina ordinarie fyra eller sju läsare känner mig och jag kan vara lite politiskt okorrekt. Iallafall lite. Om jag vill. Jag skriver ju ingen debattblogg eller uppviglings och upp-till-kamp blogg. Den här är tänkt mer åt kaffe latte hållet, något att smutta på under en lugn stund. 

Ibland underhållande och ibland upplysande och jag är säker på att det är gånger då det liksom blivit för mycket mjölk i latten och det smakar tunt och blaskigt.

Det är ju gånger espresson/krutet sinar i bloggosfären.

Det suckas och klagas över vintern vi har. Tydligen slås det alla möjliga snö, is och köld rekord. Jag måste erkänna att jag är fullständigt, otroligt, vansinnigt dödsless på att frysa. Det är ju det där med kalla stall. I eftermiddags började det snöa igen så de skickade hem ungarna en timma tidigare från skolan. Då var det ju bara att snabbt omorganisera dagen för hundratals mammor (ja så är det - mammor). Jag misstänker att de inte hinner röja i tid för skolstarten imorgon så då ringer det klockan 6 och meddelas vad planen för dagen är. Stängd skola eller försenad start? 

Sedan väntar vi en ny laddning på torsdag.....

Sicken vargavinter. Det tycker de två coyotes som tillbringar nätterna på eller mellan höbalarna på bilden. Allt för att få värme. Det var bra tänkt av Millie, geten, som vägrade gå ut efter snöstormen som inte hände för en månad sedan. Hon hade nog blivit coyote mat. Hennes hage ligger i längan på bilden. 

När jag kom ut för att se om jag såg coyotisarna, så låg en där till min stora förvåning! Telefoneländet tvärvägrade dock så det blev ingen bild. Coyoten låg lugnt kvar där medan jag stängde av och satte på telefonen men så fort jag var färdig och försiktigt började närma mig så stack den iväg. 

Den var stor som en Bordercollie och hade en väldigt vacker yvig päls. 

Fast visst är det otäckt att ha dem på så nära håll.