Jag lastade Milla och körde ner till de underbara ridvägarna i Katonah/Bedford. Där kan man rida i timmar genom skogen, över fält, hoppa hinder och korsa ån oändligt många gånger så att man (läs jag) blir alldeles virrig.
I timmar, ja. En gång tog jag med mig en kompis och red där. Jag trodde att jag visste var vi var.... Nå, nej. Flera gånger drog jag upp telefonen för att ringa en annan kompis som rider där varje dag för att be om hjälp. Men vad skulle jag säga?
"Vi står bakom stora stenen framför ån, och hur hittar jag ut...."
Det fungerar inte så bra. Det tog oss tre timmar, och till slut var vi ute ur den gröna labyrinten.
Jag hade stämt träff med en god vän som jag inte träffar ofta nog och än mindre har ridit med på nära två år. Det är ju sanslöst, bestämde vi. Att låta yttre omständigheter, som inte har att göra med oss två personligen, få styra vår vänskap är ju helt förkastligt. Tid kommer inte tillbaka, så det gäller att ta vara på den vi har.
Det var en helt underbar ritt, och Milla som är lite år det knubbiga hållet nu, lyckades få iväg ett litet bocksprång iallafall. Hon kom ihåg att akta sig noga för stubbar och stockar. Man vet ju aldrig.
Jag tycker om omväxling i min ridning, så det här var efterlängtade och välbehövliga två timmar.
Nu är det sommarlov. Alltså stiger vi upp lika tidigt som under skolåret, för det är läger av alla de slag på gång. Ben deltar och Nina hjälper till, och det på olika håll. Naturligtvis handlar det om baseball och ridning. Inget revolutionerande direkt.
I övermorgon är det dags. Jag tvivlar på att jag har patienter men kommer nog att behandla mina arbetskamrater. Skojskojskoj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar