Fina framsteg.

Helt plötsligt klickar det. Igår hände det mellan två klasser. Nina red en uppvärmningsklass med Kenzie. Den är låg och det gör inget om Kenzie drar iväg litegrann. Nästa klass var en 3 fot klass. Det var hennes höjd för dagen. Det gick undan. Jag kände hjärtklappningen.
Men så hände det. 
Fantastiska Rachael, en av tränarna, lyckades att få det att klicka för Nina. Genom rent tekniksnack om hur hon ska rida banan och om hur hon ska handskas med Kenzie, blandat med sportspsykologi så nådde Rachael fram till henne. Det är svårt att veta vad som gjorde skillnad i just igår, men tydligen var alla stjärnorna uppradade för Nina och Kenzie precis då på eftermiddagen. 
Hon kom in i ridhuset med ett helt annat fokus och red varje hinder noggrant, balanserade varje sväng och var helt i den sortens kontroll man nu kan ha över Kenzie. Jag upptäckte helt plötsligt att min hjärtfrekvens var bra mycket behagligare.
Då vann hon enkelt. Skillnaden var att hon inte försökte vinna. Ett nytt koncept...
Även den sista klassen gick lika bra. 
Det gjorde mig så stolt. Vinna är kul, det sticker jag inte under stol med, men att se den mognaden i hennes ridning var helt fantastisk!

Framhoppningen.

Tre fantastiska tjejer. Nina vann en vojlock (schabrak?).

Fin samling.

Idag tävlade Nina ponnyn Mimi. Det var dags för Mim att starta på en lite högre höjd och precis som vi trodde, bekom det henne inte det minsta. De placerade sig fint och vann även en klass. 

NIna och Mimi i Children's Large Pony Hunters.
Vilket betyder att de tävlade mot ponnyer av samma storlek.
Med hunter bedömning. Fokus på hästen. Kommer ni
väl ihåg???

Idag körde vi jungfruresan efter mitt och Mimis transport-bootcamp. Det fungerade! 
Framåt. Bakåt. Stanna. Framåt. Framåt. Stanna. Och helt plötsligt hade hon promenerat in i transporten. Den stora testen kom när vi skulle hem. När alla är trötta. Hon var trött och blev lite stirrig som hon så lätt blir, men efter ett par omgångar av framåt och bakåt föll hon in i rutinen och gick trampade in i transporten.
Härligt!
Då klappade jag mig osvenskt på axeln för väl utfört arbete. 
Så här tränade jag och Mimi.
  
Men gode gud, två långa dagar på tävlingar är ungefär vad jag klarar av. Mina ponnymammekollegor är fantastiska att hänga med, vi har roligt tillsammans. Fast det får ju finnas gränser.

Ponnymamma Pam och Titus.

Ponnymamma Cyndi tar ur Wish flätor.

Ibland vilar vi från våra jobbiga plikter.

Ben har spelat baseball och fotboll hela helgen. I fredags satt jag med full vintermundering och tittade på en av baseballmatcherna. Det t.o.m snöade. Helt sanslöst.
Inget vettigt har blivit gjort hemma. Men det är väl det veckorna är till för.

Sachi har kommit hem. Hon har blivit inseminerad och om cirka fyra veckor får vi reda på om det blir valpar igen. Hennes pojkvän är redan kastrerad och i träning. Ingen romantik alls för henne. Mest hoppades jag på att hon skulle få vila ett löp. Kanske nästa? Eller pensionering?